Till förstasidan   Arkiv
Förenade Israelinsamlingen Keren Hayesod
Reportage
Data-Forskning-
Medicin
Ekonomi
Kultur
I bokhyllan
I skivstället
Sport
Krönikor
Ståndpunkten
Israeliana
Myter och fakta
Judiska symboler
Organisationer
Länktips
Övriga rubriker

Menorah

Reportage



En bit Iran i Israel

Många iranskfödda judar som lever i Israel drömmer om att en gång få återvända; att få se huset de växte upp i, att beträda trädgården. De flesta talar persiska hemma, lyssnar på persisk musik i bilen och har en stark persisk-judisk identitet. Men de flesta saknar ändå "något" i det nya hemlandet.
Av Negar Josephi, medarbetare på Sveriges Radio  Foto www.iranjewish.com

Eithan var 14 när han och hans familj lämnade Teheran för Israel, det var 22 år sedan. Han har minnen kvar från Iran; parken som han bodde bredvid och resorna till norra Iran, till Kaspiska havet.

Jag träffar honom på ett av Tel Avivs caféer på Dizengoff. Han är numera bosatt i Netanya med sin mor och syster. Hans far gick bort för flera år sen.

- Så nu är jag mannen i huset, säger han. Medan vi sitter och pratar springer han upp och hälsar på en förbipasserande. Jag hör att de pratar persiska med varandra och går fram och hälsar på Eithans vän.

I Tel Aviv hör man persiska i synnerhet om man passerar stadens mattaffärer. Jag vågar sällan gå in och hälsa, utan går långsamt förbi och lyssnar. Det finns en hel del iranier i Tel Aviv. Enligt statistik från 2007 bor det drygt 47 000 iranskfödda judar i Israel. Räknar man alla med iranskt påbrå uppskattas antalet till 200 - 250 000 personer.

För mig som inte kan åka tillbaka till Iran är det alltid märkligt att vara i Israel. Jag hör ett språk, persiskan, som jag växte upp med, fast i ett annat land, Israel. Det finns många likheter mellan Iran och Israel; klimatet, maten, humorn, temperamentet. Enda skillnaden är väl att iranier är mycket artiga och israeler har en ganska rå attityd utan egentliga spärrar. "Det kanske är lika bra att vara så där ärlig till skillnad från Sverige där alla är så tysta", tänker jag.

Jag är ett barn av Mellanöstern som längtar tillbaka till min jord och mitt vatten. Så jag åker till Israel och träffar mina iranska vänner. Vi pratar om hur det var i Iran. Det som var vackert och det som var fult. Det som gjorde oss illa. Tyvärr lämnade Iran så många beska smaker efter sig. Den politiska situationen var outhärdlig för alla människor. Vi läser om ett land och drömmer om ett annat. Vi berättar minnen.

Vi bodde nära "Lalehparken" i centrala Teheran, säger Eithan. Jag har bra minnen av den här platsen eftersom det var en av de mest populära attraktioner vi hade då. Ett annat bra minne är naturligtvis judiska skolan "Abrishami" som också hade en stor plats i mitt liv. Jag tyckte om skolan trots att lärarna inte var snälla mot oss. Ibland slog de oss blodiga.

- Det fanns inga judiska lärare förutom de som höll i judendomundervisningen. Annars agerade regimens egna män som våra lärare. Dagligen hörde vi paroller som "Död åt Israel ". Men jag minns att jag hade roligt med mina klasskamrater trots det. Många av dem flyttade till New York och Los Angeles.

- De bästa minnena är somrarna då vi packade våra resväskor, band fast dem på biltaket och åkte norrut mot Kaspiska havet. Där brukade vi hyra ett hus och stanna en månad eller mer. Bergsvägen till norra Iran tog cirka fem timmar. Att återuppliva dessa minnen skulle vara den största anledningen till att åka tillbaka till Iran för ett besök. Men det är omöjligt, säger Eithan.

Under Pahlavi-dynastin, som grundades 1925, var landet sekulariserat och västorienterat. Detta till stor fördel för judarna som tidigare alltid varit diskriminerade i samhället. Man brukar tala om en blomstringstid för Irans judar. De spelade en viktig roll i ekonomin och i kulturlivet. Deras del i ekonomin, vetenskaperna och yrkeslivet stod i proportion till folkgruppens storlek. Det bodde mer än 80 000 judar i Iran som hade mindre än 40 miljoner invånare. Räknat per capita kan de mycket väl ha varit en av de rikaste judiska församlingarna i världen. Den unga generationen var välutbildad och judar var överrepresenterade på landets universitet, bland läkare och andra yrkesgrupper.

Även om det fanns låginkomsttagare hade de allra flesta av Irans judar under denna period kunnat definieras som medelklass eller överklass. Det fanns judiska skolor, aktiva sociala och kulturella organisationer, och ett trettiotal synagogor bara i Teheran. Det fanns många hebreiskaklasser, föreläsningar, seminarier, och diverse andra kulturella aktiviteter. Israeler bjöds in att föreläsa, och bidrag till Israel var särskilt efterfrågade. Judarna bodde inte i egna "getton" i städerna som förut. Under Shahens styre bodde judar och muslimer grannar.

När Ayatollah Khomeini kom till makten hade vi redan investerat en del i New York, säger min vän Adelle, född i USA. Hon kommer från en välbärgad familj som ägde en hotellkedja i Iran. Trots att hon aldrig har varit i Iran talar hon mycket bra persiska. Precis som Eithan så betyder hennes persiska identitet väldigt mycket för henne.

- Jag har en persisk-judisk identitet som jag kommer ge vidare till mina barn. Vi iranska judar är väldigt stolta över vår bakgrund.

Jag upplever Eithan som än mer iransk än Adelle. Han var i tonåren när familjen flyttade till Israel och jag frågar honom varför de inte valde att flytta till USA som många andra gjorde.

- De rika flyttade till Beverly Hills och New York. Vi som hade mammor som var hemmafruar flyttade till Israel, säger han till mig när vi sitter i hans bil. Ur bilstereon hörs persisk musik.

- Jag älskar Israel men jag är inte född här. Det här landet är heligt för mig men jag saknar något. Vi som skildes från Iran, vi är som vissa skilsmässobarn som väntar på att deras föräldrar ska försonas igen. Vi drömmer om att få åka till Iran en dag. Bara få se huset där vi växte upp och trädgården. Många av oss bara låste dörren och stack tidigt på morgonen. Vi lämnade allt som det var.

Judendomen är en av de äldsta religionerna i Iran och har funnits där i mer än 2 500 år. De iranska judarna kallas för Esthers barn eftersom drottning Esther räddade dem från Haman. Det judiska samfundet i dagens Iran är ett av de äldsta i diasporan och dess historiska rötter sträcker sig tillbaka till 6:e århundradet före vår tideräkning, tidpunkten för det första templet. Deras historia under den förislamiska perioden är sammanflätad med judarna i grannlandet Babylon.

Cyrus, Archemid-dynastins förste shah erövrade Babylon år 539 före vår tideräkning och tillät judiska landsflyktiga att återvända till landet Israel. De judiska kolonierna spreds från Babylon till persiska provinser och städer som Hamadan och Susa.

Den judiska befolkningen i Persien växte kraftigt och spreds över hela regionen, trots det drabbades judar av förtryck och förföljelse. Invasionen av arabiska muslimer 642 förändrade livet för judarna.

Hela samhällen tvingades att konvertera till islam.

Under 1900-talet skedde den stora utvandringen till Israel och den sionistiska rörelsen spred sig i Iran. I staden Mashad levde judarna ett dubbelliv trots att de hade konverterat. På fredagarna gick de till stadens moskeér och på kvällen sprang de till synagogan.

Före den islamiska revolutionen 1979 levde över 80 000 judar i Iran. I dag finns knappt 20 000 kvar.



Textlänkar
Till nästa artikel (i detta nummer)
Till föregående artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



© Citera oss gärna - men ange källan!