Till förstasidan   Arkiv
Förenade Israelinsamlingen Keren Hayesod
Reportage
Data-Forskning-
Medicin
Ekonomi
Kultur
I bokhyllan
I skivstället
Sport
Krönikor
Ståndpunkten
Israeliana
Myter och fakta
Judiska symboler
Organisationer
Länktips
Övriga rubriker

Menorah

Reportage



En kuslik historia

”Di bist meshugge! In ganzen meshugge” sa min mamma. ”Du är inte normal” konstaterade min syster. ”Varför inte en åsna?” undrade min bror. Man kan lugnt konstatera att de var eniga. Det var bara graden av min dumhet som debatterades. Det som fick dem att enas i sin diagnos av mig var min ”adoption” i Israel av Amadeus.
Text och bild Jack Spira

När jag såg Amadeus för första gången såg han anskrämlig ut; rädd, svag, tydligt undernärd och utmärglad. Konturerna av revbenen syntes genom huden. Ögonen var infekterade, det satt flugor och fluglarver i varet som rann ner för kinden. Amadeus, ”älskad av Gud”.

I det skick Amadeus befann sig när jag såg honom första gången, var det uppenbart att Gud nog var den ende som älskade honom men att enbart kärlek inte räckte för att föda honom. Jag fick en ingivelse att göra en god gärning, att rädda åtminstone en stackars själ till ett bättre liv. Ni vet den där känslan av godhet utan begränsning man kan få när man skänker pengar till välgörande ändamål. Vad gör vi inte för att må bra?

Själva adoptionsprocessen var klar på några minuter, jag fick en liten papperslapp på den finansiella transaktionen och sedan var det bara att ta hem honom. Där stod han.

Att ta med honom var dock inte lika enkelt som att förvärva honom. Amadeus är nämligen en häst, en fyraårig brun pålle med fyra vita sockor och en vit bläs. Att jag själv bara besöker Israel då och då var inget jag tänkte på för stunden.

Min bror sa: ”Bara en åsna skaffar en häst. Hur ska du rida honom? Med Playstation 2?”

När jag hade nyktrat till, sekunderna efter min livräddningsaktion, infann sig en viss panikkänsla, tvivlet började gnaga inombords. Först måste jag hitta ett bättre inackorderingshem. Det blev ett som låg i moshav Beit Nehemya, i närheten av ett relativt stort friluftsområde, Ben Shemen.

Det som fick mig att tända på stället eller stallet var dock inte läget, inte den tråkiga manegen, inte skötaren av stallet eller hans vackra grekiska hustru utan Chopin. En av de andra hästarna hette Chopin. Amadeus och Chopin! Det var ett tecken, ett omen, en signal! Filmiskt. Hör ni inte musiken i bakgrunden?

Amadeus flytt och inskolning blev en besvärlig historia. Först satt han i karantän i två månader. Han kunde inte umgås med andra hästar, han var aggressiv och rädd. Långsamt fick han börja vänja sig vid mat då han inte hade ätit ordentligt på länge.

Efter fyra månader fick han försiktigt börja vara med de andra hästarna. Amadeus var ingen direkt stämningshöjare. Vissa familjemedlemmar ansåg dessutom att hans bästa finansiella insats borde vara genom att bli kebab…

Amadeus har ett fint påbrå. Han köptes i Italien av en italiensk diplomat som ville fortsätta rida när han blev stationerad i Israel. En dressyrhäst med fina anor skulle det vara, allt det som Amadeus är. Men verkligheten skiljer sig ofta från dikten och den italienska diplomaten hade inte räknat med var att vissa färdigheter inte ärvs, de måste övas upp. Efter ett par år av besvikelse såldes hästen. Köparen tillhörde en för Israel mycket unik yrkeskår – en ”Installator”.

För dem som inte vet, en Installator är en fixare som gör allt, kan allt och alltid finns tillgänglig. Allt du kan tänkas betala för, kan de. Behöver du laga spisen så fixar Installatorn det. Likaså frysen, dörren, cykeln, luftkonditioneringen, persiennerna, toalettstolen, stopp i avloppet, dammsugaren, tvättmaskinen, trädgården, ja allt helt enkelt. Det enda han inte ger sig på är garanti – allt annat ingår.

Jag föreställer mig hur Herr Installator är hos Herr Diplomat för att byta några glödlampor och dra åt några lösa skruvar. Tycke uppstår och Amadeus byter ägare. Just vår Installator hade dock ett litet problem, han var en spelare. Inte på hästar, det får man inte i Israel, men poker… Poker till den milda grad att han redan efter ett år drog på sig en så stor skuld till andra herrar Installatorer som, efter det att vår Installator inte kunnat betala skulden, helt enkelt beslagtar Amadeus som pant för spelskulden.

Den nya tillfälliga ”ägaren” vill dock inte betala Amadeus uppehälle och vår Herr, numera utpressade, Installator vill inte betala för något han var fråntagen vårdnaden om.

Amadeus får leva på allmosor med ett minimum av mat och tillsyn.

Det hela kunde ha blivit en klassisk tragedi där alla är förlorare och dör på slutet. Herr Installator kan inte betala, Herr Fordringsägare får inga pengar, en oskyldig häst dör. Men så slutar inte denna historia för det kommer en räddare i nöden, inte på en vit springare, men väl i en vit Toyota. Det är jag.

I Israel är inte undrens tid förbi. Amadeus repade sig. Han växte till sig och blev riktigt stilig! Till slut blev det dags att rida honom lite lätt. Han ville dock, som alla tonåringar, helst vara med sina polare och lalla runt. Men han sadlades på och vi traskade runt lite i manegen.

Han hade som alla tonåringar en egen vilja med avigt beteende; sparkade bakut, krängde missnöjt, gnäggade och hoppade runt. Jag klängde mig kvar och önskade i mitt stilla sinne att Herr Installator borde ha ansträngt sig mer för att behålla kraken! Hur skulle detta sluta?

Över ett år har gått sedan dess, Amadeus och jag har börjat tala samma språk. Hans svenska har blivit bättre liksom min hebreiska. Nu har vi kommit varandra närmare. Vi lämnade stallet och red ut i Ben Shemen-skogen en tidig morgon. Blommorna lyste i olika färger, det var friskt. Vi galopperade genom olivlundar och nedlagda apelsinodlingar. Längs stigarna stod kaktusar och fikonträd. Några herdar vallade sina fårhjordar och deras hundar gläfste mot oss.

Vi stannade till på toppen av en kulle och jag drack lite sött te. Fåglar kvittrade. Vi njöt lite av morgonsolen innan vi klättrade vidare över kullar och red över ängar.

Om ni någon gång grillar i Ben Shemen-skogen och ser en brun häst med vita sockor och vit bläs i full galopp över ängen, kom då ihåg - det är en underbar njutning att en gång få vara ”in ganzen meshugge!”. Helt galen.



Textlänkar
Till nästa artikel (i detta nummer)
Till föregående artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



© Citera oss gärna - men ange källan!