Till förstasidan

  Arkiv
Förenade Israelinsamlingen Keren Hayesod
Reportage
Data-Forskning-
Medicin
Ekonomi
Kultur
I bokhyllan
I skivstället
Sport
Krönikor
Ståndpunkten
Israeliana
Myter och fakta
Judiska symboler
Organisationer
Länktips
Övriga rubriker

Menorah

Reportage



Ett år har gått sedan Noomi Berlinger Stahls son Jonathan påbörjade sin militärtjänstgöring inom den israeliska armén. Det här är hennes andra text om sin funderingar och känslor under den gångna tiden.

Kärlek med kalorier
Av Noomi Berlinger-Stahl

Drygt ett år har gått sedan min son Jonathan började sin obligatoriska treåriga armétjänstgöring. Det har varit ett mycket lärorikt år både för mor och son. Med stort tålamod upprepar min son gång på gång militär terminologi som delvis består av slanguttryck och delvis nyskapade ord, förkortningar och akronymer. Det verkar inte som jag har några lådor i min hjärna för att förvara denna typ av information. Till exempel finner jag det närmast omöjligt att hålla reda på rangordningen på Jonathans befäl. Befälen är alla mycket unga. Inte ser man så stor skillnad mellan en 21-åring och en 24-åring, men den senare kan vara någon till och med en mor till en soldat borde visa mer respekt för, även om han ännu inte ser ut att vara torr bakom öronen.

Israels armé är på många sätt lik alla andra arméer. På andra sätt är den helt unik. I Jonathans förband tjänstgör tre ”Lone soldiers” (ensamma soldater) från USA och Frankrike. De är judiska ungdomar vars familjer inte bor i Israel, men som frivilligt valt att ta värvning i IDF. En ensam soldat kan också vara en israelisk soldat som av olika anledningar inte bor med sin familj. Dessa soldater har vissa privilegier och IDF gör sitt yttersta för att kompensera dem för det stöd som de flesta soldater får hemifrån.

I princip får soldaterna allt de behöver av armén. Men de får bara standardiserade produkter och vill man ha en viss tandkräm får man ta med den hemifrån. De veckoslut han har ledigt kommer han ofta hem först på fredag eftermiddag, när affärerna redan är stängda, och åker tillbaka tidigt på söndag morgon, innan affärerna öppnar. Om skokräm, skavsårsplåster eller schampo tagit slut är det familjen som står för inköp. Jag brukar också ge honom en påse med småkakor eller nötter vilket kommer väl till pass efter lång och ansträngande träning.


Vi föräldrar känner oss i högsta grad delaktiga i barnens liv, även, eller kanske i synnerhet, under armétjänstgöring.
Detta är utan tvekan ett av de sätt på vilket vår armé är unik. Vi föräldrar känner oss i högsta grad delaktiga i barnens liv, även, eller kanske i synnerhet, under armétjänstgöring. Under det senaste året har föräldrar till soldaterna i Jonathans enhet vid många tillfällen mött upp efter en större övning för att ta emot killarna med varm mat, uppskattning och kärlek. Killarna säger att det de tänker på när det är som jobbigast är föräldrarnas mottagande när de kommer fram. På många olika sätt är således soldaternas föräldrar djupt engagerade i, och informerade om, ungdomarnas upplevelser, inklusive att de vid behov levererar mat till världens ände. Mat är kärlek och eftersom det inte är mycket annat vi kan göra för att underlätta för våra pojkar så gör vi vårt bästa för att turas om att säga det med kalorier. Föräldrar i norr dyker upp i gryningen efter en övning i norr, de som bor i södra Israel är där med varm choklad när pojkarna uttröttade dyker upp i öknen en kylslagen vintermorgon. Vi storstadsbor tog emot killarna efter en veckas orientering i kullarna runt Jerusalem.

Ensamma soldater går miste om glädjen att se sina egna familjer vid dessa stationer. De sover inte i sin egen sköna säng när de har permis. I gengäld får de lite bättre betalt än vanliga soldater, som bara får fickpengar, de har rätt att flyga hem en gång under tjänstgöringen, de kan få en adoptivfamilj, bostad och speciell ledighet om familjen kommer och hälsar på. Ibland överraskar armén en del av dessa ungdomar och flyger in föräldrar till avslutningsceremonier eller om en ensam soldat får en särskild utmärkelse.

Vid flera tillfällen har vi anmält att vi gärna ställer upp som veckoslutsföräldrar för en ensam soldat. Men tydligen är det många som anmält sig, så än så länge har vi inte blivit tilldelade något ”adoptivbarn”.

Ensamma soldater åtnjuter stor respekt för sina uppoffringar. Varje soldat som faller i strid är en tragedi, men när den 24-årige ensamme soldaten Max Steinberg från USA omkom under förra sommarens krig i Gaza, kom 30 000 personer, främlingar som ändå kände sig som en familj, till hans begravning, för att ge uttryck för sin solidaritet.

Det är på det sättet Tzahal, Israels armé, är olik alla andra arméer. På ett kafé i Jerusalem får alla soldater i uniform gratis kaffe och bulle. Vi lever i ständig tacksamhetsskuld till våra ungdomar. Dessa, våra ungdomar, ger oss liv. Vi är inte så nogräknade med vilka föräldrar som fött vilken soldat. Ingen soldat i vår armé, ”Lone soldier”, jude, drus eller beduin, kille eller tjej, ska behöva känna sig ensam. Det är ett enormt ansvar att vara soldat. I gengäld gör vi civila vårt bästa för att även ta ansvar för dem.

Noomis första krönika om Jonathan hittar du i Menorah 1, 2015.

Mer om ”Lone soldiers” kan du läsa i Menorah nr 3, 2014. Du kan också stödja ”Lone soldiers” via Förenade Israelinsamlingens bg 671-6609 och pg 454260-1. Besök också hemsidan www.lonesoldiercenter.com



Textlänkar
Till nästa artikel (i detta nummer)
Till föregående artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



Bankgiro 671-6609        SWISH 1234 21 8889        Förenade Israelinsamlingen

© Citera oss gärna - men ange källan!