Till förstasidan   Arkiv
Förenade Israelinsamlingen Keren Hayesod
Reportage
Data-Forskning-
Medicin
Ekonomi
Kultur
I bokhyllan
I skivstället
Sport
Krönikor
Ståndpunkten
Israeliana
Myter och fakta
Judiska symboler
Organisationer
Länktips
Övriga rubriker

Menorah

Reportage



Det religiösa sjukhuset

Det är lördag. Klockan är nio och telefonen ringer. Det är min syster från Israel. "Mamma är sjuk", säger hon. "Mycket sjuk". Min syster är orolig. Efter ett försök att prata med mamma blir jag också orolig.

Söndag natt landar jag på Ben Gurion och kör i ilfart mot Laniado, sjukhuset i Netanya. Min syster informerar mig om att det är ett religöst sjukhus samtidigt som hon ger mig en detaljerad vägbeskrivning. "Det är ett religiöst sjukhus", upprepar hon. När jag parkerar bilen förstår jag vad hon menar.

Från ingenstans dyker de upp. Män med peyes (sidolockar), svarta hattar, kaftaner, tzitzit (bönetrådar), vita skjortor och svarta skor. De kommer i alla storlekar från mycket små, via medelstora, till stora och ännu större. Alla i samma mundering, proportionerligt anpassad till bärarens kroppshydda. Det är först när de närmar sig som jag urskiljer en viss skillnad; först går de med fjun, efter dem kommer skäggen och sist de med stort skägg, vördnad och stor kunskap (tillika stor mage). Som brukligt i små grupper om två, tre stycken. Alltid har de bråttom. Jag undrar till vad?

Ingången till sjukhuset påminner mer om en fabrik med gallerförsedda fönster, grindar och vakter än ett sjukhus. Det religiösa gör sig påmint igen då en av vakterna är klädd i full mundering med peyes, tzitzit osv.

Strax innanför grinden finns en av de mest utrotningshotade arterna i Israel; "Hål-i-väggen-restaurangen" med två trasiga bord och fyra slitna plaststolar. Det märkligaste är att det är peyesförsedda män som lagar snabbmaten.

På min väg genom sjukhuset fortsätter det på samma sätt: Jag stöter på en elektriker vars sidolockar konkurerar med hans elsladdar. En annan man, han som sköter underhållet, byter lampor mm och tillhör också kaftangänget. Det märkliga är att det är första gången jag ser chassider arbeta utanför rabbinatets domäner. Arbeta i verkligheten!

Nu ska ni dock inte tro att sjukhuset drivs enbart av religiösa män. Så fort jag stiger in på intensivvårdsavdelningen är jämlikheten återställd. Här uppenbarar sig dock det religiösa i form av långkjolar med tjocka strumpor. Damerna kan delas in i två kategorier; långkjol med peruk eller långkjol utan peruk. Den senare kategorin oftast rysktalande.

Ryska talar förresten även mammas kipa-prydde läkare. Dock är jag fortfarande inte säker på om han talar hebreiska med kraftig rysk brytning eller om det är ryska med kraftig hebreisk brytning. Allt jag förstår är en serie allvarliga medicinska diagnoser.

Prick kl 14.00 slängs jag ut från intensiven (besöksförbud). Jag tar tillfället i akt och försöker se lite mer av sjukhuset: Jag snokar mig fram till administrationen. Under förevändning att jag skulle vilja ha tillgång till internet knackar jag på första dörren. Innanför sitter fyra peruker bakom datorer. De hänvisar mig till tredje våningen.

Jag knackar på en ny dörr. Bakom den sitter två peyes. De frågar mig om mitt ärende och Rabbin Morowitz säger att det är "most important that she is comfortable" och "I will pray for her" samt hjälper mig till ett tredje rum där datafolket finns.

I första lilla prånget sitter en peruk, i andra lite större rummet innanför sitter fyra peyes. Har ni bilden klar för er? Peyes delar inte rum med peruker.

Så nu vet jag hur ett religiöst sjukhus kan vara. Det handlar inte om att maten är kosher, för det är den i princip på alla israeliska sjukhus, utan "religiöst sjukhus" står för "arbetsplats för de religiösa". Jag antar att det minsta problemet de har är att få vara lediga på shabbat och helger?

En sak beundrar jag verkligen chassiderna för och det är deras enkla, oftast raka och kompromisslösa sätt. "Behöver du internet. OK. Du kan gå bort längst ner, han gick tidigt idag. Koden är … ". Inget onödigt tjafs. Samma sak med vården, inget onödigt tjafs. Man arbetade oerhört effektivt, tyckte jag.

Mamma då? Efter fem dagars vård är hon på benen igen. Till och med intensivvårdsteamet är förvånade över hur snabbt en 92-årig kvinna kan repa sig.

På vägen tillbaka till bilen träffar jag Rabbin Morowitz igen. Han frågade hur det gått för mamma. "Hon är mer än comfortable" svarar jag, "hon är tillbaks i livet".

Det verkar som om hans böner gjorde lite nytta i alla fall.

Jack Spira



Textlänkar
Till nästa artikel (i detta nummer)
Till föregående artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



© Citera oss gärna - men ange källan!