Av Dr. Nimrod Raphaeli

Redan romarna byggde transportrännor för vatten, s.k. akvedukter. Fotot visar en akvedukt från den turkiska tiden. Den står bevarad som ett minnesmärke intill landsvägen mellan Akko och Naharya i västra Galiléen

En ledare i den i London utgivna Saudi-understödda tidningen Asharq Alawsat karakteriserar vattensituationen i Mellersta Östern som "den uppskjutna krisen". Det som gör vattenproblemet så omfattande är att det handlar om både ett miljöproblem och ett strategiskt problem. Dels blir bristen på vatten allt större, framför allt till följd av befolkningstillväxten, dels har arabländernas vatten sitt ursprung utanför dessa länder: Nilen, Tigris och Eufrat hör till de viktigaste källflödena. Situationen förvärras ytterligare av den ökenutbredning och de klimatförändringar som sker, med negativa följder för jordbruket. (Källa: Asharq Alawsat, 22 juni 2001).

Världsbanken uppskattar regionens befolkning till ca 300 miljoner, d.v.s. 5% av världens befolkning, men där finns endast 1% av världens årliga förnybara vattenresurser. Den förnybara vattenmängden per capita är ca 1 200 kubikmeter om året, omkring en sjättedel av världsgenomsnittet. Regionens snabba befolkningstillväxt gör att per capitasiffran kommer att ha sjunkit till ca 600 kubikmeter år 2025. I The World Bank Atlas för år 2001 finns de senast tillgängliga uppgifterna (för 1999) om förnybara vattenresurser, för de länder i Mellersta Östern för vilka data existerar.

Grundvattenresurserna överexploateras
Situationen blir ännu mer kritisk genom att regionens grundvattenresurser överexploateras. I till exempel Jordanien och Jemen tar man varje år ut omkring en tredjedel mer av grundvattnet än som återskapas av naturen. I Israel och Gaza tas grundvattenådror i bruk ännu snabbare. Grundvattenmängden minskar genom att fossila vattentillgångar tas i anspråk, förnybara vattenådror överexploateras och ytvatten omledes. Härigenom har värdefulla ekosystem av vatten satts i fara och ibland förstörts. Även vattnets kvalitet sjunker, till följd av för stor avtappning, ökad salthalt på grund av konstbevattning, och återanvändning av otillräckligt eller inte alls renat avloppsvatten.

Problemen förvärras av bristande tillgång på dels rent vatten, dels avloppsrening. Även om det finns andra delar av världen som är sämre lottade, så räknar man med att 20% eller mer av befolkningen i Mellersta Östern saknar dricksvatten, och att endast ca 50% har tillgång till säkra avloppssystem. Detta resulterar bl.a. i hög barndödlighet (inemot 150 per tusen levande födda dör i vissa landsbygdsområden) och en mängd andra sjukdomar som beror på brister i fråga om vatten och hygien. Följderna för den socioekonomiska utvecklingen är givetvis negativa.

Konstbevattning inte alltid lönsam
Situationen försämras ytterligare av den låga tekniska och administrativa effektiviteten i städernas vattenverk, liksom i jordbrukets konstbevattning. Kostnadstäckningen där är otillräcklig, vilket bl.a. försvårar omallokeringen av vatten från jordbruk till de snabbt växande städerna. I Mellersta Östern går i genomsnitt 85% av allt vatten till jordbruket (världsgenomsnittet är ca 65%). Denna höga siffra får stora ekonomiska konsekvenser i länder med brist på vatten - det mervärde som erhålles från vatten i jordbruket är ca $0.20-$0.30 per kubikmeter, att jämföra med ett mervärde på flera dollar i somliga industrier. I länder med goda vattentillgångar blir konsekvenserna mindre. Om man där låter vatten användas i jordbruket behöver ju inte detta innebära brist på vatten i hushåll och industrier.

Pumpstation med styrutrustning för bevattning i Negev. Israel har byggt ut ett rörnät för "grått" vatten, dvs renat avloppsvatten som utnyttjas för bevattning av bomullsfält och träd. Grått vatten får dock inte användas för bevattning av direkt på marken växande livsmedel, exempelvis vete och majs, grönsaker och meloner Foto: Jack Vainunska

Fel prissättning
Några prismekanismer för att styra vattenanvändningen efter alternativkostnad existerar egentligen inte. I alla länder i regionen är vatten för konstbevattning och hushåll kraftigt subventionerat. Vattenverken i städerna fungerar ofta dåligt, och fattiga som inte är anslutna till vattennätet, eller har en opålitlig anslutning, tvingas ofta vända sig till privata vattenförsäljare där priset är flera gånger högre.

Vatten "försvinner"
Världsbanken har också studerat det "oredovisade vattnet". Med oredovisat vatten menas skillnaden mellan den vattenmängd som går ut i en stads vattennät, och den mängd som redovisas i kundernas vattenmätare. Det oredovisade vattnet har två orsaker: a) fysiska förluster på grund av läckage, och b) "administrativa" förluster till följd av dels illegala anslutningar, dels vattenmätare som visar för låga siffror. Även om varje fall måste studeras för sig, anses dessa två faktorer ha ungefär lika stor inverkan på mängden oredovisat vatten.

Dålig vattenhushållning
Ett mer dramatiskt exempel på dålig vattenhushållning ger den studie som nyligen genomfördes av Syriens departement för konstbevattning. Man konstaterade att de traditionella bevattningsmetoderna i konstbevattningen av bomullsfälten innebar en förlust på 884 miljoner kubikmeter vatten. Enligt studien skulle 780 miljoner kubikmeter ha behövts för bevattning av bomullsfält, men den faktiska förbrukningen var 1 600 miljoner kubikmeter. Detta motsvarar en förlust på ca 60 kubikmeter per invånare, i ett land med 19 miljoner invånare.

Källor:
Världsbanken.
Al-Thawrah (Damaskus) 19 september 2001.

Dr. Nimrod Raphaeli är Senior Analyst vid The Middle East Media Research Institute (MEMRI), Middle East Economic Studies Program. Ur Middle East Economic News Report Nr 6, 30 september 2001Ó

Översättning: Staffan Danell

Textlänkar

Till framsidan

Till arkivet