Till förstasidan   Arkiv
Förenade Israelinsamlingen Keren Hayesod
Reportage
Data-Forskning-
Medicin
Ekonomi
Kultur
I bokhyllan
I skivstället
Sport
Krönikor
Ståndpunkten
Israeliana
Myter och fakta
Judiska symboler
Organisationer
Länktips
Övriga rubriker

Menorah

Reportage



En annorlunda resa

När jag under sensommaren 2010 sprättade upp ett kuvert med en inbjudan till ett hejdundrande 50-årskalas under tre dagar i Israel, initierat av min allra bästa vän Ann Atlas i Stockholm, fylldes jag omgående av en mix av laddade tankar och känslor.

Israel är nog inte min favoritdestination: för varmt, för politiskt, för konfliktfyllt, för religiöst och antagligen för sandigt för min smak. Som nybliven småbarnsförälder kände jag också en stark oro för att utsätta min familj för de risker som en resa dit skulle kunna innebära. Vi bestämde oss dock för att med öppet sinne och med mod i hjärtat göra en fyradagars resa till Tel Aviv och Jerusalem tillsammans med en intressant samling människor där vi också skulle få möjlighet att lyssna till olika experter om det som är Israels möjligheter och svårigheter här och nu - där och då.

Att ta sig till Israel var betydligt enklare än vad vi hade förväntat oss. Vi flög direkt från Köpenhamn och landade 4,5 timmar senare i Tel Aviv. Min fantasi kring säkerhetsarrangemangen var i det närmaste "Orwellsk" men jämfört med den generella säkerheten kring flygningar upplevde vi ingen direkt skillnad.

Att vandra runt på Tel Avivs gator kändes lika mysigt som att gå runt i New York eller i Nice.
Jag har alltid dragits till det judiska och har många judiska vänner. Jag har alltid trivts i miljöer där människor är pratsamma, humoristiska, neurotiska men också vågar skoja om det som är svårt och förbjudet. I Israel upplevde vi en annan mosaik, människor med gemensam judisk identitet som dock visade sig vara lika variationsrik som julgransprydnaderna i en Disneyfilm.

Vi checkade in på Melody Hotel nära den långa strandpromenaden i Tel Aviv. Där samlades under kvällen cirka 30 personer som betytt, och betyder, mycket för födelsedagsbarnet. Under tre dagar tillsammans skulle vi bjudas på middagar, föredrag, rundresor och umgänge med varandra i en miljö som för vissa av oss var alldeles ny och främmande, och för andra var hemland nummer ett eller nummer två. Efter en välkomstbuffé på hotellet tog vi en promenad i en underbar sommarnattskänsla och samlades senare hemma hos Ann för att dricka en välkomstdrink och börja värma upp inför äventyret.

Att vandra runt på Tel Avivs gator kändes lika mysigt som att gå runt i New York eller i Nice. Cafélivet, affärerna, träden och värmen utgör en synnerligen inbjudande atmosfär och där inte minst människorna, ungdomarna, vitaliteten och den kosmopolitiska airen smittar en med ett slags lättsinne. Det visade sig senare att lika mycket som man kan känna sig avslappnad, cool och uppvärmd av Tel Aviv, kan man känna sig spänd, betryckt och nervös av Jerusalem.

Dagen efter stod bussen och väntade på att ta oss till Jerusalem och allvaret. Genom ett ökenliknande landskap, underbara berg, odlingar och småbyar var vi en knapp timme senare på en av jordklotets mest laddade platser. Hur man än försöker förhålla sig till detta så går det inte att undgå att bli påverkad. Det finns inget hav, ortodoxa religiösa människor markerar sin tro i klädsel och uppträdande. Beväpnade militärer, souvenirer och helgedomar. Araber.

Vi checkade in på Mount Zion Hotel med underbar utsikt över Oljeberget. På kvällen åt vi en generös välkomstbuffé på hotellet och fick privilegiet att under flera timmar lyssna till Lena Einhorn när hon berättade om sin alternativa Jesusteori som också ligger till grund för boken "Vad hände på vägen till Damaskus".

Nästa dag tillbringade vi i sällskap med Moshe Amirav, professor i statskunskap och rektor vid School of Government vid Beit Berl College. Han är också lärare vid Hebrew University of Jerusalem. Denna topptränade före detta fallskärmsjägare, nu i 60-årsåldern och omgift med en flamencodanslärare, har en unik kunskap och erfarenhet av Jerusalems historia.

Under Sexdagarskriget deltog han i erövringen av Jerusalem, var personligen bekant med Yassir Arafat och andra framstående palestinier, utesluten ur Likud, deltog i Camp David-samtalen, huvudrollsinnehavare i sonens dokumentär "min frus palestinska slav" och tror fortfarande på en fredlig tvåstatslösning av konflikten. Moshe bor i gamla byn Ein Kerem dit han också bjöd oss till sitt hem.

Genom ett ökenliknande landskap, underbara berg, odlingar och småbyar var vi en knapp timme senare på en av jordklotets mest laddade platser.
Förutom hela den historiska berättelsen om Jerusalem så gav Moshe ett perspektiv på Palestinas komplexa historia, den judiska relationen till den historiska och moderna platsen Jerusalem samt Jerusalem som det stora problemet i ett eventuellt fredsavtal. Vi tog oss till Västra muren, Oljeberget och andra viktiga historiska platser i staden. Vi färdades över vägar som byggts på bropelare för att människor ligger begravda i princip överallt. Moshe hade själv jobbat för kommunen och deltagit i planeringen av hur man ska dra de stora lederna, vilket alltid hindrades av de döda på ett eller annat sätt. Att lyssna på en så pass sansad person som bor mitt i häxkitteln var en stor upplevelse och fick en att hoppas på att det faktiskt finns en möjlig fred i denna del av världen, som på ett respektfullt sätt tillvaratar allas intressen, även om detta i det aktuella läget känns i det närmaste omöjligt.

Tillbaka till Tel Aviv där vi på kvällen samlades på restaurang Messa. Denna restaurang har fått en utmärkelse som en av de 50 coolaste restaurangerna i världen när det gäller design men även en utmärkelse i Wallpaper för sin mat. I mitten av restaurangen fanns ett bord dukat för 30 personer. Vi satt alla på stolar upphöjda över de andra gästerna och serverades en extremt modernistisk meny i en lokal och på en plats där man likaväl skulle kunna befinna sig på en månbas. Utsökt mat, utsökt sällskap och en härlig stämning. De som orkade gick sedan på den georgiska nattklubben Nanuchka.

Sista dagen I Tel Aviv tog vi en guidad Bauhaus tur. Något senare tog vi del av ett föredrag på Kabbalah Center. Kabbalah har blivit enormt populärt, inte minst efter det att Madonna blivit kabbalist, men jag blev inte mycket klokare efter detta, men det är väl det som präglar mysticism: ju mer oklart det är, desto mer mystiskt verkar det.

Vår gemensamma resa i denna historiska och kosmopolitiska, högaktuella värld avslutades med en underbar middag i stadsdelen Neve Tzedek och restaurangen Dallal. På innergården till denna restaurang finns det en liten tvårumsvilla med trädgård som Ann hade abonnerat. Härlig mat, härliga tal och en avrundning på en fantastisk resa till en del av världen där jag till slut måste konstatera att - hit vill jag komma igen!

Richard Bernce



Textlänkar
Till nästa artikel (i detta nummer)
Till föregående artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



© Citera oss gärna - men ange källan!