Till förstasidan   Arkiv
Förenade Israelinsamlingen Keren Hayesod
Reportage
Data-Forskning-
Medicin
Ekonomi
Kultur
I bokhyllan
I skivstället
Sport
Krönikor
Ståndpunkten
Israeliana
Myter och fakta
Judiska symboler
Organisationer
Länktips
Övriga rubriker

Menorah

Reportage



I huvudet på en amatörarkeolog

Om man undrar över hur Herodes, som var född år 73 f v t, lyckades förmå människor att bygga en jättelik fästningsanläggning på en brant stupande bergstopp, då ska man ta linbanan upp till Masada vid Döda Havet.
Forfattare

Vill man leva sig in i hur Jesus hade det i sin hemstad där de romerska knektarna byggde en synagoga åt judarna och man själv strövar bland synagogans pelare, då ska man ge sig själv en dag i Kapernaum vid Gennesarets sjö.

Vill man i stället lugna sina sinnen med att vandra bland resterna av en stad som byggts och rivits och byggts upp igen 25 gånger på samma plats under skilda kulturer och regimer då blir Megiddo det självklara målet.

Det fina med Israel är att man hinner med alla tre kulturupplevelserna på några få dagar utan att hetsa. Det som kanske överraskar en mer än något annat när man står öga mot öga med historien i det starka solljuset är att man börjar förstå att arkeologi är väl så vilsam för ens inre som yoga och meditation. Man kallar tillbaka intrycken om och om igen. Glider iväg några sekler i taget till källorna för det vi kallar vår kultur.

Ta Masada till exempel. När jag kliver omkring i den berömda fästningen frågar jag mig gång på gång: Hur bar de sig åt för att bygga murar och tak och lägga mosaikgolv häruppe dit inga vägar ledde? Hur många stupade nerför branten i hettan? Vem visade dem hur de skulle konstruera bastun med det dubbla golvet och rören av lergods som ledde den upphettade luften genom väggarna?

Vilka affärsintressen drev Lucius Lanius i Syditalien att skicka en uppsättning ståtliga amforor hit till Herodes palats? Hur ordnade Herodes frakten av äppellikör från Italien och den utsökta fisksåsen från Spanien till sina fester på Masada? Allt skedde ju för 2000 år sedan.

Det kan inte hjälpas att strategen och riksbyggaren Gustav Vasa bleknar en smula vid sidan av strategen och riksbyggaren Herodes. Han som aldrig övervann handikappet att inte vara en ren jude bland judar. Han som mäklade med romarna och lyckades sätta sitt land på sin tids internationella politiska karta mitt under sitt eget personliga drama.

I Megiddo utkämpades det första slag i världen som finns omtalat i skrift. Vi kan i dag läsa hur Egyptens farao Thutmose III debatterade med sina generaler om bästa sättet att inta Megiddo: Generalerna frågade honom varför han ville att de skulle marschera längs en trång väg där fienden kunde slakta dem som gick främst medan kön stod overksam. De förespråkade en säkrare anfallsväg. Men Thutmose var envis och hans taktik överraskade Megiddos försvarare som inte trodde att han skulle komma den trånga vägen.

Å andra sidan slarvade Thutmoses armé bort sin framgång genom att spilla tid på att plundra hus och hem utanför Megiddo. Försvaret grupperade om sig och höll ut fem månader. Allt detta kan man läsa i ett egyptiskt arkiv från 1300-talet f v t.

Och jag kan stå mellan ett 450 kubikmeter stort spannmålsmagasin med sin eleganta spiraltrappa och det berömda cirkelrunda stenaltaret med nio meters diameter och en trappa vänd mot solens uppgång. Där arkeologerna är ganska säkra på att solen dyrkades och djur offrades.

På 900-talet f v t var Megiddo det rikaste distriktet i kung Salomos rike. Här ligger stora högar strödda som påminner om Gamla Uppsala eller Anundshög utanför Västerås, I högarna har arkeologerna kunnat kartlägga den ena stadscivilisationen under den andra.

Jag börjar fantisera om vad folk på den tiden talade om när de träffades i byn:

– Hur går det för din pojke i skrivskolan?

– Jo, tack. Känner du någon av de heliga prostituerade i templet?

– Inte direkt. Vad tycker du om den nya stadsplanen med gator i räta vinklar som assyrierna har hittat på?


Town of Jesus står det på en skylt vid ingången till Kapernaum. Det var hit han flyttade från det ”bonniga” Nasaret för att lansera sina idéer för en bredare publik utanför centralmyndigheternas bevakning.

För Franciskanernas räkning i Det Heliga Landet köpte munk Guiseppe Baldi från Neapel 1894 en synagoga och en bit mark där antikens Kapernaum låg av några lokala beduiner. Munkarna täckte över ruinerna med jord för att hindra fortsatt vandalisering. 1968 satte franciskanen och arkeologen Virgilio Corpo igång utgrävningarna som har blottlagt Kapernaums två juveler för oss: Synagogan och den åttkantiga kyrkan.

Redan på 400-talet bodde ungefär 1500 människor i Kapernaum. Det låter inte så mycket. Men byn hade god ekonomi tack vare dels fiske i den del av Gennesarets sjö, där fisken, likaväl som nu, gick till särskilt väl, dels handel och industri med olivpressar och glastillverkning. Kapernaum var en strategiskt placerad gränsstad som tog upp tullavgifter för transporter i det kommersiella nätverket Damaskus-Fenicien-Cypern.

Under bar himmel och Israels heta sol tar jag ett par försiktiga steg mellan pelarraderna i Kapernaums synagoga, där folk bad böner långt innan vi i det avlägsna Sverige visste att sådana böner fanns.

Strax intill står en olivpress av sten. En investering som ärvdes i generation efter generation. Några steg längre bort vilar grunden till den åttkantiga kyrkan. Den restes på 400-talet över det hus där Jesus bodde. Det huset upptäcktes 1968.

En dag skulle jag vilja bli arkeolog. Åtminstone amatörarkeolog.

Israelianas redaktör Anders H Pers har rest runt i Israel och besökt arkeologiska utgrävningar. Här delger han Menorahs läsare sina tankar.

– Säg ifrån om jag pratar för fort. Det är en ovana jag har, säger Jon Seligman, chef för Jerusalemavdelningen vid Israels motsvarighet till Riksantikvarieämbetet i Stockholm. Jag träffar honom på hans enkla kontor i en trång och sliten byggnad i Jerusalem. Han är en behärskat rastlös engelsman som tog en master vid Londons universitet och flyttade till Israel 1976 därför att resten av hans familj bodde här.

Sedan dess har han doktorerat i arkeologi, medverkat i en rad utgrävningar och författat en trave skrifter och uppsatser om banbrytande arkeologiska upptäckter runtom i Israel. Han är ett exempel på den ström av väl utbildade judar från många länder som söker sig till Israel och stärker sitt nya lands intellektuella skärpa.

Medan svenska kulturkritiker anser att Riksantikvarieämbetet har avlövats på senare år förefaller den israeliska myndigheten upprätthålla sin kvalitet: 400 anställda. 50 har doktorerat. 120 har masterexamen. Fem universitet är representerade i styrelsen. En årsbudget på 200 miljoner kronor. Fasta kontor med fältstaber på fyra platser i ett land som inte är större än Småland.

I Bibelns land ligger fornfynden tätt. Innan nya hus får byggas eller gator läggas i Jerusalem undersöker Seligmans folk vad som finns i marken och tar hand om det som ska sparas. Särskilt i den gamla stadsdelen gör arkeologerna ständigt unika fynd. Kostnaden för sådana räddningsaktioner delas mellan byggherrarna och staten.

Oavlönade amatörarkeologer får delta i utgrävningar. Arkeologer vid ledande universitet i Tyskland, Japan, England, Frankrike och USA kan få tillstånd att genomföra utgrävningar under israelisk ledning. De utländska insatserna får mer publicitet än Seligmans och hans kollegers men utgör i praktiken bara en bråkdel av utgrävningarna.

Två av de senaste stora fynden i Jerusalem är ett gatunät från den bysantinska tiden under 300-talet och ett vattensystem från stadens enda källa för att säkra vattentillgång för stadsborna vid belägring.

Den som gör ett fynd på egen hand måste överlämna det till myndigheten. Men ändå plundras fyndplatser särskilt på Västbanken och det skapar en livlig olaglig gränshandel. Priset på ett enda guldmynt kan ligga kring två miljoner kronor. Seligman har en särskild avdelning med experter som försöker hejda plundringen.

Ordnad antikhandel är tillåten i Israel men inte i grannländerna. Därför smugglas en del antikviteter därifrån till mindre nogräknade antikhandlare i Israel, säger Jon Seligman, som varnar för de mängder av förfalskade antikviteter som är i omlopp i Mellanöstern.



Textlänkar
Till nästa artikel (i detta nummer)
Till föregående artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



© Citera oss gärna - men ange källan!