Textlänkar finns längst nere på denna sida

Läsvärt ur kvartalstidskriften Menorah från och om Israel

Ståndpunkten

Vem ska bestämma över
våra minnen?

Den 9 november är ett speciellt datum. År 1938 genomfördes det vi idag kallar Kristallnatten i Tyskland, 1989 föll Berlinmuren och i början av 1990 sprängdes den sagolika bron i Mostar under kriget i Bosnien.

I Sverige har den 9 november mest kommit att förknippas med demonstrationer mot nazism och antisemitism där minnet av dem som föll offer under Kristallnatten hedras. Fackeltåg och appeller i den mörka höstkvällen påminner oss om vikten av tolerans och respekt inför varandra, minoriteter och det som är annorlunda.

Men de senaste åren har något hänt. I takt med att konflikten i Mellanöstern åter blossat upp har minnet av Kristallnatten blivit ett tillhygge i den dagspolitiska debatten. Och finns det någon dag som passar bättre för att klämma dit den judiska staten för ockupation och bosättningar än på minnesdagen av den pogrom som fungerade som startskottet till Förintelsen?

Uppenbarligen inte anser bland andra Ung Vänster. I samband med förra årets minnesdag av Kristallnatten lät vänsterorganisationer i Göteborg, Uppsala och Lund pryda sina plakat med budskap om bojkott av israeliska varor. En talare i Uppsala lät meddela att Kristallnatten var en "bestraffning". En bestraffning för vad kan man undra?

Jag var med och arrangerade ett minnesmöte den 9 november 1996. Det var Liberala Ungdomsförbundet, Ung Vänster, SSU och flera andra organisationer. Då mindes vi Kristallnatten för vad det var för något - en antisemitisk pogrom där SA och Hitlerjugend kommenderades ut på gatorna, följt av bokbål, vandalisering, våld, förödelse och deportationer. Talare från Svenska Kommittén Mot Antisemitism berättade om hur utrotningen successivt växt fram och vilken roll Kristallnatten kom att spela som startsignal, den springande länken när dammluckorna brast.

Men i dag, bara fem år senare, skulle ett sådant möte vara otänkbart. I en krönika i vänsterpartiets tidning Flamman i oktober, skriver Daniel Olsson:

"Samtidigt måste antirasister ta ställning till vilka organisationer som kan accepteras som konsekventa antirasistiska sådana. Detta borde i dagsläget med varje rimlighet utesluta pro-israeliska och sionistiska organisationer från alla aktiviteter den 9 november".

De organisationer Olsson syftar på är bland andra judiska församlingar och ungdomsgrupper, de som brukar vara med den 9 november. Ofta har de inte gjort något ställningstagande alls för den israeliska dagspolitiken, annat än att de varmt stödjer staten Israels rätt att existera. Men "för närvarande" är de inte välkomna. Daniel Olsson meddelar inte om han vill se ett "sionistfritt 1 maj" och "sionistfritt midsommarfirande", men det kanske vi får läsa om i nästa artikel.

Minnet av Kristallnattens offer 1938 är relativt numera. Om vi ska minnas, vad som ska minnas och vem som ska få minnas, verkar bestämmas utifrån dagordningen i Knesset och när Hamas behagar att slå till nästa gång. Att man kan minnas tragedier och hedra dess offer oavsett andra saker runt omkring, är tydligen att begära för mycket.

Liberala Ungdomsförbundet och flera andra grupper valde att arrangera en egen minnesmanifestation 9 november i år. Ett riktigt antirastiskt möte.

Ståndpunkten
Fredrik Malm

Fredrik Malm är journalist och ordförande i Liberala Ungdomsförbundet



Textlänkar
Till nästa artikel (i detta nummer)
Till föregående artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



© Detta material är skyddat av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering får endast ske med skriftligt tillstånd från redaktionen och med angivande av författare och källan.