Till förstasidan

  Arkiv
Förenade Israelinsamlingen Keren Hayesod
Reportage
Data-Forskning-
Medicin
Ekonomi
Kultur
I bokhyllan
I skivstället
Sport
Krönikor
Ståndpunkten
Israeliana
Myter och fakta
Judiska symboler
Organisationer
Länktips
Övriga rubriker

Menorah

Reportage



En minnesdag för mellanösterns judar


Jemenistiska judar på väg mot Aden
Sedan 1953 minns Israel Förintelsen under sin nationella minnesdag för de judar som dog under nazisternas hand. Det är en dag som inte går någon förbi här i Israel eftersom flyglarm ljuder över hela landet, och allt, inklusive trafiken, stannar under en minut för att hedra Förintelsens offer.
Av Joel Pierrou

Men ungefär femtio procent av Israels nuvarande judiska befolkning har sina rötter, inte i Europa, utan i kringliggande arabländer och Iran. Dessa har under många år känt att deras lidande varit förbisett. För många är det därför välkommet att Knesset förra året klubbade igenom en lag som säger att den 30 november från och med nu är nationell minnesdag för dessa judars flykt och lidande.

Ungefär femtio procent av Israels nuvarande judiska befolkning har sina rötter, inte i Europa, utan i kringliggande Arabländer och Iran.
Vid året för Israels självständighet, 1948, bodde omkring en miljon judar i Irak, Libanon, Libyen, Marocko, Egypten, Tunisien, Jemen, Syrien, Algeriet och Iran. Av dessa är det endast omkring 4 500 kvar i arabländerna, och cirka 8 000 i Iran. Vissa av dessa judiska samhällen går så långt tillbaka som sjätte århundradet, exempelvis de irakiska judarna, vilka har sina rötter i den babyloniska exilen. Under muslimskt styre var judarna en "skyddad" grupp, men de var andra klassens medborgare, så kallade dhimmis, en status som innebar högre skatter och ofta innebar att de fick bo i särskilda kvarter. Trots detta blomstrade det judiska livet stundtals. Mot mitten av 1900-talet, och definitivt i och med utropandet av staten Israel 1948, intensifierades förföljelsen av judar i Mellanöstern. En massflykt påbörjades, regeringar fryste alla judiska bankkonton och många fick sina egendomar konfiskerade av länderna de bott i under årtusenden. Min vän Yuvals familj härstammar från Bagdad där hans familj ägde flera hus och hans farfar och bröder var framgångsrika handelsmän. Farfadern skulle just påbörja sin juristutbildning när tonen blev allt mer hätsk mot landets judar. Allt de byggt upp och ägde konfiskerades av den irakiska staten när de flydde till Israel. Efter att ha lämnat faktiska rikedomar bakom sig, kom han till ett tältläger i Israel där han fick gräva en grop så att hans familj skulle ha någonstans att gå på toaletten. Tak över huvudet fick bli ett improviserat tält. Många upplevde sig illa behandlade av det europeisk-israeliska etablissemanget som såg den nyfödda staten fyllas till brädden med flyktingar.

Min pojkväns mamma Yael, vars familj är från Jemen, berättar en annan historia. Jemen var ett av Mellanösterns fattigaste länder, och den judiska befolkningen än fattigare. I Jemen hade judar ingen äganderätt, och jobbade man med jordbruk fick man oftast ingen lön, utan endast en liten del av skörden. Till skillnad från de irakiska judarna lämnade inte dessa jemenitiska judar mycket efter sig. Yael berättar att hennes familj, där fadern var skräddare, tog en åsna och de få saker de kunde kalla sina, och påbörjade en ökenvandring till Aden, som då var under brittiskt styre. Alla pengar de lyckats samla ihop gav de till en man som lovat att leda dem dit, men han övergav dem halvvägs. En dotter i familjen dukade under på vägen. Väl i Aden fick de vänta i fem år, där de bland annat tog skydd i stadens synagogor, innan de i januari 1949 anlände till Israel. Yael föddes ett par år senare, familjens fjärde barn, och hon berättar att hennes föräldrar aldrig blickade tillbaka. De var tacksamma över att komma till Israel.


Joel Pierrou, Tel Aviv
Min vän Yuval tycker det är bra att denna minnesdag nu kommer. Han menar att Förintelsens utstuderade ondska inte går att jämföra med de svårigheter hans familj fick utstå, men att det är viktigt att förstå var hälften av Israels befolkning kommer ifrån. Yael ser inte riktigt poängen med dagen, hennes familj fick ju ett mycket bättre liv i Israel, även om resan dit kantades av svårigheter och lång väntan. 30 november förra året var alltså första gången denna minnesdag hölls, och det ska bli intressant att se vad dagen i framtiden kommer att betyda för det israeliska samhället.



Textlänkar
Till nästa artikel (i detta nummer)
Till föregående artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



© Citera oss gärna - men ange källan!