När Benjamin Netanyahu tillträder som Israels premiärminister är det andra gången en israelisk politiker gör comeback i toppen. Itzhak Rabin var den förste, hans andra rond anses ha varit mer lyckad än den första. Ska nu Benjamin Netanyahu lyckas med samma sak? Själv hävdar han att han har dragit slutsatser av sina tidigare misstag och nu är bättre rustad att navigera den israeliska statsskutan i vatten som förefaller stormigare än vanligt.
Av Semy Kahan   Foto Flickr

Benjamin Netanyahus image är mångfacetterad och omfattar hökartade drag men innehåller även en del pragmatiska element. Han är en brilljant talare vars löften skapar förväntningar han inte alltid förmår, eller vill, uppfylla, något som tärt på hans trovärdighet. Hans utåt ganska hårda hud anses av en del vara ganska tunn när han blir utsatt för press.

Netanyahu har dock förmågan att se saker ur ett bredare perspektiv. Som finansminister visade han bra förståelse för hur makroekonomin fungerade. Han var beredd att göra nödvändiga reformer som ibland krävde kraftmätningar mellan olika intressegrupper. Han applåderades av dem som förespråkar nykonservativ kapitalism men kritiserades skarpt av välfärdsstatens förkämpar och av de svagare i samhället som drabbades mest av hans ekonomiska politik.

Netanyahu har oftast ett starkt stöd på den politiska skalans högersida. Dock kom han i motvind högerifrån för sin villighet att förhandla med Yasser Arafat och underteckna det sk Wye-avtalet som gav palestinierna kontroll över den religiöst problematiska staden Hebron. Likaså för att han inte var konsekvent i sitt motstånd till Ariel Sharons utrymning av Gaza och dess judiska bosättningar. Hos vänsterblocket har han väckt besvikelse främst för sitt motstånd till Oslo-avtalet men även för försök att torpedera fredsprocessen under sin tid som premiärminister.

Netanyahu föddes 1949 som son till Ben Zion Netanyahu, professor i judisk historia. Hans äldre bror Jonathan stupade i den heroiska räddningsoperationen i Entebbe. Han studerade arkitektur i USA på 1970-talet och när han återkom till Israel arbetade han först som försäljare i en möbelfirma innan den politiska karriären tog fart.

1984 blev han utnämnd till landets FN-ambassadör varvid han gav prov på sin förmåga som talare. 1988 valdes han till Likuds ordförande och vid Israels första direkta val av premiärminister 1996 vann han en överraskande seger över Shimon Peres. Hans regering blev så småningom utsatt för en allt hårdare kritik, först från vänstern och senare från högern som inte ansåg honom vara tillräckligt hökartad mot palestinierna.

1999 blev det regeringskris och nyval. Ehud Barak vann en klar seger och bildade regering. En besviken Netanyahu drog sig bort från politiken men återvände efter två års frånvaro som Sharons utrikesminister efter att denne besegrat Barak år 2001. Ett år senare övertog han finansministerposten.

2005 återtog Netanyahu ordförandeskapet i Likud och dolde inte sin avsikt att bli premiärminister. Vid splittringen av Likud efter utrymningen av Gaza, och med Sharon i spetsen för nybildade Kadima, krympte Likud till bara tolv mandat vid valen 2006. Netanyahu gick in för att bygga upp sitt stympade parti och i de senaste valen i februari återvände han till Knesset med 27 mandat. Nu får vi se hur det går denna gång.

Textlänkar

Till nästa artikel (i detta nummer)

Till föregående artikel (i detta nummer)

Till framsidan

Till arkivet