Annika Engberg från Stockhom arbetade på tryckeri samtidigt som hon studerade data innan hon beslutade sig för att resa på kibbuts. Som volontär arbetar hon med att beskära mandelträden på kibbutz Givat Oz utanför Afula. Hon trivs mycket bra och avfärdar alla påståenden om att kibbutserna skulle behandla volontärerna illa.
- Jag har trivts jättebra från första stund. Vi blir inbjudna på kaffe och kibbutsnikarna anstränger sig verkligen för att vi ska känna oss hemma. Här finns en annan gästvänlighet än hemma, man bryr sig verkligen om varandra.
Trots nyhetsrapporter om bussbomber och militärhelikoptrarna som flyger över kibbutsen är Annika Engberg inte särskilt orolig utan konstaterar att oron är något som de hemma i Sverige nog har det mest jobbigt med.
- Jag känner mig trygg på kibbutsen. Här kan man gå fritt omkring vilken tid på dygnet som helst och det kan man inte i Stockholm.
Karin Bjerefeldt, från Öland, är rumskamrat med Annika. Hon hade just tagit studenten när hon bestämde sig för att åka på kibbuts.
- Om man inte har någon resturangutbildning eller är sjuksköterska så är det inte så lätt att få arbete utomlands. Jag har hört mycket om kibbuts så jag bestämde mig för att åka hit. Tanken att bo så här tillsammans i ett kollektiv, och att detta system fortsätter att fungera in på nästa årtusende är positivt. Hemma handlar allt om den egna personen, om egoismen. Visst finns det materiella också här, fast på ett annat sätt. Det är som bossen för mandelodlingarna sa: "Jag har varit i New York ett tag och visst är det skoj med en fin bil, pengar och en massa saker omkring sig, men det tröttnar man på." Så han kom hem hit för han tycker att det här är det verkliga livet.
Både Annika Engberg och Karin Bjerefeldt menar att de israeliska ungdomarna är mycket mer mogna än svenskar i samma ålder. Deras bild av Israel har också förändrats under deras vistelse liksom att lusten att börja resa ut i världen har vaknat. Samtidigt har deras syn på Sverige ändrats och de har lärt sig uppskatta vad fred innebär.
- Vi förstår nu att man ska uppskatta att man växt upp i ett land med fred. Att så många här går omkring med vapen och att man måste göra lumpen i flera år, både killar och tjejer, känns konstigt men man vänjer sig.

SVEKIV ordnar allt
Föreningen SVEKIV (Svenska Kibbutsvänner) grundades 1970. Grundarna ansåg att kibbutsernas samhällssystem var ett fascinerande alternativ till det traditionella västerländska samhällslivet. Föreningen utvecklade snabbt sin verksamhet från ren föreningsverksamhet till att fungera som en slags resebyrå för dem som var intresserade av att resa till Israel och arbeta på kibbuts.
Numera anordnas seminarier, filmkvällar och informationsmöten. I slutet av 1980-talet tog organisationen initiativet till att anordna ett fredsseminarium i Stockholm. Man bjöd in palestinier och israeler för att diskutera och framlägga sina synpunkter. Seminariet, som föll väl ut, var på sitt sätt ganska banbrytande när det gällde kontakter mellan de båda folken. Sedan dess har man anordnat flera seminarier om antisemitism men bristen på pengar stoppade detta initativ under 1997.

På kibbuts träffas människor från hela världen
För många av de svenska volontärerna fungerar Svekivs kontaktcenter i Natanya som en mötesplats där man träffas, dricker kaffe, läser svenska tidningar, lånar böcker eller sovsäck, samt inte minst stämmer träff med andra volontärer. Centrets representanter besöker de olika kibbutzerna, pratar med volontärerna och försöker lösa de problem som uppstår. För närvarande arbetar två svenskar på kontaktcentret på Rehov Gordon 49: Lisa Cohn och Adam Carlquist. De tar emot de cirka 1 000 svenska, norska och finska ungdomar som varje år reser med Svekiv. Båda anser att det finns flera orsaker till att så många svenska ungdomar väljer att resa på kibbuts.
— Det finns inte så många länder att resa till om man vill undvika att behöva fundera över mat och bostad. Dessutom träffar de på kibbutsen människor från hela världen, konstaterar Adam Carlquist.
Att bli kibbutsvolontär innebär att att man förbinder sig att arbeta på en kibbuts under tre månader. Lönen består av mat och husrum samt en mindre summa pengar, vanligtvis mellan 400-1000 kronor i månaden. Kibbutsen anordnar också utflykter runt om i Israel. Volontärerna bor tillsammans, två till fyra personer i samma rum. Arbetsuppgifterna kan bestå i allt från att skörda bananer till att arbeta i kök, matsal eller på fabrik.

Omtumlande möte med ett nytt land
För många svenska ungdomar är resan till Israel deras första längre resa på egen hand. Många reser på grund av den höga arbetslösheten i Sverige, eller därför att de tagit ett längre uppehåll mellan skola och arbete. För de allra flesta blir mötet med det nya landet omtumlande. Det blir en kulturkrock som skapar konfliktfyllda situationer vilka ibland behöver redas upp av någon som har förståelse för både den svenska och den israeliska mentaliteten menar Adam Carlquist.
- För många svenskar är arbetet på kibbutsen deras första arbete och det tar tid att anpassa sig. Israelernas modersmål är hebreiska och när de talar engelska med volontärerna är deras engelska påverkad av hebreiskan som är ett tufft språk och saknar svenska språkets mjukhet. Ett annat problem är att kibbutsmedlemmarna inte alltid uppskattar volontärerna tillräckligt.
Lisa Cohn instämmer i kritiken men understryker att de flesta svenskar lär sig att trivas bra efter ett tag.
- Efter två veckor brukar de fråga: Ska det vara så här? Efter två månader: Hur länge får jag stanna?

Text och foto: Richard Jändel

Textlänkar

Till framsidan

Till arkivet