Till förstasidan   Arkiv
Förenade Israelinsamlingen Keren Hayesod
Reportage
Data-Forskning-
Medicin
Ekonomi
Kultur
I bokhyllan
I skivstället
Sport
Krönikor
Ståndpunkten
Israeliana
Myter och fakta
Judiska symboler
Organisationer
Länktips
Övriga rubriker

Menorah

Reportage



Den verkliga krisen i Mellanöstern

Det som många israeliska politiker och vi i Väst ser som fredspolitik, uppfattar arabiska och islamiska ledare som svaghet.
Det skriver Franz T Cohn, redaktör för nyhetsbrevet ”Från den ljusa sidan”.

Debatten i media rör sig främst om konflikten mellan Israel och palestinierna. Vad Israel gör eller inte gör i stort och smått tillmäts den allra största betydelse på vägen mot en fredsuppgörelse. USA med president Barack Obama anses kunna spela en avgörande roll genom att han påstås kunna tvinga Israel till sådana eftergifter att det palestinska styret på Västbanken under Mahmoud Abbas vill börja förhandla.

Med boken ”Islamismens seger – från Libanon till Iran” ifrågasätter forskaren Magnus Norell vid Svenska Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOA) sådana påståenden. Han går systematiskt och objektivt igenom områdets historia samt utvecklingen inom de inblandade länderna och aktörerna: Libanon, Israel, Hizbollah, Syrien och Iran samt FN.

Norell ser tre perioder som avlöst varandra. Den första från 1948 när staten Israel grundades fram till oktoberkriget 1973 då Egypten avskrev den klassiska panarabiska tanken om Israels förintande och därefter slöt ett fredsavtal med Israel. Den andra perioden kom när PLO under Arafat med politiska initiativ och väpnad kamp inklusive terror tog upp en kamp mot Israel och judiska mål runt om i världen. Han fick stöd av flera vänstergrupper särskilt runtom Europa som i honom såg en kämpe för ett nytt revolutionärt antikolonialistiskt system. Med Arafats död 2004 ändrades kampen för Israels utplånande karaktär. I denna tredje, innevarande, period blev Israels utplånande (försvinnande från kartan som det ibland heter) en islamisk målsättning med Irans nya fundamentalistiska ledarskap som pådrivande faktor.

I boken lägger Norell avgörande betydelse vid utgången av Libanonkriget 2006. Detta provocerades fram av Hizbollah. Israels dåvarande ledning hade inte kompetensen och armén var inte förberedd på att bemöta utmaningen på ett militärt adekvat sätt och Hizbollah tillskrev sig segern. Den efter vapenstilleståndet antagna FN-resolutionen 1701 bevakades aldrig effektivt av de utökade UNIFIL-trupperna, och med Syriens hjälp kunde raketer och andra vapen från Iran enkelt tas in till Hizbollah som i dag återigen är rustat till tänderna. I Libanons egen regering ingår Hizbollah som bromskloss som hindrar ekonomisk utveckling och välstånd. Hizbollah utgör i Libanon en stat i staten. Den libanesiska armén anser Norell vara ineffektiv och inte utgöra något hinder för en kommande attack av Hizbollah mot Israel på order av Iran och med hjälp av Syrien.

Norell förklarar i boken också skillnaden i tänkesätt. Det som många israeliska politiker och vi i Väst ser som en fredspolitik uppfattar arabiska och islamiska ledare som en svaghet. Det ensidiga bortdragandet av trupperna från säkerhetszonen i Libanon och avvecklingen av bosättningarna i Gaza, samt ensidig vapenvila utan någon riktig seger både i Libanon 2006 och Gaza 2009 har inte gett Israel någon goodwill. Motparterna har tagit dessa koncessioner som intäkt för nya krav och hotelser.

Hotelserna från Irans ledare oroar Norell. Kombinationen av ett upprustat Hizbollah i norr, ett av Iran återupprustat Hamas i söder och de iranska atomkrafterna bådar inte gott för Israel. Ett svagt hopp utgörs av, menar han, oppositionen inom Iran mot det muslimska prästerskapets envälde.

Det skulle gagna debatten här om fler av rapportörerna i media och deras läsare och lyssnare med hjälp av Norells bok skulle upptäcka att islamismens uttalade slutmål är Israels förstörelse.



Textlänkar
Till nästa artikel (i detta nummer)
Till föregående artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



© Citera oss gärna - men ange källan!