Till förstasidan

  Arkiv
Förenade Israelinsamlingen Keren Hayesod
Reportage
Data-Forskning-
Medicin
Ekonomi
Kultur
I bokhyllan
I skivstället
Sport
Krönikor
Ståndpunkten
Israeliana
Myter och fakta
Judiska symboler
Organisationer
Länktips
Övriga rubriker

Menorah

Reportage



Sommarens händelser i Israel har inte lämnat någon oberörd. Många tankar och känslor har väckts, såväl här i Sverige som i Israel. Här får ni följa några personers reflektioner. Och trots allt det smärtsamma och mörka som ett krig för med sig, och som alla så tydligt berättar om, lyser också det goda och medmänskliga starkt i dessa texter.


Några tankar från…

Karoline Sakoury Petersson, ursprungligen från Sverige, bor med man och två barn på kibbutz Adamit i nordvästra Israel. Hon och delar av familjen spenderade sommaren både i Sverige och i Israel.

När verkligheten blir allt mer surrealistisk

I mitten av juli kördes äldsta sonen till flygplatsen för att få njuta av sitt sommarlov hemma hos familjen i Sverige. Dagen innan, visade man på de israeliska nyheterna hur en kurd i Malmö blivit svårt misshandlad för att han haft en israelisk flagga i sitt fönster. När mamman till min sons vän, som också skulle följa med till Sverige, ringde och frågade om det verkligen var säkert för killarna att ta tåget själva mellan Köpenhamn och Karlskrona, tvekade även jag. Aldrig trodde jag att jag skulle behöva be mitt barn att avstå från att prata sitt modersmål med risk för att bli föremål för en hatattack i självaste Sverige. Men det gjorde jag. Det kändes otroligt konstigt att vara nervös över att skicka sin son till säkra Sverige, när det är här i Israel som kriget utspelar sig.

Följande dag började bättre, men på kvällen drog allt igång igen. Jag satt uppkrupen i soffan med laptopen i knäet då det fasansfulla ljudet från flyglarmet skar igenom luften.

De nästkommande 15 sekunderna kände jag mig som en skådespelare från någon dålig krigsfilm. Laptopen flög ned på golvet samtidigt som jag bokstavligen flög upp för trappan. På väg in i husets säkerhetsrum hörde vi inte en utan tre ljudliga BOM från raketer som slog i marken, mellan sju till tio kilometer ifrån där vi bor. Raketerna kom från Libanon.

Det kändes otroligt konstigt att vara nervös över att skicka sin son till säkra Sverige, när det är här i Israel som kriget utspelar sig.
Även när ljuden avtog under natten var det omöjligt att somna. Vid sextiden fick vi ett sms från kibbutzens säkerhetsavdelning. De meddelade att det för tillfället råder lugn och att vi därmed kan ge oss av för att jobba. Jobba? Jag tänkte att det måste vara ett dåligt skämt.

På jobbet bytte kollegor emellan erfarenheter med varandra från den gångna natten. Alla hade ett behov att få ventilera. Bearbeta. Som så många gånger förr.

På kontoret har det sedan i början av juli, rått en nervös och ödslig stämning. Många manliga kollegor har blivit inkallade med omedelbar verkan. De vars män blivit inkallade, har spenderat åtskilliga timmar framför den israeliska försvarsmaktens hemsida. Applikationer med uppdateringar om vart flyglarmen för tillfället ljuder har tagit sig till topplistan. Ett hett ämne som diskuterats över lunchtimmen är vilka som har skyddsrum hemma eller vilka som snabbt måste ta sig till kommunala skyddsrum när flygalarmet ljuder.

För första gången på tre år åkte även jag och lillkillen för ett par veckors semester till Sverige. Men kriget följde ändå med oss på flera sätt. Medan vi njöt av skärgården i Sverige, gick min man på en stupad soldats begravning. Soldaten var sonen till vår sexårings dagisfröken.

Det första min son sa när vi landat på Kastrup i Köpenhamn var: "Mamma, vilka fina trägolv de har här på den här flygplatsen, men vart kan man hitta skyddsrummen?"

Några tankar från…

Anna Veeder är svensk-israelisk frilansjournalist boende i en liten by utanför Haifa i norra Israel. Om kriget tänker hon så här.

Ett högt pris

Några dagar efter att markinvasionen startat lade min väninna upp bilder på Facebook. Iklädd keps och en vit T-tröja med "Mammornas Elitenhet" tryckt i stora bokstäver över bröstet delar hon ut mat till trötta och hungriga israeliska soldater vid något uppsamlingsområde nära Gazaremsan. Kibbutzer i norra Israel gav i veckor husrum åt unga barnfamiljer från det värst krigsdrabbade området. När en soldat utan familj i landet dödades i striderna slöt tusentals israeler upp för att hedra honom vid begravningen.

I krig visar sig det israeliska samhället ofta från sin allra bästa sida - engagerat, generöst, initiativrikt, stöttande, kapabelt.
I krig visar sig det israeliska samhället ofta från sin allra bästa sida - engagerat, generöst, initiativrikt, stöttande, kapabelt. Men ibland känns det som att priset för dessa mycket beundransvärda egenskaper är en ökad intolerans gentemot dem som kritiserar eller inte helhjärtat stöder de militära målen. Min första önskan är att palestinierna i Gaza istället för att bygga tunnlar och raketer kanaliserar sin energi till att bygga upp ett välmående och blomstrande samhälle under internationell översikt. Min andra önskan är att Israels sociala och militära kapacitet i framtiden främst ska kunna användas för att leda internationella räddningsinsatser under naturkatastrofer, inbördeskrig och andra kriser. Jag vill se mitt land vinna - men på en annan arena än Gazaremsan.

Några tankar från…

Liat är israel bosatt i Stockholm sedan flera år tillbaka. Här har hennes barn vuxit upp, och själv talar hon svenska utan minsta brytning. Men familjen och en stor del av hjärtat, finns ändå i Israel.

Först ville jag bara åka dit!

Min familj finns utspridd runtom i Israel, men främst i trakten runt Tel Aviv. Och det har så klart varit en jättejobbig sommar.

Min första spontana tanke när kriget började var att jag ville åka dit! Att jag vill vara där och stödja min familj. Jag vet ju hur hemskt det låter när sirenerna ljuder. Min mamma bor själv och blir lätt rädd. Min syster var faktiskt här i Sverige när kriget började, och det blev förstås väldigt jobbigt för henne. Svårt att ha semester och bara kunna koppla av. På ett sätt ville hon vara kvar här, samtidigt som hon ville tillbaka.

Vi inom familjen har skapat en ”What´sApp-grupp” det är jättepopulärt i Israel, så att vi alltid kan hålla oss uppdaterade och informerade om vad som händer. På så sätt har jag kunnat följa allt nästan live.

Vi israeler är ju verkliga mästare på att skämta om saker. Det behövs för att lätta på spänningen tror jag… Den senaste tiden har det dykt upp en hel massa roliga skämt och filmsnuttar om sirener och konstiga ljud.

Nej, jag har inte varit rädd att det ska hända min familj något, att de ska bli bombade eller så. Vi har ju som tur är Iron Dome som skyddar oss.

Vi israeler är ju verkliga mästare på att skämta om saker. det behövs för att lätta på spänningen tror jag.
Visst vet mina barn vad som händer, men vi talar inte om det i detalj. De vet att familjen har det okej just där de bor.

Om jag har läst svenska tidningar och media? Nej, det slutade jag med för jättelänge sedan! Jag blir bara ledsen och förbannad! Rapporteringen är så snedvriden. Jag tycker verkligen synd om palestinierna som offras så hänsynslöst av sina ledare.

Något som skrämmer mig mycket är den ökade antisemitismen. Även om jag själv aldrig har råkat ut för något. Svenskar säger ju sällan saker och ting rakt ut. Men den finns där dold under ytan.

Just nu tycker jag bara att det är hemskt att inget verkar kunna få slut på kriget.

Några tankar från…

Elliot Turvall är en av Menorahs fasta medarbetare. Han är 33 år, statistiker och frilansjournalist, samt bor med fru och fyra barn i Modiin i centrala Israel.

Solidaritet i krigets skugga

När kriget pågick i somras, enades hela det israeliska folket och gjorde sitt bästa för att stödja varandra. Både privatpersoner och soldater fick hjälp av allmänhet, företag och kommuner på olika sätt. Många av de drabbade i södra Israel flyttade tillfälligt norrut till släktingar, vänner eller främlingar och möttes där med öppna armar. De fick gratis tillgång till bland annat museer och simbassänger, för att underlätta lite i vardagen. Flera kommuner bjöd också in stora barngrupper på en heldag fylld med olika aktiviteter, så att de skulle kunna pusta ut lite i den hemska verkligheten, som förvandlat sommarlovet till allt annat än semester.

För att bistå de israeliska soldaterna, som bokstavligen offrade sina liv för att skydda civilbefolkningen, anordnades flera insamlingar. Det gällde främst sötsaker, snacks, underkläder och andra produkter som soldaterna kunde ha nytta av, men även brev och teckningar. Ett exempel var i staden Modiin i centrala Israel. Där arrangerade kommunen en gemensam insamling till förmån för soldaterna och hade bett armén skicka en lastbil för att frakta varorna. Ganska snart stod det klart att en lastbil inte skulle räcka och då dagen blev kväll, hade sex lastbilar fyllts med presenter från Modiin-borna till soldaterna.

Allteftersom kriget pågick, skadades hundratals soldater, i olika hög grad, och lades in på sjukhus över hela landet. Dessa soldater fick naturligtvis också stöd från allmänheten. Många privatpersoner besökte de sårade soldaterna, tog med sig sötsaker till dem, med mera.

Flera kommuner bjöd också in stora barngrupper på en heldag fylld med olika aktiviteter.
I storstaden Beersheva i södra Israel gick detta bistånd ännu längre. En stor del av de skadade soldaterna skickades direkt från slagfältet till stadens sjukhus. Precis i närheten av sjukhuset ligger stadens universitet och där tillfrågades studenterna om de var villiga att låta anhöriga till de skadade soldaterna sova över i deras lägenheter. På bara ett par minuter var det flera hundra som gärna ställde upp.

Det som kanske värmde allra mest under stridigheterna var något som hade att göra med det mest sorgsna under krigets gång, nämligen de stupade soldaterna. I två fall blev det känt att de omkomna soldaterna inte hade någon släkt i Israel. Därför uppmanades allmänheten att visa respekt och följa soldaterna till sista vilan. Bara några timmar senare deltog tiotusentals israeler i begravningarna.

Kriget fick israelerna att visa sig från sin bästa sida, då hela det israeliska folket samarbetade för att nå ett gemensamt mål. Och när Israels folk är enat, då kan ingen besegra det.

Några tankar från…

Sima Borovski är frilansjournalist bosatt i Bat Hefer, i centrala Israel. Hon har fyra barn och sommarens händelser har fått henne att fundera på framtiden.

Inget nytt under solen, och ändå inte

Än en gång skjuter palestinierna raketer på oss, och än en gång måste vi slå tillbaka. Det känns som en mardröm som hemsöker oss varje sommar. Resultatet - hundratals döda på den palestinska sidan, Gaza i ruiner, alltför många döda unga soldater och Israel korsfäst av FN. Inget är nytt under solen.

Varje morgon när jag sätter på radion är jag rädd. Hur många soldater har dött den här natten? Jag ser deras ansikten på TV; så unga och hoppfulla. Flera reservister lämnar efter sig fruar och barn. Jag vet själv hur det är att vara rädd för att mista sin man, och sitta som fastklistrad vid alla nyhetsrapporteringar. Det här är den första militära operationen som min man inte är inkallad.

Vid tider av krig blir Isreal ett. Alla känner någon som känner någon som är en soldat.
Ändå är kriget ständigt med mig. Det diskuteras överallt; på TV, tidningar, radio och på bussen. Ingen kan vara oberörd över människornas lidande i Gaza. Det är svårt att se alla bilder på skadade och döda, speciellt barn och kvinnor. Mest av allt känner jag sorg över hur palestinierna behandlas av sina egna ledare. Utan människovärde och lätta att offra.

Vid tider av krig blir Israel ett. Alla känner någon som känner någon som är soldat. Min dotters kompis har till exempel bröder som tjänstgör i Gaza, så även tonåringar lever med kriget och utvecklar egna funderingar.

Ariel Horovitz, en israelisk sångare skrev en sång till minne av den döde "lone soldiern" Sean Carmel, och den beskriver väl känslan i Israel just nu; vi är en enda stor familj som står bakom våra soldater.

Att uppfostra barn i Israel kan vara väldigt frustrerande. Min son är tretton år i dag och jag vet att han måste ta värvning en dag. Kanske kommer den här sommarens upplevelser fortsätta att förfölja oss, och fred kanske bara kommer att vara något man sjunger om i sånger. Men ingen kommer i alla fall någonsin mer kunna säga "bort med judarna", som de gjorde för 70 år sedan.

Några tankar från…

Noomi Berlinger-Stahl bor med man och fyra barn i Jerusalem, och skriver regelbundet för Menorah.

Hur behåller man sin mänsklighet, sin medmänsklighet, när det råder krig?

I skrivande stund ligger Israel fortfarande i krig med Hamas. Det är lätt i dessa tider att vända sig inåt mot sina egna och bara se israeliska förluster och hur världen vänder Israel ryggen. En del av mina vänner gör tvärtom, de känner sig pressade att i humanismens namn bara se de oskyldiga offren på den palestinska sidan, utan att lägga något, eller hela skulden för deras utsatta situation på Hamas ledning i Gaza.

Det är en gammal sanning att ett av krigets första offer är sanningen. I det nuvarande kriget mellan Israel och Hamas i Gaza är propagandan ett dödligt vapen. Jag fantiserar om att stämma TT, om att kunna dra en rak linje mellan deras ensidiga och tendentiösa Mellanösternrapportering och några av de otaliga dödsoffren på bägge sidor av konflikten. TT mörkar Hamas raketbeskjutning mot civila mål i Israel. Beslutsfattare fattar beslut om hjälp till Gaza byggt på TTs information. Ekonomiskt stöd till Gaza blir till terrortunnlar som används mot civila i Israel, eller mer komplicerat så går stödet till att stärka Hamas järngrepp om Gaza, vilket bland annat leder till att Hamas summariskt avrättar misstänkta kollaboratörer, homosexuella eller andra obekväma element. Bär TT ett ansvar för detta? Ja, men tydligen är det snarast omöjligt att komma åt dem juridiskt, så mer än en fantasi lär det inte bli.

"Jag måste hej, jag måste hej, jag måste hejda mig", gick en gammal Robert Broberg sång. En del av propagandakriget drivs genom sociala medier. Som opinionsbildare är det här slaget står, åtminstone slaget om opinionen bland den yngre generationen. Det är så frestande att urskillningslöst dela sådant som stöder den egna åsikten. Men, nätet, liksom tidningarna, är fulla av dessinformation. Foton kan vara tagna i andra konflikter. Statistik är ofta illa underbyggd eller publicerad av institutioner som har ett intresse av att presentera tillrättalagda siffror. Jag tvingar mig själv att hejda mig, att verifiera källor, dubbelkolla, eller om det inte går, avstår jag från att dela information vidare.

Det är så frestande att urskillningslöst dela sådant som stöder den egna åsikten.
Oavsett hur väl den passar mina åsikter, försöker jag undvika att publicera information vars källa jag är tveksam inför. Det är bättre att vara för försiktig. Det gör min sak större skada om jag använder mig av felaktig information än om jag är tyst ett ögonblick. Visst, mina motståndare i konflikten bluffar ofta eller ljuger. Det är en kortsiktig och farlig strategi, även om den ganska ofta verkar fungera effektivt. Men, gör inte mot andra det du inte vill att de ska göra mot dig. Det finns alldeles tillräckligt av äkta, verifierbart material som är viktigt att sprida, särskilt till sådana som har ett rättvist och öppet sinne. Det råder krig, och vi tvingas slåss. Jag tror av hela mitt hjärta att Israels armé gör sitt yttersta för att minimera civila och undvikbara skador. Hoppas att mitt eget lilla propagandakrig på nätet kan efterlikna den höga standard IDF håller, gång efter gång.



Textlänkar
Till nästa artikel (i detta nummer)
Till föregående artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



© Citera oss gärna - men ange källan!