Till förstasidan   Arkiv
Förenade Israelinsamlingen Keren Hayesod
Reportage
Data-Forskning-
Medicin
Ekonomi
Kultur
I bokhyllan
I skivstället
Sport
Krönikor
Ståndpunkten
Israeliana
Myter och fakta
Judiska symboler
Organisationer
Länktips
Övriga rubriker

Menorah

Reportage



Från ensam soldat till ensam medborgare

Varje år muckar cirka 2 000 ensamma soldater, "Lonely Soldiers", från israeliska armén och mister därmed allt stöd och alla rättigheter som tjänstgöringen har gett dem. Organisationen "Mentor för livet" tar hand om dem och guidar dem vidare i livet.
Text och bild Sima Borokowski

Många judiska ungdomar väljer att göra "Aliya", flytta till Israel. Vissa gör det utan sina föräldrar. De flesta gör armén och kallas i folkmun för "Lonely Soldiers", en grupp som staten tar extra mycket hand om under hela tjänstgöringstiden. Men vad händer med dem sedan?

- När jag tjänstgjorde i armén som soldat levde jag ett ganska gott liv och blev omhändertagen. Jag hade en liten bostad och en liten inkomst. När armén var över var jag tvungen att lämna lägenheten och hade lyckats dra på mig en skuld till banken. Jag visste inte vart jag skulle vända mig för att få hjälp, berättar Pearl Weber, 22 år, som kom till Israel från S: t Petersburg när hon var bara 17 år.

- I förtvivlan ringde jag till Tzvika, en person som jag visste brydde sig om ensamma soldater. Han satte mig i kontakt med organisationen "Mentor för livet". De har hjälpt mig att få rätsida på mitt liv.

För närvarande finns cirka 6 000 ensamma soldater. 60 procent av dem kommer från israeliska hem med svåra socio-ekonomiska förhållanden, oftast utan relation med sin familj. Resten är soldater som kommit till Israel och lämnat sina familjer bakom sig.

Itay Kanner, grundare av "Mentor för Livet" förklarar att han blev medveten om problemet efter att ha hört ett inslag på radio där en ensam soldat berättade att han hade slutfört sin tjänst, befriats från sin uniform men inte från sin ensamhet.

- Jag började undra vad som händer med dessa unga människor när de muckar från armén. Till min förvåning upptäckte jag ett vakuum. Jag närmade mig olika organisationer, och även försvarsdepartementet, men ingen var redo att ta utmaningen.

Kanner insåg att han var tvungen att agera på egen hand. Han sammankallade några goda vänner och affärsbekanta och tillsammans grundade de "Mentor för livet" för cirka två år sedan.

- Jag började hålla föreläsningar för ensamma soldater i samband med evenemang och snart blev vi kontaktade. I dag hänvisar armén soldater som de tror kan dra nytta av våra tjänster till oss.

Michael Mensky var en av de första som anslöt sig till föreningen. Han berättar att han ville hjälpa till trots en väldigt fullbokad kalender.

- Jag kom till Israel för drygt 20 år sedan från Sydafrika och tjänade mitt land som en ensam soldat. Frågan låg nära mitt hjärta.

- När jag pratade med Pearl och insåg hennes kritiska situation, förstod jag att det jag från början trodde jag skulle göra, dvs konsultera och vägleda, inte fungerade för henne. Här fanns en 20-årig flicka vars liv var i en fruktansvärd röra och hon hade ingenstans att bo. Hon hade de mest grundläggande behoven; mat och tak över huvudet, minns han.

Först erbjöd Michael Pearl att flytta hem till honom men tillsammans kom de fram till att Pearl skulle må bäst av att bo tillsammans med en kompis. Michael hjälpte henne få ett jobb så att hon kunde försörja sig själv och reda ut sin skuld till banken.

- Mitt arbete som mentor är att stärka henne i hennes beslut och helt enkelt finnas där för henne. Jag ringer henne på hennes födelsedag, jag bjuder henne på semester och hjälper henne på alla sätt jag kan. Även med små vardagliga sysslor som att få möbler till hennes lägenhet. Min situation som ensam soldat var annorlunda, jag hade släkt i Israel, men många soldater har inga släktingar här och måste klara sig på egen hand, vilket är mycket svårt.

I dag delar Pearl lägenhet med sin pojkvän, även han en Lonely Soldier från Brasilien som tagit hjälp av mentorsprogrammet. Lägenheten är liten, anspråkslös och ligger i en hyresfastighet i ett något sämre område i Hadera, inte långt från Haifa. Pearl väntar på en begagnad soffa som ska användas som sovplats för vänner som har vägarna förbi.

- Vi vill ju inte att de ska behöva sova på golvet.

Richard Szalai lämnade Ungern för Israel uppmuntrad av sin far som kände den stigande antisemitismen i landet.

- Mina morföräldrar är båda överlevande från Förintelsen, överlevde Auschwitz och återvände till Ungern till sin forna hus. Jag har alltid hört historier om Förintelsen från min far och nu när det finns ett nazistparti i Ungerns parlament beslutade jag mig för att åka till Israel och tjänstgöra i armén, förklarar han.

Richard fick jobb på Kibbutz Maagan Michael som chaufför. Han är nöjd med sin kibbutzfamilj och har goda relationer med dem. Med sin mentors hjälp har han ansökt till ett förberedande program vid Tel Avivs universitet.

- Att ha en mentor betyder att jag inte behöver fatta alla beslut på egen själv, jag har någon att samråda med. Jag känner mig mycket säkrare att börja mitt civila liv med det stödet.

För närvarande finns det cirka 100 mentorer som frivilligt ger av sin tid och erfarenhet för att hjälpa ungdomar som behöver vägledning, goda råd men framför allt en person som de kan ringa till. Någon som bryr sig om dem.



Textlänkar
Till nästa artikel (i detta nummer)
Till föregående artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



© Citera oss gärna - men ange källan!