Till förstasidan

  Arkiv
Förenade Israelinsamlingen Keren Hayesod
Reportage
Data-Forskning-
Medicin
Ekonomi
Kultur
I bokhyllan
I skivstället
Sport
Krönikor
Ståndpunkten
Israeliana
Myter och fakta
Judiska symboler
Organisationer
Länktips
Övriga rubriker

Menorah

Reportage



Att tala med Sagi Laicha är att få proportioner på livet. För är man född i en judisk by i Etiopien, drömmer om Israel, får till slut möjlighet att ta sig dit, upplever mirakulösa händelser på vägen, men också svåra förluster - då har man verkligen en historia att berätta.
Av Ulf Cahn

En berättelse om att komma hem...

Det är en ung man med varm, positiv blick som möter mig. Sagi är på besök i Stockholm i samband med Jom Jerushalajim, Jerusalemdagen, inbjuden av Judiska församlingen i Stockholm, Adat Jeschurun och Bnei Akiva. Det är förstås ingen slump, för Sagis berättelse kan ses som urtypen för drömmen om Jerusalem – drömmen som i Sagis fall också blev verklighet.

– Vi drömde alltid om Sion, Jerusalem och Israel. Det var något som förmedlades från generation till generation, berättar Sagi.

Sagi föddes i Shire i norra Etiopien, i en liten by med ca 300 judar. Drömmen om Israel fanns alltid där, och man visste även att landet, som ny stat grundad 1948, fanns. 1980 beslöt sig den judiska gruppen för att lämna sin by och vandra till Israel. Det fanns inget tillstånd från etiopiska myndigheter, det fanns ingen hjälp att få i landet, man bara lämnade.

Hänvisade åt sig själva
Den marxistiske Mengistu, som från 1977 ledde den militärjunta som styrde Etiopien, tillät inte judar att lämna Etiopien. Israel fick inte heller ha några utsända emissarier på plats för att hjälpa sina judiska systrar och bröder. Etiopiska judar var helt och hållet hänvisade till sig själva, men ledarna i Sagis by beslöt ändå att lämna Etiopien för att ta sig hem till Israel. De säljer sina kor för att istället köpa hästar, åsnor och mjöl, och ta med sig på resan. Sagi är nu åtta år. Det är söndag morgon då de ger sig av och efter fem dagar, fredag eftermiddag, är de framme vid floden Tekeze. De vilar under shabat och fortsätter sedan över floden mot Sudan. Där vandrade de tillsammans med sudaneser som hjälpte dem att hitta rätt. När det åter blivit fredag eftermiddag, och shabat närmade sig, ville den judiska gruppen stanna och vila. Problemet var att de var mitt i öknen och nästan utan vatten.

– Sudaneserna försökte övertyga oss om att fortsätta vandra. De sade att vi måste komma till en källa och få vatten, annars skulle vi dö.

Men de vägrade, och sudaneserna lämnade dem. Fredag kväll, det var varmt och kvavt, vattnet började ta slut, barnen grät, vad skulle man göra? Lördag morgon började de leta. Det måste väl ändå finnas vatten någonstans? Sudaneserna kom tillbaka efter några dagar och förväntade sig att hitta gruppen död. Men istället hade man hittat en en gammal bortglömd brunn under en hög med stenar. Sudaneserna trodde inte sina ögon. De hade levt i öknen i 17 år och inte känt till att det fanns någon brunn i området.

Banditer och inre splittring
Sagi, hans familj och hela byn fortsatte att vandra tillsammans med sudaneserna. Vid gränsen mot Sudan lämnade sudaneserna dem. Här träffade man flera andra judar som kommit vandrande från andra byar. Etiopiska banditer, som givetvis förstod att de var judar, hotade med tortyr och död och berättade hur de mördat andra judar som vandrat samma väg.

Dölja att vi var judar?! Aldrig! Vi var splittrade och det blev bråk, polis och militär kom och började fråga ut oss.
Av någon anledning fick banditerna respekt för just denna judiska grupps kees (religiösa ledare) och ändrade sig totalt. I stället för att råna, tortera och mörda, hjälpte de till. De hämtade vatten, ledde dem till en källa, och sade till Sagi, hans familj och andra i gruppen att vila i några dagar. Sedan skulle de få hjälp till gränsen mot Sudan.

Vid gränsen blev det en mindre kris i den judiska gruppen. Etiopierna som hjälpte dem sade att de måste dölja att de var judar, för att de skulle kunna muta gränsvakterna och komma över till Sudan. Annars skulle de aldrig kunna korsa gränsen.

– Vår kees ville inte acceptera detta. Dölja att vi var judar?! Aldrig! Vi var splittrade och det blev bråk, polis och militär kom och började fråga ut oss.

Även detta löste sig, de kom in till Sudan och i Gadarif fick de kontakt med Mossad. De var väldigt vänliga, visade mycket omsorg, hade läkare som undersökte dem och berättade vad som skulle hända framöver. När Sagi kommit hit i sin berättelse tar han en liten paus. Han ser väldigt berörd ut, ögonen blir sorgsna och fuktiga, hittills har han berättat snabbt och jag har tidvis haft svårt att förstå och följa med i.

– Mamma kom ganska snabbt till Israel. De hade upptäckt att hon hade hudcancer, så hon prioriterades.

Sagi fick inte följa med sin mamma, inte heller hans pappa eller syskon. Mamman flögs till Italien, att åka direkt till Israel tillät inte Sudan. I Rom väntade israeliska myndigheter och utfärdade israeliska pass, och sedan flögs hon till Israel.

Spännande och skrämmande
Efter två år kom Sagi till Israel. Resan var ett äventyr. Inte bara ett äventyr som var spännande utan också mycket skrämmande. Sagi åkte tillsammans med en äldre bror, hans fru och barn och ca 100 andra judar. De skulle gå till en grotta i utkanten av Gadarif, det var mitt i natten. Det kom fem lastbilar och hämtade alla, de körde ut i öknen och kom så småningom till den sudanesiska kuststaden vid Röda havet, Port Sudan. Där väntade gummibåtar med motorer, som tog dem ut till ett stort fartyg. Det tog en vecka att komma till en hamn i södra Egypten, där en buss körde dem till ett Herculesplan som slutligen förde dem till Israel.

– Många var rädda och grät under resan. Ingen hade berättat hur det skulle bli. Ingen hade åkt bil, lastbil, båt och flyg förut. Och nu skulle vi göra allt detta. Men det var nog tur att vi inte visste, för då hade vi vägrat åka och aldrig kommit till Israel.

Sagi kom till Ashkelon där han bodde med sin bror med familj. Mamman var i Haifa och Sagi åkte förstås dit så fort han kunde. Cancern var långt gången och trots god vård och omsorg gick hennes liv inte att rädda. Hon dog snart efter att Sagi kommit till Israel.

agi var nu 10 år. Han kunde bara tala och förstå tigrit, inte skriva och inte läsa och han hade förlorat sin mamma. Livet var helt enkelt mycket svårt. Den som räddade honom var Chaim Parry, chefen för ungdomsbyn Yemin Orde, och övrig personal i byn. För det var dit, till Yemin Orde, som Sagi kom efter mammans död.

Sagis ögon lyser upp när han talar om Chaim, hans otroliga stöd, hur han berättade att han har alla möjligheter i Israel och kan göra och bli vad han vill, och att alla i Yemin Orde ska göra allt de kan för att hjälpa till.

– Chaim och Yemin Orde räddade mig, säger Sagi stillsamt med ett leende.

Lycklig och tacksam
I Yemin Orde var Sagi i fem år och gick sedan ett år på yeshiva (religiös skola). När det blev dags för militärtjänst valde han programmet Hesder, där man alternerar mellan vanlig militärtjänst och yeshiva. Militärtjänsten blev också en påminnelse om flykten från Etiopien, för han mindes tydligt all kärleksfull hjälp och omsorg de fått av Mossad. Han såg och ser militärtjänsten och IDF som ett privilegium och ett föredöme. Sagi blev fallskärmsjägare i IDF och därefter åkte han till London för att jobba och studera engelska. Han återvände sedan till Israel och studerade statsvetenskap och kriminologi vid Bar Ilan-universitet, för att sedan ta en master i internationella relationer vid Brandeis. För säkerhets skull har han också tagit en juristexamen vid IDC i Herzliya.

Många var rädda och grät under resan. Ingen hade berättat hur resan skulle bli, så full av strapatser.
I dag bor Sagi tillsammans med sin fru och tre barn (5, 3 och 1,5 år) i Kiryat Gat och arbetar på socialdepartementet i Jerusalem. Han är en mycket lycklig man, men nu då han själv är far, kommer också tankarna tillbaka på barndomen i norra Etiopien.

Sagi är oerhört tacksam mot både landet Israel och alla israeler, och framför allt menar han att det är upp till var och en hur man klarar sig i Israel. Man har alla möjligheter. Samhället är mycket bättre i dag, och det är också mycket lättare för unga etiopier i Israel i dag, än när han var ung. Då fanns inga etiopiska förebilder, nu finns de inom många områden.

Det finns självklart stora sociala problem inom den etiopiska gruppen i Israel. Mycket handlar om att män och pappor förlorar sin auktoritet i Israel eftersom Israel ser ut på ett helt annorlunda sätt än Etiopien. Men ändå, de etiopiska judarna är hemma, och även om det kan vara svårt att klara sig, utbilda sig, hitta jobb etc, är man i sitt land Israel!

– Vi etiopier klagar inte på Israel. Vi är tacksamma, en dröm har gått i uppfyllelse, vi är hemma. De problem vi har här är små jämfört med livet i Etiopien, och absolut överkomliga. Israel är det enda landet vi har. Det är fortfarande inne i en process. Utmaningarna måste vi lösa tillsammans.



Textlänkar
Till nästa artikel (i detta nummer)
Till föregående artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



Bankgiro 671-6609        SWISH 1234 21 8889        Förenade Israelinsamlingen

© Citera oss gärna - men ange källan!