De sociala protesterna i Israel
- vad handlar de om egentligen?

I mitten av juli fick Daphne Liff nog. Kontraktet på hennes hyreslägenhet i Tel Aviv hade gått ut, och under sökandet efter en ny lägenhet insåg hon att hyrorna gått upp med 35 procent sedan 2007. I protest skrev hon ett upprop på Facebook om att hon tänkte bosätta sig i ett tält på den chica Rothschildboulevarden. Resultatet lät inte vänta på sig. Inom några dagar stod där 50 tält, efter två veckor fanns där 400 stycken.
Text och bild Anna Veeder

Mitt i Tel Aviv växte en otroligt energiladdad proteströrelse fram av unga frilansare, anställda och studenter som, i de heta julikvällarna, inte bara debatterade Tel Avivs orimliga hyror, utan framför allt inkomstfördelningen i samhället, förekomsten av monopol och karteller samt de väldigt nära kontakterna mellan politiker och industrimagnater i Israel.

Rörelsens popularitet visade sig i opinionsundersökningar. 87 procent av den israeliska allmänheten stöttade protesterna och andra grupper uppstod. Ett gäng mammor organiserade en "barnvagnsprotest" mot de höga avgifterna för barnomsorg, taxichaufförerna proppade igen motorvägen Ayalon i protest mot höjda bensinpriser och ledaren för läkarnas fackförbund hungerstrejkade i protest mot den akuta krisen i den offentliga sjukvården.

Under parollen "Folket kräver social rättvisa" demonstrerade 50 000 människor i slutet av juli. Helgen därefter var de 150 000 och i början av augusti hölls den största demonstrationen i Tel Aviv sedan 1982 med runt 280 000 deltagare plus tiotusentals demonstranter i städer som Jerusalem, Haifa, Beersheva, Netanya, Modi'in och Afula.

Intensiteten i protesterna kan tyckas överraskande med tanke på att den israeliska ekonomin går bra: arbetslösheten är låg (5,8 %) och tillväxten under 2011 beräknas hamna på 3,3 %. Flera israeliska HI Tech företag är världsledande inom sina områden och endast USA och Kina har fler företag på NASDAQ än Israel. Men Israel har också en stark tradition av socialt ansvarstagande. Den goda ekonomiska situationen har snarast bidragit till att öka frustrationen över de ökande skillnaderna i inkomstfördelningen. 20 familjer kontrollerar 25 % av de börsnoterade företagen vilket öppnar för kartellbildning och höga priser för t ex mobiltelefoni. 35 procent av statens skatteintäkter kommer från indirekta skatter som moms, vilket främst drabbar låg- och medelklass. Nära 70 procent av de anställda har en genomsnittslön på cirka 18 000 kronor/månaden eller mindre.

Resultatet blir att när man gått ut gymnasiet, gjort sin två- eller treåriga militärtjänst, studerat på universitetet (som inte är gratis och oftast finansieras genom diversearbeten), spenderat långa dagar på sin arbetsplats, så är det ändå hål i plånboken i slutet av månaden

Protesterna gav visst resultat. Regeringen tillsatte skyndsamt en kommission som förväntas lägga fram konkreta åtgärder för att förbättra situationen; sänkning av momsen, hyresreglering, sänkt inkomstskatt för låg- och medelinkomsttagare, gratis barnomsorg från tre års ålder, nya byggprojekt och utbyggnad av buss- och tågtrafiken för att underlätta resor till och från arbetsplatserna. Flera av proteströrelsens ledare har dock uttryckt sin skepsis gentemot kommissionen. Exakt vilka politiska konsekvenser protesterna kommer att få är för tidigt att säga, men förmodligen kommer sociala och ekonomiska frågor få ett mycket större genomslag än vanligt i nästa israeliska valkampanj - vilket bara det vore en revolution i den annars så säkerhetspolitiskt präglade israeliska debatten.

Textlänkar

Till nästa artikel (i detta nummer)

Till föregående artikel (i detta nummer)

Till framsidan

Till arkivet