Till förstasidan   Arkiv
Förenade Israelinsamlingen Keren Hayesod
Reportage
Data-Forskning-
Medicin
Ekonomi
Kultur
I bokhyllan
I skivstället
Sport
Krönikor
Ståndpunkten
Israeliana
Myter och fakta
Judiska symboler
Organisationer
Länktips
Övriga rubriker

Menorah

Reportage



Att träffas

Under min senaste Israelresa passade jag på att träffa personer som skrivit brev till mitt projekt LettersFromIsrael.com som Menorah skrev om i nummer 2-2012. Jag åkte bland annat till Ashdod för att träffa Koby Shamsian, mannen bakom det alla första brevet som jag publicerade på hemsidan (se nedan).
Av Kim Milrell

Koby är en 37-årig man som arbetar med fastighetsrätt, växte upp i Ashdod och återvände till hemstaden, efter flera år på vift, när det blev dags att gifta sig och bilda familj.

- Första gången vi fick raketer över oss var under det senaste Gazakriget, berättar Koby där vi sitter och äter brunch i familjens kök i den trivsamma bostaden. Tittar man ut genom fönstret så ser man havet inte så långt där borta och jag slås av lugnet som råder i Ashdod.

- Jag fick panik, berättar Koby vidare. Jag kände rädsla för döden. Och rädslan återkommer varje gång larmet ljuder. Nu har jag vant mig och det enda "positiva" är att jag lärt mig göra det som måste göras mycket snabbare.

- Vi har utvecklat ett system min fru Tali och jag. Vi har exakt 45 sekunder på oss att ta oss till skyddsrummet när larmet gått. Jag hämtar vår äldsta flicka och Tali tar den yngsta och så springer vi. Ibland är det barfota och ibland i bara underkläder. Skyddsrummet ligger två trappor ner. Väl där stänger jag den tunga järndörren och därefter försöker vi lugna ner barnen, och oss själva.

Det är shabbat och därför extra tyst och lugnt i Ashdod, jag har svårt att föreställa mig kaoset som uppstår under raketattackerna. Jag ber Koby berätta mer om dessa terroraktioner, som ju så effektivt tystas ner i svenska tidningar.

- Den värsta händelsen hittills var när två systrar var ute och körde bil när larmet gick. De stannade och tog skydd vid en busshållplats men missilen landade rakt på dem. Den ena dog och den andra skadades allvarligt.

För två år sedan installerades Iron Dome i Ashdod, ett mobilt luftvärnssystem som syftar till att fånga upp och förstöra kortviddsraketer som avfyras från mellan fyra till 70 km bort. Systemet är framgångsrikt och uppskattas skjuta ner runt 90 procent av alla raketer.

I mars slog en missil ner cirka 30 meter från Kobys hem.

Jag har förstått att de som bor i södra Israel ofta känner sig bortglömda av sina landsmän, att de "andra" inte riktigt bryr sig om, eller ens vet, under vilka omständigheter de i södra Israel lever. Jag frågar Koby om detta.

- De som bor i de centrala delarna av landet lever sina liv långt härifrån och attackerna påverkar inte deras dagliga liv. Det är något mycket avlägset för dem. Jag tror att om missilerna landade mitt i Tel Aviv så skulle både folket och de styrande agera annorlunda. Jag tror att Israel skulle agera så som vi agerade under andra Libanonkriget.

Ashdod är en mycket gemytlig och trevlig stad. Koby har, terrorn till trots, inga funderingar på att flytta längre in i landet.

- Jag kan inte se oss lämna Ashdod. Jag har ju hela min familj här.

Avslutningsvis några rader från Kobys brev:

"Min treåriga dotter är traumatiserad. Hon skakar i mina armar varje gång sirenen ljuder. Hon kramar mig hårt och vill inte släppa taget på mycket länge. Hon frågar mig: "Pappa, varför kommer sirenen till oss"?. Vad ska man svara sitt barn när hon frågar detta? Att araberna hatar oss och vill att vi ska dö? Hur kan jag förklara detta för ett litet barn? Nej, vi lär inte våra barn att hata. Vi lär dem hopp, kärlek och respekt. I synnerhet i dessa tider, säger vi till vår dotter att det är ok att vara rädd. Vi är också rädda. Vi berättar för henne att så länge vi följer säkerhetsreglerna kommer vi att klara oss. Det är det hela. När hon blir större kommer hon själv att besluta hur hon ska bedöma den situation vi lever i."

Artikeln är skriven innan senaste konflikten mellan Israel och Gaza.



Textlänkar
Till nästa artikel (i detta nummer)
Till föregående artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



© Citera oss gärna - men ange källan!