Det är snart dags för Israels första kibbutz Degania, och därmed kibbutzrörelsen, att fira 100 år.

De tolv grundarna hade ingen Maos lilla Röda eller Marx och Engels teorier att luta sig tillbaka på. De var alla sionister som insåg att deras enda chans till överlevnad i det blivande Israel var att arbeta tillsammans.
Av Nechemia Meyers   Foto Flickr, Kibbutz Degania

"Vi kom till Um Juni för att grunda en oberoende bosättning av judiska arbetare på nationell mark, ett kollektiv samhälle utan exploatörer eller exploaterade - en kommun".

Så står det i anteckningen från den 28 oktober 1910 efter det att tio män och två kvinnor kommit ridande över Jordanfloden för att grunda kibbutz Degania, något som skulle bli startskottet för hela den israeliska kibbutzrörelsen. Den vackra tanken verkar dock nu gå i graven, lagom till kibbutzens 100-års jubileum. Degania verkar ha gett upp sina socialistiska ideal och privatiserar sin verksamhet.

Kibbutzerna kom att stå modell för Israel både före själva statens utropande och under flera årtionden därefter. Degania blev modellen för hur allt skulle ske. Många ledande politiker har sina rötter i kibbutzen, till exempel var generalen och statsmannen Moshe Dayan den andra babyn som föddes på området.

Man skulle kunna säga att kibbutzerna som idé har varit världens mest lyckade sociala experiment och det råder inte det minsta tvivel om att den socialistiska rörelse som Degania en gång initierade har haft stort inflytande i Israel, men även utanför landets gränser. Man kan definitivt säga att utan Israels kibbutzer så hade det inte funnits ett Israel. Varje ny bosättning utvidgade i princip det framtida judiska hemlandets gränser. Ur kibbutzerna har den israeliska armén en gång sprungit men kibbutzerna blev även avfyrningsramper för dansgrupper, körer, dramagrupper och en mängd olika politiska partier. Under svåra stunder har landets kibbutzer alltid utgjort ett centrum för intellektuell stimulans och framtidstro.

Folk har rest från hela världen för att studera detta mirakel av frivilligt tillämpad socialism i praktiken. Dessutom har man genom alla årtionden lockat till sig ungdomar från hela världen som kommit för att plocka apelsiner eller mjölka kor i utbyte mot mat och husrum.

Kibbutz Degania heter egentligen Degania A då några medlemmar tidigt bröt sig ur kollektivet och bildade Degania B på andra sidan vägen. Kibbutzen blev med åren ganska framgångsrik och med tiden har allt fler själva velat styra över sina inkomster och utgifter. Förra året genomfördes därför en privatisering på prov, något som nu ska permanentas.

I princip har man övergivit eller modifierat alla nyckelprinciper. Fram till 1950-talet skedde all konsumtion på Degania på kollektiv bas; boende, möbler, kläder, skor mm köptes in gemensamt utifrån medlemmarnas behov. 1960 kom de första personliga budgeterna där medlemmarna tilldelades pengar för privata inköp.

Nu för tiden får alla själva betala för elektricitet, tidningar, reparationer av maskiner, cyklar, utflykter, familjehögtider (bröllop och bar-mitsva). I den nu privata matsalen serveras bara lunch i veckorna och en festligare måltid på fredag kväll samt vid de stora helgerna (mot betalning). På sikt kommer alla att äga sitt eget boende.

Få kibbutzer i Israel kan hävda att de lever och verkar enligt den klassiska marxistiska principen "från var och en efter förmåga, till var och en efter behov", de tillämpar istället individuell lönesättning. Då gällde service till kollektivet i första hand, idag är det renodlad kapitalism som sätts i första rummet.

Det första som möter besökare är en gammal syrisk stridstank. Den står där som en påminnelse om hur nära kibbutzen var att förintas under självständighetskriget 1948. Dussintals personer från Degania och omkringliggande bosättningar dog i kriget som skulle kunnat sluta helt annorlunda om det inte hade varit för de hemgjorda Molotov cocktails som stoppade syrierna.

Degania, precis som de flesta kibbutzer, kommer att fortsätta privatiseras och snart kommer ärorika Degania inte längre att vara en kibbutz, utan bara en vanlig förort där den gamla syriska stridsvagnen vid entrén enbart kommer att påminna om den tid som flytt.

Medlemmarna på Degania och andra kibbutzer har alltid spelat en avgörande roll för Israels försvar. Kibbutzerna var tidigare utposterna som försvarade det judiska hemlandet, utan dem hade storstäderna aldrig överlevt. Tidigare hade de flesta arméchefer och framstående militärer i princip alltid vuxit upp på en kibbutz, så är det dock inte längre.