Davidsstjärnan - den judiska symbolen

Judiska symboler Ewa Wymark

Det sägs att Kung David hade en stjärna på sin sköld och att samma symbol förekom på Kung Salomos signetring. För sådana påståenden finns det inga historiska belägg. Davids sköld, eller Davids stjärna som den populärt kallas, är en relativt ny judisk symbol. Bara några hundra år tillbaka i tiden saknade den såväl bestämd religiös som social betydelse.

Symbolen har sedan länge varit känd i Mellanöstern och Nordafrika som en slags lyckoamulett. Ibland har den förekommit i judisk konst, men då aldrig som en exklusivt judisk symbol. På 500-talet användes stjärnan av kristna på amuletter under namnet "Salomos sigill". I arabiska områden användes namnet både om den femuddiga stjärnan och om den sexuddiga. Det är oklart när beteckningen Davids sköld/Magen David togs i bruk, men namnet David förknippas med den sexuddiga stjärnan på en gravsten i Italien från 500-talet.

På 1300-talet placerade Prags judar Davidsstjärnan på sin flagga. Härifrån spreds sedan det judiska bruket av symbolen till Östeuropa, och i 1600-talets Wien åtskildes judiska och kristna kvarter med en stjärna respektive ett kors. Under medeltiden - liksom under Andra världskriget - har judar tvingats bära denna symbol.

Stjärnan fick ett ökat värde när sioniströrelsen valde den som sin symbol 1897, men den var fortfarande kontroversiell. 25 Tishrei 5709, motsvarande 28 oktober 1948, fick den sionistiska flaggan där Davidsstjärnan framställs, ett allmänt gillande och erkännande som den nybildade statens flagga. Så blev Davidsstjärnan den mest spridda och universellt erkända judiska symbolen.

Davidsstjärnan förknippas med David som en messiansk symbol. En av flera traditioner kring stjärnans betydelse säger att de sex uddarna står för att Gud härskar överallt och att Han beskyddar Israel från alla sidor.

Ewa Wymark är frilansjournalist.

Textlänkar

Till nästa artikel (i detta nummer)

Till föregående artikel (i detta nummer)

Till framsidan

Till arkivet