Textlänkar finns längst nere på denna sida

Läsvärt ur kvartaltidskriften Menorah från och om Israel

SIONISM

Ett märkligt jubileum -
Israels första kibbuts Degania har fyllt 90 år

Av Norma Wiel-Berggren

infarten.gif

Infarten till Degania

Kring sekelskiftet 1900 var det många unga djärva judiska idealister från Ryssland, Ukraina och Ungern som motiverades av den spirande sioniströrelsen och emigrerade till Palestina. Många av dem kom med åren att bli stora män i Israels historia, även om de börjat sin bana som enkla lantarbetare långt före den efterlängtade staten Israels tillkomst 1948. Redan 1910 var det en grupp på tio män och två kvinnor, som gemensamt skapade Israels första riktiga kibbuts, Degania, vid Genesarets sydostligaste hörn. Förmodligen anade de inte ens i sina vildaste drömmar att de samtidigt faktiskt gav upphov till den helt unika och för Israels framtid och ideologi så betydelsefulla kibbutsrörelsen.

En av de tio männen var Shmuel Dayan, son till en rabbin i Kiev. Som 17-åring kom han till Palestina, som då låg under turkiskt herravälde. Efter att ha slitit hårt som lantarbetare hos farmare i Petah Tikva och senare i Yavne och Kinneret, beslöt han sig för att tillsammans med några kamrater med samma bakgrund och idéer grunda Degania. Eftersom de i sin nya by bokstavligt talat skulle dela allt, från principer och majoritetsbeslut till sockor och skjortor, var det klokt att inte vara flera medlemmar till en början. Pengar förekom inte inom kibbutsen, som de gav namnet Degania, det hebreiska ordet för blåklint. De var så fattiga i starten att det enda huset måste rymma såväl farmarna som deras boskap. För att hjälpa upp ekonomin började Dayan skriva artiklar och reportage i flera tidningar och tidskrifter. Tillsammans med några medlemmar var han med och grundade den socialdemokratiska rörelse, som med tiden skulle utkristalliseras till Mapai, där också Ben Gurion var en av stöttepelarna.

gordon.gif

A.D. Gordon, folkbildare och en av arbetarrörelsens grundare, som förespråkade att judar skall försörja sig på sina händers arbete. Han föddes i Ryssland 1857, levde på kibbuts Degania och dog 1922

MOSHE DAYAN FÖDS I DEGANIA
När Shmuel Dayan gift sig med den unga lärarinnan Deborah från Ukraina, föddes i Degania 1915 deras förste son, som de gav namnet Moshe efter en kibbutsmedlem som nyligen mördats av en arabisk ogärningsman. Om det namnvalet gjorde barnet lyckligare är svårt att veta. Men enligt vännen och medarbetaren Naphtalie Lau Lavie, som skrivit Moshe Dayans biografi, var den vuxne Moshes enda minne från de sju första barndomsåren i Degania faderns hårdhänta bestraffning att låsa in en olydig liten 5-åring i kycklingburen. Där fick han sitta, darrande av skräck en hel mörk natt, medan sjakaler strök ylande utanför. Ett straff som inte gjorde den blivande krigaren mindre obstinat.

TURKARNA OCKUPERAR KIBBUTSEN
Under första världskriget ockuperade turkarna Degania, arresterade männen som de torterade på det grymmaste för att få pengar, vapen eller information, medan kvinnorna lämnades ensamma och försvarslösa. När sedan general Allenby med sina brittiska trupper ansatte turkarna i Palestina, blev Degania ett genomgångsläger för tusentals judar, som turkarna hade deporterats norrut, misstänkta för brittiska sympatier.
I kibbutsen fick judarna både mat och hjälp. När kriget var slut lämnade så familjen Dayan Degania för att äntligen få arbeta för ett eget hem och jordbruk. Därför bildade de tillsammans med goda vänner Israels första moshav, Nahalal, och bosatte sig där l921.

miriambaraz.gif
Miriam Baraz, Israels första mjölkerska på Kibbuts Degania

KAMP MOT LERVÄLLING OCH MYGG
En annan av de strävsamma Deganialedarna var Yosef Baratz, som både var en erfaren farmare och duktig byggare. Tillsammans med sin glada, starka Miriam Ostrovsky jobbade han energiskt på att förverkliga deras gemensamma drömmar i Degania trots en kamp mot lervälling när det regnade och de ständigt plågsamma moskiterna. Miriam var lika intensiv som sin man, och överallt hördes hennes glada röst, när de sjöng för att göra det tunga arbetet lättare. Det kan man läsa om i Baratz bok om Degania "A village by the Jordan."
I typiskt manligt övermod ansåg karlarna att flickor bara kunde duga till matlagning och tvätt. De skulle minsann inte behöva utsätta sig för närmare kontakter med de ofta oregerliga kossorna, hästarna eller mulorna. Men sådant prat nöjde sig inte Miriam med. Hon smög sig i hemlighet iväg till en arabby, där hon lyckades få lära sig att mjölka kor för att sen triumferande visa kamraterna hemma på Degania, hur skicklig hon var på att få mjölkspannen full. Sedan var det hon som fick ta ansvaret för mejeriarbetet, till och med när hon fått sitt första barn.

OSJÄLVISKHET OCH JÄMLIKHET VAR MÅLET I STARTEN
Yngst i Deganiagruppen var 19-åringen Yosef Bussel, som såg alldeles för mager och ynklig ut för att kunna orka med någonting. Men han blev med ren viljestyrka en av lagets bästa arbetare. Han var den borne idealisten, som tidigt deklarerade att man måste vara född till livet som en sann kibbutsnik för att rätt kunna fungera osjälviskt med total jämlikhet och egendomsgemenskap. Den uppfattningen kommer inte av sig själv utan det krävs generationer innan det har blivit en naturlig livsstil, menade han.
Bussels sonson Chen Vardi, som basar för Deganias utvecklingskommitté, förklarar sin åsikt för Daniel Gavron, författare till boken "The Kibbutz - Awakening from Utopia". Chen Vardi hävdar med all rätt att det som var rätt 1910 inte nödvändigtvis är rätt för Degania av idag. Utvecklingen har hunnit gå långt från morfar Bussels sociala mönster, och ändå är Degania bara ett milt exempel jämfört med många andra kibbutser. Förr offrade man allt för att förverkliga sina visioner. Idag måste vi sträva efter att få Degania att överleva ekonomiskt, och det kräver att vi lever i takt med omvärlden, säger han klarsynt.

DEGANIA DELAS OCH FÖLJER MED TIDEN
Redan efter första världskriget växte Degania så att man hunnit till 200 medlemmar. 1920 ökade medlemsantalet snabbt ytterligare, varför man beslöt man att dela upp sig i två hälfter, Degania Alef och Degania Bet, dvs. 1 och 2 eller A och B. Man försökte ändå hålla fast vid de ursprungliga socialistiska idealen, men utvecklingen gick knappast att hejda.
Degania Aleph började som en enkel jordbruksby. Idag är den en modern agrikulturell bosättning helt up-to-date ifråga om drift och teknologisk utrustning inom alla branscher: med bomullsodling, mejeri i stor skala, kycklingproduktion, fruktodling, dadel- och bananpalmer m.m. Dessutom har man produktion av industridiamanter. Och den rekonstruerade idylliska pionjärbondgården i Deganias centrum är mycket efterfrågad och populär för bröllopsfirande och andra festliga evenemang.
l Degania Bet, som gått in för hotellverksamhet, tillverkar man även industriella och medicinska silikonprodukter samt vissa lantbruksmaskiner.

stridsvagn.gif
Den första fientliga stridsvagnen som blev stoppad i Degania 1948 vid utbrottet av oavhängighetskriget 1948

KIBBUTSEN HÅLLER STÅND 1948
Men mycket hann givetvis hända i Degania långt före Chen Vardis inträde i historien. Under självständighetskriget 1948 anfölls flera kibbutser i Galiléen av den transjordanske kung Abdullahs Arablegion stödd av tusentals palestinska araber. Och två dagar efter Ben Gurions högtidliga proklamation av den självständiga judiska staten Israel, intog syriska trupper polisstationen vid Zemach, som engelsmännen lämnat. De gjorde också processen kort med två judiska grupper, Sha'ar Hagolan och Massada. Men när syrierna försökte storma Degania, mötte de tappert motstånd från kibbutsnikarna, som besvarade elden med att kasta molotovcocktails på fiendens tanks, som därmed sattes i brand. Till Ben Gurion sändes samtidigt en desperat begäran om omedelbar hjälp för att de inte skulle tvingas ge upp sin kibbuts inför fienden. Hjälpen fick de av den allestädes närvarande Moshe Dayan, som med fjorton frivilliga från Nahalal i nattens mörker rodde över sjön och gjorde en fantastisk överraskningsraid mot den syriska ställningen på Golanhöjden vid Tel El Kasr. Platsen som idag är den moderna lilla staden Katzrin.
Under det engelska mandatet bildades en del besättningar, och flera av Deganias ledare skickades ut på viktiga uppdrag av Sionistiska organisationen eller Arbetarfederationen. Men de kom efter slutat ärende oftast tillbaka till kibbutsen, som ju var deras verkliga hem.
Bussell ägnade sig åt räddningsverksamhet, Yitzhak Ben Yakov var en av de första att planera Israels flygvapen, Baratz valdes in i det allra tidigaste parlamentet men stod bara ut i tre år. Ben Gurion, Ben Zvi och Moshe Dayan, som alla kom att beklä stora viktiga poster, arbetade dessförinnan intensivt med landåtervinning och utbildning.
1919 fruktade Degania att de skulle tvingas tillhöra Transjordanien, då brittiska officerare i gränskommissionen diskuterade gränsdragningen i den riktningen. Lyckligtvis kunde kibbutsen övertygande visa att den inte hade någon samhörighet med de arabiska byarna. Och när ärendet kom upp på nytt vid brittiska kolonialsekreteraren Amerys besök i Palestina, vände man sig till Chaim Weizmann, som just befann sig i Jerusalem. Han lovade göra allt för att rädda Degania och inviterade Amery till kibbutsen. När denne själv fick se farmen och lantbruket, ändrade han sin föreslagna gränsdragning till deras fördel.

soldater.gif
De fyra soldaterna som stoppade den syriska stridsvagnen med en Molotov cocktail, Natan Ankori, Shalom Ohrbum, Shlomo Cohen and Yehuda Shfrung

KEREN HAYESOD OCH KEREN KAJEMET GER STÖD
Det var på 20-talet som både Keren Hayesod och Keren Kajemet grundades och blev ett gott stöd för kibbutsen. Men inom Zionistiska Federationen fanns det ledare som misstog Deganias jämlikhetssträvanden för vänstersympatier och fruktade en dragning åt kommunism.
1930 fick Degania en donation av den berömda amerikanska sionisten Henrietta Zsold. Det möjliggjorde byggandet av en ny och större skola än den, som dittills funnits men inte längre räckte till för Jordandalens växande barnaskara.
På Hitlertiden skapade miss Zsold också Ungdomsalijan. Då fick Degania ta emot 16 tyska ungdomar, som snabbt lärde sig hebreiska språket och stannade i skolan och kibbutsen i två år. Sedan drog de vidare, fast beslutna att visa sin duglighet genom att bilda en egen grupp.
Många ungdomsalijagrupper har regelbundet fått undervisning i Degania-skolan från 11-års ålder och fyra år framåt. Mot krigsslutet kom fjorton pojkar och flickor, som på egen hand lyckats rymma från Tyskland, ungdomar som i tre och ett halvt år bokstavligen vandrat från land till land, från fångläger till fångläger, innan de via Ryssland och Teheran kom fram till Palestina. Sådana barn behövde otroligt mycket hjälp. Deganias kibbutsmiljö hjälpte dem påtagligt liksom det dagliga livet, som de fick dela med israeliska jämnåriga.

UTSATTA BARN FÅR FRISTAD
Många stadsbarn från komplicerade familjeförhållanden har funnit en fristad i Degania. Det handlar till stor del om invandrarfamiljer, som kommit från slumområden i städernas utkanter eller isolerade byar i Afrika och Främre Orienten. Människor, som flytt från vidriga omständigheter och behövt enormt mycket hjälp, innan de kunnat anpassa sig till livet i Israel. Många av barnen har också varit föräldralösa. På 50-talet misslyckades kibbutserna, däribland Degania, att smärtfritt integrera en otroligt stor massinvandring från Nordafrika till Israel. Detta tillsammans med att somliga familjer fick stora gottgörelsesummor från Tyskland, utgjorde en svår påfrestning för den socialistiska ideologin och det ideella samarbetet.
Nedgången fortsatte in på 60- och 70-talen, samtidigt som andra kibbutser blomstrade. Ett ökande antal medlemmar, främst begåvade och ambitiösa sabror (infödda israeler), lämnade Degania. Kibbutsniken, med stort K, sågs bittert nog inte längre som en beundransvärd hjälte. Den rollen övertogs istället av generaler, stora affärsmän och universitetsprofessorer.
Ändå överlevde kibbutssystemet, det rentav blomstrade på nytt, trots eller tack vare att barnen fick sova hemma hos föräldrarna istället för i barnhus, att medlemmarna fick större frihet att använda sina inkomster och att chansen till bättre och mer åtråvärd utbildning ökade.

hus1.gif hus2.gif

Första huset som byggdes i Degania 1912   Det första huset restaurerades 2001

SKULDER NÄSTAN KNÄCKER KIBBUTSEN
Dessvärre kom sedan den verkliga ekonomiska krisen, som drabbade Degania och andra skuldtyngda kibbutser 1985, när regeringen tog till drastiska metoder för att stoppa en årlig inflation på 400%. Många företag gick i konkurs och lantbruket stod på ruinens brant. Landets kibbutser var skyldiga bankerna mellan 5 och 6 miljarder.

Men Israel och israelerna är kända som världens bästa improvisatörer i trängda lägen, och alla israelvänner minns väl det kända påstående, som Ben Gurion en gång myntade med orden "Den som inte tror på mirakel i Israel är ingen realist."
Krisen klarades med hjälp av bankerna, regeringen och kibbutserna själva på ett krävande men faktiskt mirakulöst sätt. Och idag anses både Deganias och de flesta övriga kibbutsers medlemmar kunna se framtiden an ekonomiskt sett. Deras självförtroende har dock fått sig ett oerhört svårt slag, vars verkningar inte kan suddas ut i första taget.
Besöker man Degania i vår tid, upptäcker man att där finns en otrolig blandning av människor från olika håll i världen. Vid starten kom nästan samtliga från Ryssland. Senare har folk strömmat till från Tyskland, Irak, Polen, det forna Persien, Marocko, Indien, Amerika. Somliga har kommit dit redan som barn eller ungdomar och bestämt sig för att stanna för gott. Andra har anlänt först vid vuxen ålder
Degania har vuxit mycket mer än man från början avsett eller önskat -
den enorma immigrationen har bidragit till detta. Tillsammans hade de båda Deganiakibbutserna 1992 drygt 1000 medlemmar enligt senaste tillgängliga statistik. De tillryggalagda 90 åren har sannerligen inte gått spårlöst förbi.

Vi tackar kibbuts Degania och Keren Hayesod Jerusalem för arkivbilderna



Textlänkar
Till nästa artikel (i detta nummer)
Till föregående artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



© Detta material är skyddat av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.