Till förstasidan   Arkiv
Förenade Israelinsamlingen Keren Hayesod
Reportage
Data-Forskning-
Medicin
Ekonomi
Kultur
I bokhyllan
I skivstället
Sport
Krönikor
Ståndpunkten
Israeliana
Myter och fakta
Judiska symboler
Organisationer
Länktips
Övriga rubriker

Menorah

Reportage



Den som räddar ett liv


Hans öde berörde människor i Israel och över hela världen
Morgonen den 18 oktober höll hela Israel andan. Spända och förväntansfulla följde israelerna livesändningarna i TV och radio: efter 1 935 dagars fångenskap hos Hamas i Gaza skulle den tillfångatagne israeliske soldaten Gilad Shalit äntligen släppas fri.

Blek, mager men förvånansvärt rak i ryggen gjorde han honnör för premiärminister Benjamin Netanyahu och överbefälhavare Gabi Ashkenazi innan han återförenades med sin far Noam och sin mor Aviva för att via helikopter återvända till familjens bostad i Mitzpe Hilla i norra Israel. Tusentals lyckliga israeler med flaggor i händerna väntade i timmar utanför samhället för att välkomna Gilad. De fick dock nöja sig med att se festligheterna ifrån helikopterfönstret. Även om läkarna konstaterat att Gilads tillstånd var "tillfredsställande efter omständigheterna" så behövde han först och främst vila ut med sin familj, utan pressuppbåd och välmenande nyfikna besökare. Polisen stängde raskt av alla infarter till familjens hus. År av gnagande oro, ovisshet, längtan, protestmarscher och demonstrationer var över. Gilad är äntligen, äntligen hemma igen.

Under de fem år som gått sedan den då 19-årige Gilad togs till fånga den där ödesdigra dagen i juni 2006 hade han inte sett solljuset en enda dag. Hela tiden hade han varit fånge i samma trånga källarcell, och visserligen fått mat och viss läkarvård men långt ifrån tillräckligt. Ingen representant för Röda Korset eller någon annan internationell organisation tilläts besöka honom. Vid frigivningen hade Gilad fortfarande splitter i ena axeln efter attacken mot pansarvagnen då två av hans vänner dödades. I november genomgick han en operation vid Rambam-sjukhuset i Haifa för att avlägsna splittret. Innan dess hann han dock med att göra några cykelturer samt att ta ett dopp i det ännu varma Medelhavet tillsammans med sin pappa vilka båda förevigades i den israeliska pressen. Intresset för Gilad är ännu enormt stort. Hans öde berörde människor i Israel och över hela världen, och trots mamma Avivas önskan att få Gilad tillbaka som "sin egen privata son" så kommer han säkert en längre tid framöver vara en offentlig person.

Orsaken till att så många israeler identifierade sig med denne ende soldat under en så lång period är enkel, han kunde ha varit son till vilken familj som helst i Israel. I ett land med treårig värnplikt för män och tvåårig värnplikt för kvinnor är begreppet "ömsesidig solidaritet" en gyllene regel: alla gör sitt yttersta för varandra och inga skadade får lämnas på fältet. Samtidigt anser fortfarande många i den israeliska allmänheten att priset som Hamas krävde var orimligt högt.

Enligt överenskommelsen ska Israel frige totalt 1027 palestinska fångar, många av dem dömda till långa fängelsestraff efter att ha dödat israeliska civila under den andra intifadan. Smärtan som många anhöriga till terroroffer känner är oundviklig och högst begriplig. Men Gilad var bevisligen fortfarande vid liv, och att fördröja överenskommelsen ytterligare hade eventuellt inneburit att han aldrig kommit tillbaka, likt den försvunne navigatören Ron Arad som tillfångatogs i Libanon 1986. För religiösa judar var det inte moralen i armén utan snarare det judiska budet att lösa ut fångar, pidyon shvuyim, som blev avgörande för att stödja överenskommelsen med Hamas. Rabbinen Ovadia Yosef, f d sefardisk chefsrabbin och spirituell ledare för det orientaliska ultraortodoxa Shas-partiet, gav sin välsignelse åt fångutväxlingen. "Den som räddar ett liv räddar en hel värld", lyder ett bekant Talmudcitat. I Israel år 2011 är detta inte bara tomma ord - speciellt inte för Gilad Shalit och hans familj.

Anna Veeder



Textlänkar
Till nästa artikel (i detta nummer)
Till föregående artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



© Citera oss gärna - men ange källan!