Av Norma Wiel-Berggren

Vårens vänskapsresa måste Samfundet Sverige-Israel som bekant dessvärre ställa in pga läget. Alltför många som längtat efter att äntligen komma iväg till Israel tvekade att anteckna sig för att istället sätta sitt hopp till höstresan i oktober, då kanske, kanske den efterlängtade fredsprocessen återupptagits. Men den som bara inte orkar vänta längre, får helt enkelt göra slag i saken och fara dit på egen hand. Ska ett sådant impulsivt beslut bli något mer än bara en lockande tanke, är det en effektiv hjälp att utgå från ett datumbundet evenemang eller mål, som inte får missas.

För min del handlade det om "the Wiener Heritage Center" i Lev Ha'lr, Jerusalem, som förhandspresenterades i Menorahs första nummer i år. Den 29 april stod det beundransvärda minnescentret klart att högtidligen invigas av förre presidenten Yitzhak Navon vid podiet, inramat av de israeliska och svenska flaggorna, på planen utanför det varsamt renoverade gamla huset från Montefiores dagar. Navon befann sig ju i sina egna barndomstrakter, eftersom han vuxit upp i grannkvarteret Mea Shearim.

Initiativtagaren, eldsjälen och donatorn Hans Wiener avtackades varmt för sina lovvärda insatser i gott samarbete med Keren Hayesod och Jerusalems stad, när han nu stod vid sina livslånga drömmars mål att värdigt kunna hedra minnet av sina föräldrar som drabbats av Förintelsen. Denna minnessymbol har inretts till ett synnerligen levande informationscenter för alla och envar, som vill veta allt om Jerusalems moderna judiska historia i hjärtpunkten av innerstaden. Till den stora dagen hade Hans Wiener med makan Ingrid och Hans dotter Marion, som livligt medverkat i sin fars omfattande arbete de senaste två åren, bjudit med sig sin stora familj i senare generationer .

Stämningen var hög, talen avlöste varandra. Hans Wiener berättade om sitt liv och sina föräldrars tragiska historia. Både kvinnliga artister och en manskör underhöll, men bäst av allt var det dock när glada släktingar, såväl vuxna som barn, började sjunga välkända svenska sommarvisor i kvällssolens sken.

Marion Wiener satte punkt med ett kort kärnfullt tal och ett tack till sin far för privilegiet och förtroendet att få föra stafettpinnen vidare - från generation till generation. Eller som Marion citerade från Beit Hatefutsots (Diasporamuseet i Tel Aviv) grundare Abba Kovner: "Att komma ihåg det förflutna - Att leva i nuet - Att förlita sig på framtiden".

Donatorn Hans Wiener omgiven av sin familj, utanför Wiener Heritage Center i Jerusalem.
(Foto:NWB)

Det fina med hastigt bokade resor är att de lätt kan smitta av sig. Knappt hade jag löst min flygbiljett förrän två lika ivriga goda Israelvänner fick brått att boka in sig på samma plan. Trevligt med ressällskap på vägen och frihet att välja individuella program. För mig kom uppslagen snabbt som smultron på ett strå.

Säkert finns det många av våra minnesgoda läsare, som gärna kommer ihåg Max Varon, omtyckt israelisk ambassadör i Sverige i slutet av 60-talet, och hans trevliga maka Rosi, båda stora musikälskare. Nu är Max sedan länge borta, men Rosi berättade om hans musikaliska stiftelse, the Max Varon Music Foundation, som kort därefter skulle fira sitt 20 årsjubileum med en festkonsert på Jerusalems teater. Genom de gångna 20 åren har Rosi varit med om att till sammanlagt 2000 musikaliskt begåvade barn ur mindre bemedlade familjer dela ut stipendier till utbildning vid någon av Jerusalems musikskolor. Men nu vid jubileumskonserten nödgades hon enbart vara hedersgäst, då hon tragiskt nog drabbats av en allvarlig synskada. Därför måste hon ta forne borgmästaren Teddy Kollek och Gila Katzeff till hjälp med att dela ut stipendierna på sammanlagt 125 000 shekel till 42 skolungdomar mellan 7 och 16 år.

Bara ett par veckor därefter blev Rosi Varon själv föremål för högtidliga hyllningar, då hon utnämndes till "Honorary Citizen of Jerusalem" (hedersmedborgare i Jerusalem).

Rosi Varon, Jerusalems hedersmedborgare.
(Foto NWB)

Janet Medelsohn Moshe är inte bara Menorahs korrespondent i Israel, som ni läst många artiklar av. Hon är också en trevlig och kunnig auktoriserad guide och fyrbarnsmamma. Hon visade mig hur man lugnt och utan fruktan kunde promenera genom gamla staden. Först beundrade vi den nya vackra gyllene Menorah, som en amerikansk donator låtit placera i den utgrävda forna romerska huvudgatan Cardo. Den som en gång varit kantad av exotiska bodar och idag åter kan locka turister med spännande och sofistikerade butiker.

Alldeles nära Västra Muren innanför Dyngporten invigdes i våras Jerusalems nyaste och högteknologiskt mest avancerade museum på det arkeologiska området.

Tempelplatsutgrävningarna från förlängningen av Västra Muren har pågått i många år och blir mer och mer sevärda, inte minst nu sedan "Ethan och 'Miriam Davidsons utställnings- och rekonstruktionscenter" öppnats. En generös donation av William Davidson i Detroit, Michigan, gjorde det möjligt att genomföra det häpnadsväckande arkeologiska kulturcentret.

Där kan besökaren bl.a. uppleva en fantastisk digital videofilm, där man i tredimensionell form ser en guide vandra omkring i det umayadiska palatsområdet så som det tedde sig för 2000 år sedan. Man hör stadens ljud, ser mannen än i antik klädsel, än i modern, medan han vandrar omkring i den märkliga miljön och utförligt berättar om tempelplatsens historia från kung Herodes dåtid till aktuell nutid. Det hela är så otroligt och oförklarligt att man knappt vågar tro sina egna ögon.

Den superskickliga konstruktionen av den levandegjorda tempelmodellen är resultatet av mer än två års idogt arbete av ett lag berömda israeliska arkeologer ledda av dr Roni Reich med framstående arkitekter och komputerexperter från Californiauniversitetet i Los Angeles som konsulter.

Själva museet upptar fem etage under jorden, där man kan gå ner längs ramperna för att beundra gallerierna och häpna inför såväl arkitekturen som många intressanta fynd från utgrävningen.

(Foto NWB)

Ett våldsamt åskväder framkallade en översvämning intill Döda Havet, där en kraftig bro till kibbutz Ein Gedis Spa bröts i bitar av det mäktiga framrusade vattnet, som gick så högt över marken att den välkända, dubbelt manshöga skylten om höjden över havet blev täckt av våt sand nästan ända upp till översta kanten.

Lyckligtvis kunde vi dock köra en mindre omväg för att komma fram till det efterlängtade svavelbadet följt av en simtur i den svalkande sötvattenspoolen. På hemvägen gladdes vi åt att se mängder av förvånande orädda gems, som hoppade med lätta steg genom ökenlandskapet.

Min hastigt påkomna Israelresa rymde faktiskt ännu mycket mer, för det är ju så med Israel - förutom återseendets glädje inför människor och platser man alltför länge saknat, har det landet så mycket att bjuda av utveckling och nyheter att dagarna blir en enda lång och givande upptäcktsresa.

Jag kom hem med många glada minnen i bagaget men också med en sorgsen fråga från alla våra vänner i Israel till alla berörda här i Sverige, i hela Västvärlden och i Amerika.

Den frågan löd så här: Varför kommer ni inte till oss i dessa svåra dagar, när vi så innerligt väl behöver er personliga närvaro förutom ert stöd???

Norma Wiel-Berggren text och foto

Textlänkar

Till framsidan

Till arkivet