Till förstasidan

  Arkiv
Förenade Israelinsamlingen Keren Hayesod
Reportage
Data-Forskning-
Medicin
Ekonomi
Kultur
I bokhyllan
I skivstället
Sport
Krönikor
Ståndpunkten
Israeliana
Myter och fakta
Judiska symboler
Organisationer
Länktips
Övriga rubriker

Menorah

Reportage



Plötsligt har den lilla knubbiga bebisen blivit en ung man, och ska tillbringa tre år av sitt liv inom den israeliska armén. Vilka tankar rör sig i en förälders huvud då? Noomi Berlinger-Stahl delar med sig av sina egna funderingar inför sonen Jonathans nya roll som infanterist i ett av Israels elitförband.

Att lära sig dölja sin oro

För nästan 20 år sedan lämnade vår familj Israel för att tillbringa drygt ett år i USA i samband med min mans IT-jobb. Vi reste dit med två små flickor och reste hem med två fortfarande ganska små tjejer, samt en nästan nyfödd liten gosse. Flickorna gick i lekis på det lokala judiska centret i Phoenix och varje dag när jag kom för att hämta dem, bärande på min ganska knubbige baby Jonathan, ropade en av lekisfröknarna, som en gång bott en tid i Israel glatt, "här kommer soldaten".

19 år senare, för ett par månader sedan, ryckte Jonathan in i IDF, den israeliska armén och började sin obligatoriska treåriga militärtjänst. Cirka 75 procent av alla ungdomar gör militärtjänstgöring. Av de övriga 25 procent är knappt 10 procent ultra-ortodoxa, 5 procent har fysiska eller psykiska handikapp som gör dem olämpliga, någon procent är vapenvägrare och andra har kriminell bakgrund eller behövs hemma av olika skäl. Av de som inte gör vanlig militärtjänst är det många som gör alternativ civil tjänst vilket kan innebära att jobba på sjukhus, skolor eller annan social verksamhet.

Mina två småflickor, som numera båda är längre än sin mamma, har båda gjort sin obligatoriska militärtjänst, som för kvinnor är två år. Med en kombination av skicklighet och lite tur gjorde flickorna bra ifrån sig och hade intressanta och meningsfulla uppgifter. Det finns visserligen tjejer i stridande förband, men mina döttrar fick båda andra typer av uppgifter. Förutom en kort tids grundträning hade de båda krävande, men relativt bekväma tjänster som höll dem inomhus på vanliga kontorstider.

I andra ring får alla israeliska ungdomar sin första inkallelseorder. Vid ett visst datum ska de infinna sig på en rekryteringsbas där de testas både fysiskt och kognitivt. Varje blivande soldat får två betyg, ett fysiskt som kallas profil och ett som avser IQ och EQ. De intervjuas och får göra gruppdynamiska övningar och till slut hänvisas respektive ungdom till vissa militära uppgifter som de för det mesta kan välja mellan. En del rekryter får bara ett datum när de ska infinna sig för att börja sin militärtjänst, men det betyder inte nödvändigtvis att de får sämre uppgifter.

Så vad gör medel-Cohen, en vanlig israelisk familj, när kuvertet med inkallelsen dimper ner i brevlådan? Kanske har föräldrarna, som jag, skjutit undan tanken, men israeliska ungdomar är mycket medvetna om att vid gymnasiets slut väntar armén. De pratar med kompisar, särskilt sådana som har äldre syskon och de får information genom andra kanaler; skolan, ungdomsorganisationer, med mera. Vilken typ av förband man vill till är dels en fråga om förmåga och dels om läggning. En del är mer intresserade av underrättelsetjänst, andra av mer fysisk tjänst och givetvis finns de sådana som vill göra så lite som möjligt. Det går mycket prestige i armén och vissa uppgifter är mer åtråvärda än andra. Högst i kurs står pilotutbildningen, men den kan man bara söka till om man har perfekt syn. Annars finns det många olika sorters elitförband med olika uppgifter, både till havs och till land. Jonathan har alltid varit duktig på sport, men han har glasögon och är för lång både för att köra tanks och att tjänstgöra på ubåt. Alla mammor tycker väl att underrättelseväsendet låter bra. Det är både viktigt och krävande. På unga män har det inte samma dragningskraft. De är ambitiösa, äventyrliga, patriotiska och i viss mån naiva. Min son tjänstgör i ett av infanteriets elitförband.

Medan min son tänker på mod och ära så tänker jag på att min söta, snälla pojke som grät när han såg hungriga barn på TV ska lära sig använda vapen för att bekämpa fienden.
I Israel har vi inte råd med lyxen att förfasa oss över att våra söner inte bara måste ge tre år av sitt liv till armén, utan också att de med stor sannolikhet kommer att behöva tillämpa det de lärt sig. Medan min son tänker på mod och ära så tänker jag på att min söta, snälla pojke som grät när han såg hungriga barn på TV ska lära sig använda vapen för att bekämpa fienden. Som föräldrar har det varit vår uppgift att skydda barnen från skada, uppmana dem att tänka och ta ansvar, förmana barnen att de aldrig får ta till våld, att de ska vara snälla och väluppfostrade, lära dem att uttrycka sina känslor och lyssna på andra, ge dem frihet och ansvar. Nu ställs allt detta på huvudet. I armén ska man vara tuff, uthållig, behärskad och inte gnälla. I armén ska man följa order även om de verkar meningslösa. I armén, särskilt i början, är man underställd, inte jämställd. Armén är till för att skydda oss genom att oskadliggöra andra. Pojkarna förbereds för krig och vi föräldrar är som samhälle helt beroende av dessa unga mäns pliktkänsla för att överleva. Pojkarna är i goda händer. Alltför många gånger har IDF visat sin imponerande moraliska ryggrad. Men, det är trots allt en armé.

Nu, under grundträningen, har killarna en kort stund på sig för sig själva vid dagens slut. Men två saker har de order om att hinna med på den stunden; duscha och ringa mamma. När de inte är i fält pratas vi vid varje dag. Mest frågar jag om praktiska saker, hur det är med mat, sömn, sprickorna på händerna och kylan. Det är inte läge att fråga hur han ser på livet, det får vänta till mycket senare. Som liten höll Jonathan på med judo. Någon gång, kanske i åttaårsåldern, förlorade han en match och satt i mitt knä och grät en skvätt när hans tränare kom fram och skakade på huvudet. "Gör inte så", sa Yossi, tränaren, "han behöver ta sig igenom det här själv". Intuitivt hade det aldrig fallit mig in att inte pussa bort problemet. Men det är inte alltid den rätta taktiken.

Jonathan är en bra kille. Jag litar helt på hans goda omdöme och karaktär. Han berättar ganska mycket om sina upplevelser, klagar lite, skrattar mycket. Det är inte lätt, det de gör, men det är OK. Jag önskar att det vore annorlunda, att unga pojkar inte behövde offra tre långa år så att vi, resten av Israels invånare, kan leva normala liv och sova i våra sängar på nätterna. Men än så länge är det bara drömmar. Medan soldaterna lär sig disciplin får föräldrarna lära sig att dölja sin oro, att inte jollra samt att uttrycka sin kärlek med mat.



Textlänkar
Till nästa artikel (i detta nummer)
Till föregående artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



© Citera oss gärna - men ange källan!