Menorah - Artikel

Textlänkar finns längst nere på denna sida

Läsvärt ur kvartaltidskriften Menorah från och om Israel

Ungdomsröster

Menorah på Internet

Läsvärt ur kvartaltidskriften Menorah - från och om Israel

Ungdomsröster i Ungdomsmenorahn

2:96s19

En kopp kaffe med arrogansen

av Sigge
"Varför sitter du här och är så arrogant och cool"?, undrade en palestinsk kvinna i en direktsändning från radions Studio Ett.
Vi var tre judiska och tre palestinska ungdomar som en kall vinterdag i januari skulle diskutera fredsprocessen ur en lite annorlunda synvinkel. Man ville höra ungdomars åsikter om framtiden. För första gången i mitt liv satt jag tillsammans med tre palestinier och pratade. Samtalet var till en början försynt och försiktigt, vi undvek alla att gå i konfrontation med varandra. Försedda med hörlurar, en kopp kallnat kaffe samt papper och penna, skulle vi här i studion lösa de problem som ingen annan tidigare funnit någon lösning på. Vi sex debattanter skulle hux flux förlösa Mellanöstern från alla dess konflikter och börja leva i samförstånd med varandra, på det svenska sättet där allt ska vara så "rätt" och "fint" och "lugnt".

Mina illusioner spricker
Men riktigt så enkelt är det inte, ty problemen ligger djupare än så. När den palestinska kvinnan undrar varför jag är så arrogant, spricker mina illusioner eftersom vi kommer från två olika världar, trots att vi så gärna vill bo i en och samma. Jag är uppväxt i en trygg svensk-judisk familj. Hon, min palestinska motpart, är född i ett flyktingläger i Libanon men tycks sedan länge vara hemmastadd och väletablerad i Sverige. Jag reser till Israel för att lägga mig på stranden och bada i Medelhavets underbara vågor. Hon har aldrig vågat åka till den plats i Israel som hennes familj kommer ifrån, av rädsla för att inte kunna återvända till den svenska tryggheten. Jag försöker finna kompromisser, hon utstrålar enbart hat. Tillsammans skall vi forma framtiden i en ny värld, där krig, hat och orättvisa ska tillhöra ord ur det förflutna.

Vart är Israel på väg?
Israel är just nu ett splittrat land. När man ibland pratar om den svenska välfärden och "drömmen som sprack" kunde vi lika gärna ha pratat om Israel. Ett underbart land, som räddat hundratusentals människor på flykt, som alltid stått med öppen dörr för flyktingar och judar från hela världen, men som under ytan plågas av stora problem som i sinom tid säkert flyter upp. Israel byggdes på en unik idé: ett land där alla judar skulle kunna känna trygghet, skyddade från pogromer och förföljelser. Idag håller Israel på att bli som vilket land som helst. Västerlandets alla laster har för länge sedan gått på export till Israel; narkotika, aids och pornografi är knappast sällsynta.
Vissa parlamentsledamöter har redan talat om att stänga landet för invandring inom några år, andra vill inte ta emot hjälp från utlandet med de så typiskt israeliska orden : "Vi klarar oss själva". Så vad göra? Låta Israel bli som vilket land som helst, med flyktingproblem och statsskuld? Skall Israel bli så pass sekulariserat att folk inte vet vad judendom innebär utan kort och gott kallar sig "israeler"? Eller skall vi, ungdomen, som trots allt utgör framtiden, forma Israel till något nytt? En stark och säker judisk stat med fredliga grannar och en väl fungerande ekonomi.

Frågetecknen är många,
men låt mig formulera det på följande sätt: Vad söker vi? Hur mycket får freden kosta? Är vi nöjda med bara ett papper med några underskrifter eller vill vi ha ett verkligt samarbete exempelvis i vattenfrågan?
Själv tror jag på äkta diplomatiska förbindelser; jag tror på fotbollsmatcher mellan Israel och Palestina. Jag tror eller hoppas åtminstone på en framtid där man kan umgås med varandra som vänliga grannar.

Terrorismen lämnar spår efter sig
Den skapar en ond cirkel. Många ropar på hämnd. Vi vet ju alla hur det blir: gränserna stängs, tusentals förlorar sina arbeten, fattigdomen växer och ur den hatet. Och återigen bestämmer sig en nittonårig palestinier för att bli hjälte och stiger på en buss i Tel Aviv. Terrorismen utgör ett hot mot fredsprocessen. Efter varje nytt attentat ropar ledarsidorna och de svenska politikerna "Detta är tragiskt, men vi får inte låta terroristerna vinna, fredsprocessen måste fortsätta". Och visst, fredsprocessen måste fortsätta, men till vilket pris? Den nationella stoltheten växer, folket vill resa sig, slå tillbaka mot de hemska krafter som spränger deras barn i luften. Tålamodet börjar ta slut och Jerusalem har helt plötsligt blivit den stora politiska frågan i hela processen. Jerusalem som aldrig ens nämns i Koranen skall plötsligt bli huvudstad i det nya Palestina.

Vi är en del av Israel......
Israel står inför stora utmaningar. Såväl inre som yttre problem förmörkar Medelhavets blå himmel. Vi, som lever i diasporan, är en del av Israel, vare sig israelerna eller vi själva vill det. Vårt stöd får aldrig svikta.Och vi måste delta i utvecklingen med idéer inför framtiden. I två tusen år har vi ropat "nästa år i Jerusalem", men vi är där nu och det är dags att gå vidare. Det är dags att forma 2000-talets Israel. Vi gör det genom att våga möta dem som tidigare varit våra fiender, oavsett om de kallar oss "arroganta" eller inte. Vi formar landet genom att fortsätta bry oss om och ställa upp för Israel.

Inför 2000-talet
Så vad ska det bli av tvåtusentalets Israel?
Ska Israel enbart vara en sekulariserad marknadsekonomi? Eller en religös stat med Toran som högsta lag? Eller en fortsättning av den stat som David Ben-Gurion ville ha, dvs en fri demokrati byggd på en unik idé?

Etiopisk löpare med rysk tränare kan ge olympisk chans
Långdistanslöparen Menisan Sanbato vann sina pokaler i ett idrottsprogram sponsrat av Jewish Agency genom Ungdomsalijan. Men han skulle inte ha kunnat göra det utan sin tränare Arkady Sklar, invandrare från f d Sovjet, som varit chefstränare på Vinnitza Idrottsinstitut och tidigare ansvarat för träningen av det sovjetiska olympialaget.

Textlänkar: Till framsidan; Till arkivet