Till förstasidan   Arkiv
Förenade Israelinsamlingen Keren Hayesod
Reportage
Data-Forskning-
Medicin
Ekonomi
Kultur
I bokhyllan
I skivstället
Sport
Krönikor
Ståndpunkten
Israeliana
Myter och fakta
Judiska symboler
Organisationer
Länktips
Övriga rubriker

Menorah

Reportage



Den störste svensken

Det faktum att vi i år firar hundraårsminnet av Raoul Wallenbergs födelse understryker hur ung han faktiskt var när han sändes ner till Budapest 1944 med ett enda syfte: att rädda judar från Förintelsen. Att han vid sidan av Winston Churchill som ende icke-amerikan förlänats amerikanskt hedersmedborgarskap säger mycket om hans storhet.
Av Bengt-Ove Andersson

Själva det faktum att han inte var en man med järnnerver utan måste övervinna sin egen rädsla gör honom inte mindre, utan större. Hans kollega vid Svenska ambassaden i Budapest, Lars G:son Berg, skrev några år efter krigsslutet boken "Vad hände i Budapest?". Där beskriver Berg hur Wallenberg ofta var den förste ner i skyddsrummet när flyglarmet gick, samtidigt som han ofta bevittnat honom gå fram till tyska militärer med självklar auktoritet och beordra dem att frige judar som fanns upptagna på hans lista med innehavare av svenska "skyddspass".

Bergs bok är intressant också såtillvida att den endast hann landa på bokhandelsdiskarna 1949 innan den försvann igen. Den återutgavs 1983 med titeltillägget "Boken som försvann". Anledningen till att den försvann torde vara Bergs osminkade skildring av Röda arméns brutala härjningar i Budapest efter tyskarnas sammanbrott. Det har spekulerats i vem som såg till att boken drogs in, men inga andra än svenska UD torde ha haft både makt att göra det och motivet: att hålla goda relationer med Stalins Sovjet.

Överhuvudtaget kan denna servila hållning från svenska UD - som för övrigt höll i sig så länge den kommunistiska diktaturen existerade - ha haft en mer ödesdiger betydelse för Wallenbergs öde än man gärna vill tro. Det framskymtar hos diplomaten Berg att det bland folk på UD fanns en utbredd motvilja och avund mot Raoul Wallenberg. Här kom en ung gåsleverimportör och arkitekt utan diplomatisk utbildning och sattes högt ovan deras domvärjo. Dessutom utrustades han med stora summor pengar, amerikanska pengar från Roosevelts War Refugee Fund, som bokstavligen skulle användas för att köpa liv.

Att Wallenberg greps av ryska trupper - för övrigt under befäl av en major Breshnev, senare Sovjetledare - kan tyckas helt ologiskt. Men med tanke på den djupa misstänksamhet som ryssarna hyste mot inte bara fiender utan även neutrala och allierade, är det tyvärr logiskt. De kände till att Wallenberg hade kommit till Budapest på uppdrag av amerikanerna och utrustats med amerikanska pengar. Att han inte därmed var amerikansk spion utan hade som enda uppdrag att rädda judar var en tanke som inte kunde göra intrång i deras begreppsvärld. Alltså fick han aldrig uppleva den hyllning för sin gärning som skulle genljuda i hela västvärlden - och inte minst i Israel - utan greps och fördes till Moskva.

Den svenska undfallenheten gentemot Stalins Sovjet som uppvisades av Östen Undéns UD under efterkrigsåren är allmänt omvittnad. På 50-talet hade Wallenbergs öde blivit inte bara nationellt utan internationellt sprängstoff och en stor opinion i Sverige krävde Wallenbergs frigivande. Då gjordes också en hel del från svensk sida av koalitionsledarna Tage Erlander och Gunnar Hedlund. Men då var det för sent. De närmaste åren efter kriget uppvisade svenska UD nämligen ett påfallande ointresse för Wallenbergs öde, som torde ha överraskat ryssarna själva.

Hade man agerat med fasthet direkt och krävt Wallenbergs omedelbara frigivande är det mer än tänkbart att fallet fått en helt annan vändning. Ryssarna hade nämligen flera olika versioner om vad som hänt Wallenberg, för att kunna ta fasta på en av dem beroende på den svenska reaktionen. Men då svenske ambassadören Söderblom fick företräde hos Stalin verkade han ha varit mer hedrad av detta än intresserad av Wallenbergs öde. Han förklarade sig övertygad om att Wallenberg var död. Stalin sägs ha blivit närmast paff. Wallenberg var ju en värdefull bytestrofé. Men här gav Sverige inget utrymme alls för att förhandla. Senare blev den officiella ryska versionen att Wallenberg dött av sjukdom i Lubjankafängelset, och den versionen höll man fast vid. En svensk kommission som tillsattes 2001 riktade stark kritik mot dåvarande svenska utrikesledningens senfärdighet och bristande insatser i ett tidigt skede.

Efter murens fall har västliga forskare fått tillgång till dokument från Sovjettiden, och dessa bekräftar i princip att Wallenberg avrättades i Lubjankafängelset 1947. En rad vittnesmål från tidigare ryska fångar har genom åren gjort gällande att Wallenberg skulle ha varit vid liv i rysk fångenskap, långt in på 1980-talet. Hela sanningen verkar för alltid vara utom vårt räckhåll.

Det är intressant att Wallenbergs tyske motpart i Budapest var "bödeln" Adolf Eichmann. Vid åtminstone ett tillfälle försökte Eichmann röja Wallenberg ur vägen. Det skedde genom en arrangerad "bilolycka", då ju Wallenberg åtnjöt diplomatstatus. När Wallenberg uppsökte Eichmann för att klaga, beklagade denna olyckan men tillade att Wallenberg kanske inte skulle ha samma tur nästa gång.

Eichmann flydde till Sydamerika medan tid var och levde i likhet med många andra nazistiska krigsförbrytare i frihet där under endast nödtorftig falsk identitet. 1960 kidnappades han i Argentina av Mossadagenter och fördes med plan till Israel, där han ställdes inför rätta för folkmord och avrättades. Han lär ha yttrat 1945: "Jag kommer att skratta när jag väl hamnar i graven på grund av känslan att jag har dödat fem miljoner judar. Det skänker mig djup tillfredsställelse och glädje."

Det ligger en djup historisk rättvisa i att just det folk Eichmann gjorde sitt bästa för att utplåna var de som ställde honom inför rätta. Eichmann och hans likar misslyckades. Raoul Wallenbergs offer var inte förgäves. Judarna inte bara överlevde som folk utan fick äntligen sin egen stat. En rättstat där deras bödel Eichmann försvarades i rättegången av en tysk advokat. Och i denna stat förlänades Raoul Wallenberg hedersmedborgarskap 1986. En del ser honom som en av 1900-talets största svenskar; för undertecknad finns ingen som når honom till fotknölarna.



Textlänkar
Till nästa artikel (i detta nummer)
Till föregående artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



© Citera oss gärna - men ange källan!