Text och foto: Paula Hersson-Ringskog

Jag hade vistats i Jakarta, Indonesien, under en vecka då jag fick höra talas om en judisk församling i Surabaya, landets andra stad. Med tanke på Indonesien med sina 80 miljoner muslimer och med ett rykte om återkommande politiska oroligheter speciellt på öarna Sumatra och Kalimantan (Borneo) hade jag inte väntat mig att det fortfarande skulle finnas en judisk församling.

Genom goda vänner fick jag kontakt med en judisk läkare som kunde förmedla namn och adress på en f d församlingsmedlem som flyttat till Jakarta. Surabaya var en gång den ledande hamnstaden i Indonesien men hade genom korruption förlorat i betydelse och sjunkit i anseende. En guidebok kom t.o.m. med uppmaningen: "best avoided"- undvik helst. På javanesiska betyder sura haj och baya krokodil - nog så avskräckande! Men staden lockade ändå. Redan som barn hade jag fascinerats av ordet Surabaya. Det var ju där Pippi Långstrumps pappa Kung Efraim Långstrump hämtade upp sin båt Hoppetossa efter att ha lidit skeppsbrott.

Sopsortering i Surabayas slumområde

Utrustade med matzepaket och koschervin flög min man Klas och jag två veckor före Pesach ut till Surabaya som ligger på Javas östra kust. Besöket började dåligt när vår första kontaktperson Sol Abraham visade sig inte vara hemma. Först senare när han fått kontakt med oss förklarade han att en svåger dött någon timme innan vi anlänt och att han rest till familjen för att stödja dem. Vår andra adress gick till Joseph och Ruth Sayers som bodde bredvid synagogan. En pigg dam i 50-årsåldern med kortklippt svart hår som inramade ett ansikte med starkt mejslade judiskt orientaliska drag, normallängd, klädd i långbyxor och skjorta med Davidsstjärna på kom ut. Det var söndag och hinduiskt nyår. Hennes man Joseph som till yrket är urmakare låg och sov. Dottern Hannah som med sin familj bodde hos föräldrarna hade tagit sina två barn till privatundervisning. Ett hembiträde satt på huk på gårdsplanen och rensade fisk. Höns och andra tamfåglar kacklade i sina burar, skyddade mot kringstrykande kattor. Linor med tvätt fladdrade framför ingången till synagogan. Det var varmt och fuktigt.

Synagogan i Surabaya
Här fanns alltså synagogan! Den var byggd 1948 och hade ersatt den ursprungliga synagogan som förstörts under den japanska ockupationen under andra världskriget. I motsats till kyrkor som måste skriva sina namn på bahasa (indonesiska) pryddes den yttre väggen som vette mot en livligt trafikerad affärsgata av texten "Synagogue" samt adressen Jl. Kayun 4-6, Surabaya. En vacker träport med citat på hebreiska ur Bibeln prydde den tillbommade huvudingången.

Synagogan i Surabaya

Vi kom in från gården till ett litet rum där man kunde tvätta händerna och där kvinnorna kunde sitta vid en avgränsning till själva bönerummet. Innan man kom till gudstjänstlokalen passerade man ett stort samlingsrum med trämöbler men helt kala väggar förutom en tavla på ett hus som verkade bekant vid första anblicken och ett stort foto av presidenten Wahid och vicepresidenten Megawati, dotter till Indonesiens förste president Sukarno. I gudstjänstlokalen stod vid en upphöjning ett vackert snidat träskåp som förgylldes av en menorah (sjuarmad ljusstake) i snidat och förgyllt trä samt en vers på hebreiska kallad shiviti (16:e psalmen, åttonde versen: jag kommer alltid sätta min G-d framför mig) som omramade menorahn. När församlingen bad framför inskriptionen stod man vänd mot Jerusalem .

I skåpet fanns nu bara en tom tik (en upprättstående låda i trä som i sefardisk tradition omsluter torarullen). Fram till 1970 bodde det ett tiotal judiska familjer i Surabaya. De flesta härstammade från irakiska judar som utvandrat i början av seklet. En torarulle hade tillhört familjen Mizrahi, en annan familjen Mussri som båda tagit med sig torarullarna när man inte längre kunde få ihop en minjan (de minst tio män som behövs för att hålla en gudstjänst). En megillat Ester (Esters bok) samt flera bönböcker fanns i ett sidoskåp. De var dock i sådant skick att de borde begravas i en genizah. (Ett valv under en synagoga för att arkivera heliga skrifter och dokument - som ju inte får brännas när de blivit oanvändbara).

Vi slog oss ner i samlingsrummet och bjöds på té och kex medan Ruth fortsatte att berätta för oss på hebreiska om församlingens olika medlemmar. Hennes egen historia var ovanlig. Hon var född i Bombay men familjen hade emigrerat till Israel när hon fortfarande var ung. I Israel hade hon träffat Joseph som var född i Surabaya dit hans farfar flyttat från Bagdad. Joseph beslöt att åka tillbaka till Surabaya 1970 eftersom han fortfarande hade familj där och så kom Ruth att bo i Surabaya. De flesta judar hade flyttat från Surabaya redan 1965 då oroligheter svepte över Indonesien. Under Ruths tid hade ytterligare familjer flyttat ut, framförallt till Israel, Australien eller USA (Los Angeles). Nu fanns bara fem familjer kvar, och de yngre familjemedlemmarna hade gift sig med icke judar.

Ruth Sayers föddes i Bombay men utvandrade med familjen till Israel. Hon gifte sig där med en judisk man från Surabaya och flyttade dit med honom 1970

Väggarna i synagogan hade inte alltid varit kala men under de senaste oroligheterna hade elever från en närbelägen muslimsk skola hotfullt samlats utanför synagogan. Ruths dotter som råkade vara hemma just då låste upp synagogan, tog bort alla religösa bilder men lämnade kvar den inramade bilden på ett radhus i tegel, rabbi Schneersons hus på 770 Eastern Parkway i Brooklyn i New York. Alltså måste några "lubavitcher" (judisk ortodox sekt) ha varit i Surabaya vilket Ruth bekräftade. För några år sedan kom de med Torahrulle, ledde gudstjänster och byggde en sukkah (hydda i vilken lövhyddofesten Sukkot firas) på framsidan av synagogan - men då de insåg det hopplösa i att återuppliva församlingen lämnade de snart församlingen åt sitt öde.

Joseph och Ruth Sayers bor bredvid synagogan. Här visar de ett vackert snidat skåp som inte längre innehåller någon torarulle

Berömda namn på gravstenarna
Tillsammans med Ruth åker vi så till den judiska begravningsplatsen upprättad före andra världskriget och belägen på en högplatå och omgiven av gravar med kinesisk inskription. Tahara (tvagningen) av de avlidna gjordes tidigare i det som nu bara är ett förbränt skal av ett litet kapell. I marken framför kapellet som tillhört judiska församlingen hade kristna kineser olovandes begravt sina egna och för ett par år sedan samlade några judiska familjer i Jakarta in pengar för att kunna bygga en mur runt de kvarvarande judiska gravarna - ett sjuttiotal. Det utgjorde en hjärtskärande och overklig syn. Så fort vi klivit ur taxin och fortsatt till fots genom den leriga vägen som ledde till den judiska begravningsplatsen omringades vi av en grupp begravnings-"entreprenörer". De rusade fram med kvastar och låtsades hålla ordning på platsen. Jo, det fanns ett kärl med vatten att tvätta händerna i efter det att vi besökt den nu inhägnade delen, men därinne sprang hönor, tuppar och kycklingar och på en gravsten låg en man och sov. Många av gravarna var påkostade och vackra och bar namn från berömda irakiska judiska familjer som Misrahi, Sasson, Jacoba, Sayles, Katan, Hainah, Silas Jacob, Moses, Nassiem, Mussri, och Aslan. Flera hade levt ett långt liv och sysslat med affärer eller arbetat som hantverkare men det fanns också flera unga begravda och de som dött strax efter den japanska ockupationen då alla judar i Indonesien (drygt 2000) internerades i läger. En grav tillhörde en ung pojke som förätit sig vid frigivningen. Det värsta var att se de gravar som blivit namnlösa när gravplundrare hackat ur inskriptionen på jakt efter guld. Dessa gravstenar stirrade på mig och jag tänkte på Dostojevskijs novell Bobok där de döda på en begravningsplats presenterar sig för varandra - men här har allt gått förlorat ty "en människas dagar äro som gräset, hon blomstrar såsom ett blomster på marken. När vinden går däröver, då är det icke mer, och dess plats vet icke mer därav". (Psalm 103).

Bara ett sjuttiotal judiska gravar finns bevarade

Innan vi lämnar Surabaya tar Ruth oss till den zoologiska trädgården där fåglarna trängs liksom människorna på Java. I ett par burar föder man upp den vita staren Bali (Leupscar rothschildi) för att senare släppa ut dem på Bali där fågelarten varit utrotningshotad. Jag frågar Ruth om hon inte är orolig att leva i ett land där hon lätt kan dödas vid religiösa upplopp. Men Ruth ber till G-d som hittills skyddat henne! När jag senare kommer till Sverige läser jag i Menorah att Indonesien som aldrig tidigare haft diplomatiska förbindelser med Israel kommer att upprätta handelsförbindelser med Israel i framtiden. Kanske G-d lyssnat på Ruth?

Textlänkar

Till framsidan

Till arkivet