Menorah på Internet

4-96 s.33

Ungdomsmenorah

Student i Tel Aviv

Av Elisabet Salomon

Författaren till denna artikel är 22 år, född och uppvuxen i Stockholm.Hon studerar för närvarande statsvetenskap på universitetet i Tel Aviv. Statsvetenskapen är en treårig utbildning som leder till en Bachelor of Arts. Menorah har bett Elisabet att berätta hur det känns att lämna Sverige och familjen för att studera vid ett israeliskt universitet. För närvarande finns 10 ungdomar från Sverige i Israel för att bedriva akademiska studier.

Jag kom till Israel hösten 1993 för ett ettårigt program. Det var mitt första riktiga möte med landet och trots att jag ännu inte gjort alija kände jag mig mer som invånare än som turist. Höstterminen 1995 började jag studera vid Tel Aviv Universitetet. Jag hade redan läst ett halvår på ett förberedande program (mechina) på Bar Ilan Universitetet, men sökte mig alltså till det nästan dubbelt så stora universitetet i Tel Avivs norra förort. Eftersom jag redan läst en termin vid Stockholms Universitet kändes det stora formatet mer hemtamt ( T.A.U. har ca 26 000 studenter). De flesta av mina vänner studerar på Bar Ilan och att byta blev på sätt och vis som att börja om från början igen. "Varför statsvetenskap?", frågar du kanske. Politik är ett ämne som alltid intresserat mig och jag kände ett behov av att förstå det israeliska samhället, som verkade på mig både avlägset och nära på en gång.

Nya invandrare kan få tre års studier betalda
Att ansöka till ett israeliskt universitet är en lång och komplicerad procedur. Som tur var hade jag vänner som redan påbörjat sin utbildning och kunde hjälpa mig med de krångligaste blanketterna. Byråkratin är en snårskog man måste lära sig att hitta i, det verkar till en början omöjligt, men förenklas efter hand som erfarenheten växer. Varje ny immigrant (ole chadash) får tre års studier betalda av Student Authority (som finansieras till lika delar av Jewish Agency och staten Israel. red.anm.). Dessutom kan man få hjälp att hitta subventionerat boende i studentlägenhet, eller, som i mitt fall, i ett av Jewish Agencys absorptionscenter för nya invandrare. Dessa arrangemang är naturligtvis inte "papperslösa". Många är de turer man måste klara av innan man på allvar kan börja intressera sig för sina studier.

Svårt att lära sig hebreiskan
All vår början bliver svår, som ordspråket lyder. Det är inte bara de byråkratiska arrangemangen som utmanar "nybyggarandan". Hebreiskan känns till en början närmare besläktad med kinesiskan än med det språk man tragglat nio år i judiska Hillelskolan. Föreläsningar och stora delar av litteraturen är exklusivt hebreiska. De flesta föreläsningar följs dock av "övningar" i mindre diskussionsgrupper, vilket gör det lättare för den som har svårt att hänga med eller inte gärna ställer frågor då hundra personer lyssnar. Jag var dock färdig att ge upp mer än en gång, det är en fas de flesta går igenom; känslan av att vara övergiven och ensam och av att inte ha den blekaste aning om vad som försiggår runt omkring en. Det är som tur var en grop jag ganska snart tog mig ur - då jag hittade nya vänner, lärde mig att hitta på det enorma universitetsområdet och lämnade in min första uppsats. Känslan av att vara liten dröjer sig kvar, mycket beroende på att genomsnittsåldern på de israeliska universiteten är ganska hög. Israeler gör som bekant värnplikt på mellan två och fyra år. Många reser dessutom utomlands efter sin militärtjänst, eller arbetar för att skrapa ihop till terminsavgiften.

Israeliska studenter är målmedvetna
Attityden är också en annan. Den israeliske genomsnittsstudenten har ett klart mål; att så snabbt som möjligt avsluta sina studier, bl.a. beroende på den ovan nämnda terminsavgiften. Åldern spelar naturligtvis också in. Detta faktum gör att studentlivet i viss mån blir lidande, eftersom endast ett fåtal har, eller kan ta sig tid till frivilliga engagemang. De flesta studenter har också en mer eller mindre fast vänkrets då de kommer till universitetet, vilket kan göra det svårt för den som kommer som ny.

Nya vänner får ersätta familjen därhemma
Att bo med andra studenter visade sig vara en fördel ur den synvinkeln och en knuff i rätt riktning. Studentkorridoren kom för mig att i viss mån ersätta den nära kontakten med familjen, eftersom den erbjuder vänner man ser under dygnets alla timmar, pratar med om stort och smått, helt enkelt adopterar som nya "syskon". Familj är annars ett kärvt kapitel. Att jag hade familj i Israel gjorde flytten lättare ur många synvinklar, speciellt de rent tekniska, som att jag alltid är säker på att ha någonstans att bo. Ibland är det rentav skönt att bli påmind att det finns en sådan sak som familjeliv och att Israels hela befolkning inte är i åldrarna tjugo till trettio, en illusion man lätt anammar efter lång tids studier. Inget kan dock avhjälpa att jag saknar min familj i Sverige, vissa dagar mer, vissa dagar mindre och inga telefoner eller brev i världen kan ersätta den dagliga kontakten. Framförallt till helgdagar får familjelösheten en ledsam dimension.

Har blivit israelisk medborgare genom min alija
Jag gjorde alija hösten 1995 och har redan hunnit uppleva mordet på förre premiärministern Itzhak Rabin (z"l), kunde som israelisk medborgare rösta i valet i maj 1996 och på nära håll följa den efterlängtade fredsprocessens alla turer. På frågan om jag känner mig som israel, eller vilken plats på jorden jag kallar "hemma", kan jag fortfarande inte svara. Jag tror att jag alltid kommer att vara en blandning, lite utanför, lite innanför, var jag än befinner mig. Det ger mig dock tillfälle att se saker och ting klarare både i Israel och Sverige. Ett perspektiv mina vänner saknar. Det är inte särskilt lätt att flytta till Israel, men det är ganska roligt att vara här.

Tel Aviv, Israel, i november 1996.
Elisabet Salomon kan nås per e-mail: elisab@post.tau.ac.il

Textlänkar

Till framsidan

Till arkivet