Till förstasidan

  Arkiv
Förenade Israelinsamlingen Keren Hayesod
Reportage
Data-Forskning-
Medicin
Ekonomi
Kultur
I bokhyllan
I skivstället
Sport
Krönikor
Ståndpunkten
Israeliana
Myter och fakta
Judiska symboler
Organisationer
Länktips
Övriga rubriker

Menorah

Reportage



Möten som förändrar

Marianne Hamou är läraren som tröttnade på den ensidiga och negativa bilden av Israel - och bestämde sig för att göra något åt saken. Nu senast ett samarbetsprojekt mellan elever på Nyköpings gymnasium och Psagot gymnasium i Karmiel, Israel.
Av Åsa Fridman


Marianne Hamou, initiativtagaren till projektet "Education for Tolerence", med kollegan Wanja-Maria Leijon.
Marianne är född i Sverige, men räknar Israel som sitt hemland. Tillsammans med sin man gjorde hon aliya 1981, och familjens barn är alla födda där. För sju år sedan återvände hon till Sverige och blev chockad över den så utbredda negativa bilden av Israel. Bland annat upprördes hon av Palestina -gruppernas kostnadsfria undervisningsmaterial som enkelt finns att beställa på nätet. I rädsla över att många lärare kanske använder sig av detta ensidiga material, bestämde sig Marianne för att något måste göras. Så startade hennes första samarbetsprojekt med Israel. Ett projekt som kom att ändra både kollegors och elevers syn på Israel.

- Jag har aldrig dolt min judiska identitet, eller min erfarenhet av att ha bott i Israel, säger Marianne. Så som världen ser ut i dag är det nödvändigt att engagera sig. Jag och min kollega Wanja-Maria Leijon, hoppas kunna visa våra ungdomar vilken rikedom, glädje och kunskap det finns inom en mångkulturell värld. När "den andre" och den okände får ett ansikte och ett namn, är det mycket svårare att komma med förutfattade meningar och slentrianmässiga "sanningar".


Education for Tolerance - Creating Intercultural Identities - är ett ettårigt projekt finansierat av UHR (Universitet och högskolerådet) genom Atlas-programmet, samt Nyköpings gymnasium.

Deltagare: Nyköpings gymnasium (Tessinskolan), Ort Psagot Gymnasium, Karmiel

Syfte: Att möta "den andre". Att ge eleverna förutsättningar och verktyg för utvecklingen av ett tolerant och mångkulturellt samhälle.

Tillvägagångssätt: fyra elever från Sverige och Israel skriver sina gymnasieuppsatser om hur det är att växa upp i respektive land. Eleverna presenterar sedan sin resa och sina erfarenheter i olika klasser.

Läs mer på www.programkontoret.se/atlaspartnerskap


Nya vänner, nya perspektiv

Johanna Johansson är en av de fyra elever från Nyköpings gymnasium som ingår i projektet "Education for Tolerence". Här berättar hon med egna ord om sina upplevelser.

Den andra december mötte jag, Hanna, Ebba och Moa upp Margarita, Ariel, Raz och Nicolas utanför internatet där jag och Hanna bor. Åtta ungdomar, som träffades och hälsade för första gången. Aningen nervösa och, i alla fall för min egen del, med en engelska som behövde värmas upp några grader. Tack vare de israeliska ungdomarnas öppenhet släppte dock nervositeten inom kort.

Vår första dag tillsammans fick våra besökare hänga med till skolan där de förundrades över en, enligt dem, tystnad bland eleverna samt på skolan överlag. I Israel var det mycket livligare! På samma sätt tyckte de att svenskar var mer tillbakadragna som individer än vad de var vana vid. Vi hade också mycket färre regler, och inte heller några riktlinjer vad gäller klädsel på skolan, till skillnad från dem.

Nästa dag begav vi oss till Svenska kyrkan och församlingshemmet för fler aktiviteter. Vi diskuterade olika ämnen i grupper med svenska konfirmander, berätta om våra högtider och fortsätta att lära känna varandra ytterligare.

Fredag förmiddag fick vi tillsammans med våra övriga klasskamrater lyssna på våra israeliska vänners lärare, Nathans, historia om hans mammas resa under och ut ur Auschwitz. Det var gripande och mycket uppskattat.


Johanna och hennes svenska vänner tillsammans med elever från ORT Psagot Karmiel
Trygga i Israel
På besök i Stockholm besökte vi Nobelmuseet, shoppade samt tog en fika i värmen på ett café. Just ordet "fika" lär våra vänner ta med sig hem till Israel eftersom de tyckte att det var något vi gjorde hela tiden.

Ett kort besök på Levande Historia gav oss möjlighet att diskutera världen i ett större perspektiv. Innebörden av trygghet diskuterades mycket. Att våra vänner kände sig helt trygga i Israel var svårt att ta till sig, men visade också på den starka kärlek till det egna landet som framgick flera gånger. Att Karmiel ligger i norr innebär att de hade många arabiska vänner och att de levde tillsammans i harmoni, ett perspektiv som inte alls visas i media på samma sätt som konfliktens mörker. Det var fint att se en annan sida, ett som bringade lite ljus. Ett ljus som borde lysa lite starkare och synas lite mer för omvärlden.


I Israel

Echad schtaim shalosch, plötsligt hade tre månader gått och det var vår tur att besöka Israel.

En tidig morgon, en soluppgång över Karmiels bergiga omgivning och efter en bussresa på femton minuter möts vi på skolan, ORT Psagot Karmiel. Efter en rundvandring stannar vi till på skolans Förintelse-museum. Skillnaderna var färre än vi hade väntat oss. Precis som hemma sprang elever runt i korridorerna eller satt i cafeterian. Lektionerna var dock kortare än våra och någon skollunch fanns inte. Vi stannade till vid en minnesplats för stupade soldater som tidigare gått på skolan. Sådana platser såg vi många, vilket gav en klump i magen, som hade varit ännu större om man hade kunnat ta till sig hur många människor det faktiskt handlade om.

Vi besökte Bahai Gardens, med trädgårdar som sträcker sig över nitton terrasser. Det vi främst tog med oss var religionens öppenhet gentemot övriga religioner.

Nästa dag mötte vi skoklasser som ställde frågor om Sverige. Vi besökte ett drusiskt samhälle och deras skola.

Sista dagen i Karmiel
Sista dagen lyssnade vi på Ariels bror Chen, som gör militärtjänst. Militären är nog den största skillnad mellan livet i Israel och Sverige. Chen, och många med honom, ser militären som en en mognadsprocess som jag inte anser att en sjuttonåring ska behöva genomgå. Det är tuffa prövningar och krävande uppdrag som inte bara påverkar Chen utan också den ständigt oroliga familjen. Jag blev rörd, men också vemodig, av att höra Ariel berätta om sin oro, då Chens nästa uppdrag är att stå i främsta ledet vid Gazaremsan.

Vi hann även med en utflykt runt Genesaret och dess kristna platser.

Militären är på många sätt den största skillnad vi kunde hitta mellan våra liv i Israel och Sverige
På kvällen satt jag uppe länge tillsammans med Ariel och hans släktingar ,som jag bott hos, en upplevelse som berörde mig lika mycket som utflykterna. Israelerna jag mötte hade flera gemensamma drag. De är ett stolt folk, stolta över sitt land och den armé som skyddar dem, men också mycket utåtriktade och aningen högljudda, precis som våra vänner hade sagt. Varje människa i Israel, liksom i resten av världen, är dock unik, och jag är glad över attha lärt känna just de givmilda och öppna individer jag bodde hos.

Jerusalem- en stad för sig
Vi besökte vi Knesset, Israels parlament, innan vi fortsatte till Förintelsemuseet Yad Vashem, vilket innebar mycket känslor. Än en gång gjorde historiens betydelse sig påmind, samtidigt som man ville visa, och hoppas, att detta är inte nu. Efter att vi återhämtas oss en aning var det dags för nästa sorgliga stund, ett farväl av våra vänner som skulle återvända till Karmiel, eller som vi valde att säga det: på återseende.



Textlänkar
Till nästa artikel (i detta nummer)
Till föregående artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



© Citera oss gärna - men ange källan!