Läsvärt ur kvartaltidskriften Menorah från och om Israel Reportage 2-97 s.38 Exodus i största hemlighet 4 000 judar hjälptes ut ur Syrien Av Tom Trier När Avraham Hamra, överrabbinen för de syriska judarna i Damaskus, 1995 anlände till Israel, kunde man äntligen sätta punkt för en topphemlig operation, som hade inletts flera år tidigare för att hjälpa judarna att slippa ut från Syrien. Den hjälpaktionen hade i flera år stått överst på Jewish Agencys dagordning. Avraham Hamra är en av de sista judar som kommit ut från Syrien. Återseendets glädje var stor och rörande, när otaliga syriska immigranter som kommit till Israel bara några månader tidigare, kunde välkomna sin avhållne rabbin på flygplatsen. Hans ankomst var samtidigt en markering av att de syriska judarnas mångåriga fruktan och lidanden lyckligen var till ända. Gisslan Fram till för tre år sedan hölls judarna bokstavligen som gisslan av Hafez Assads totalitära regim. Som jude kunde man bara med yttersta svårighet och stort risktagande lämna Syrien, och det var alltid förknippat med villkoret att närstående familjemedlemmar stannade kvar i Syrien som en garanti för att de utresta skulle komma tillbaka igen. De som försökte fly över gränsen blev i regel infångade och grymt torterade innan de kastades i fängelse utan rättegång eller i vissa fall avrättades. Den judiska församlingen kontrollerades dagligen och stundligen av den syriska hemliga polisen Makhabarat, som inte bara avlyssnade deras telefonsamtal och läste alla brev utan också oavlåtligt iakttog deras vardagstillvaro. Trots den fientliga atmosfären kunde judarna ändå fortsätta sitt kulturella och religiösa liv. Barnen gick i judiska skolor och synagogornas gudstjänster kunde förrättas relativt ostört. I antisemitismens våld Det ständiga förtrycket av de syriska judarna går tillbaka till perioden kring 1946, då Syrien frigjorde sig från Frankrike och deklarerade sitt oberoende. Kort efter denna självständighetsförklaring utbröt pogromer i de större städerna, och speciellt hårt drabbades judiska församlingen i Aleppo. Många judar fick sätta livet till, och stadens stora synagoga med anor från 500-talet blev nästan helt ödelagd under de antisemitiska oroligheterna. I och med Israels etablerande 1948 ökade de syriska myndigheternas övergrepp, och antisemitismen växte i hela landet. Parlamentet stiftade en rad antijudiska lagar, som bland annat förbjöd försäljning av judisk egendom och frös de judiska bankkontona. Judisk egendom blev samtidigt konfiskerat, och ägarna kastades ut på gatan. Som tur var lyckades ungefär hälften av de då 15 000 judarna fly under åren 1947-49. På 1950-talet blev förhållandena bara värre och värre, och 1964 förbjöds judarna att avlägsna sig längre än 3 kilometer från sina hemorter. Efter 6-dagarskriget 1967 utbröt reguljära vågor av våldsövergrepp, då otaliga judar överfölls, arresterades eller mördades. Den skoningslösa förföljelsen av de syriska judarna blev på 70-talet ett internationellt människorättsspörsmål, där speciellt USA, Kanada och Frankrike spelade ledande roller. Men som väntat försvårades det internationella etablissemangets initiativ av den nästan fullständiga isolering som de syriska judarna levde i, helt avskurna från varje kontakt med omvärlden. Hopp om förändring Fredskonferensen i Madrid 1992 varslade inte bara om en period präglad av försoning och hopp om fred i Mellanöstern utan fick också vittgående konsekvenser för de syriska judarna. Ganska snart efter undertecknandet av fredsavtalen gick de syriska myndigheterna, efter påtryckningar från USA och Israel, med på att judarna lämnade landet på villkor att de inte reste till Israel. Sedan började snabbt den judiska utvandringen. 1992-93 reste nästan tretusen judar till USA, där de blev mottagna av ett i förhand väl organiserat syriskt-judiskt vänskapsförbund. 1994 lämnade nästan alla återstående judar landet, och kvar finns idag bara ett knappt hundratal, som av olika skäl inte är inställda på att lämna Syrien. Många syriska judar ville efter ankomsten till USA fortsätta sin långa resa och bosätta sig i Israel. Jewish Agencys speciellt utsända emissarier har hjälpt dem med de praktiska formaliteterna. Därmed har mer än 1 500 syriska judar kunnat slussas in i det israeliska samhället, där de efter många år av saknad och längtan kunnat återförenas med familjer och vänner. Av hänsyn till den fortsatta strömmen av syriska immigranter var det nödvändigt att företa den här inslussningen i största hemlighet eftersom ju Syrien satt som villkor för deras utvandring att de inte skulle fara till Israel. Det är därför det dröjde en tid, innan israeliska media kunde skriva något om denna mörklagda Exodus. En milstolpe Vare sig de syriska judarna stannat i USA eller fortsatt till Israel är de i varje fall inte längre utsatta för Syriens förtryck. Deras nyvunna frihet är ännu en milstolpe i Jewish Agencys arbete på senare år för att hjälpa judar i kris. Först lyckades man ge de etiopiska judarna möjlighet att komma till Israel. Kort därefter försvann järnridån, och de ryska och östeuropeiska judarna fick chansen att resa därifrån, och nu senast kom alltså de syriska judarnas befrielse. Nu åtnjuter de flesta judar privilegiet att kunna välja om de vill bo kvar i diasporan eller om de ska gå på alija och delta i staten Israels fortsatta utveckling. Innan detta kapitel i judarnas historia kan skrivas färdigt, står all världens judar och Israelvänner alltjämt beredda att hjälpa de 25 000 judarna i Iran. Ett arbete som Jewish Agency i högsta grad ämnar prioritera under de år som kommer. Fakta om Syriens judar I Syrien har judar levt i ungefär 2 300 år. Genom tiderna har de spelat en viktig roll inom hantverk och handel speciellt i städer som Damaskus, Aleppo och Qamishli. En folkräkning visar att det 1968 bodde 4 500 judar i landet, varav 3 700 i Damaskus, 700 i Aleppo och 100 i Qamishli. De judiska samhällena hade alla sin egen särprägel. I Aleppo var de flesta efterkommande till sefardiska judar, som på medeltiden flytt från spanska inkvisitionen och som hade invandrat via Italien och Turkiet. Aleppos judar var mest religiösa och försörjde sig mestadels som köpmän. I Damaskus hörde den judiska befolkningen till släkter, som i årtusenden levt i staden och i första hand var hantverkare. Dessa skillnader utjämnades mer eller mindre under 1950- och 60-talen. Ovanstående artikel är hämtad ut Magbit-Nyt nr 3, december 1966, som är den Danske Israelindsamlingens tidskrift. Översättning och bearbetning: Norma Wiel-Berggren Textlänkar Till framsidan Till arkivet © Detta material är skyddat av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.