Staden Jerusalem var varm och välkomnande när min fru och jag anlände dit i början av 1959 för att bosätta oss där. Den var också väldigt provinsiell. Enligt den dåvarande borgmästaren Gershon Agron vaknade inte staden före klockan åtta varje morgon, något som i och för sig inte störde oss, men var ett smolk i bägaren för den något yngre generationen som gärna hävdade att "det bästa med Jerusalem var vägen till Tel Aviv".

Då gick boende i den heliga staden sällan ut nattetid annat än för att besöka familjen eller för att umgås med likasinnade, de flesta boende i samma kvarter som de själva. De tyska judarna, jekkes, dominerade dåvarande Rehavia där var och varannan person kallades för "Herr Doktor".

Det området stod i fullständig kontrast till det slummiga området Musrara, ett arabiskt område från tiden innan självständigheten 1948, som hade tagits över av marockanska judar. Där fanns inte en tillstymmelse till doktorshattar, men desto fler sociala problem. Andra fattiga områden var de många ultra-ortodoxa kvarteren, oftast bebodda av efterföljarna till en speciell sekt och lojala mot en speciell rabbin. Dessa stadsbor hade lite till övers för stadens brinnande sionister och höll sig vanligtvis för sig själva. De ortodoxa judarna förflyttade sig dock bort från hemkvarteren med jämna mellanrum för att ta strid med de sekulariserade invånarna i staden. Trätoämnena var "ska män och kvinnor få tillåtas använda den kommunala simhallen samtidigt?" eller "bör obduktioner tillåtas?".

Min fru och jag umgicks av naturliga skäl mest med engelskspråkiga personer. Bland dem fanns även ett par personer som under gångna tider kommit till Jerusalem för att arbeta för det brittiska mandatet. Få av de engelskspråkiga var ortodoxa, de kom först till större del efter Sexdagarskriget.

De flesta av oss var fattiga, fast vi insåg det inte då. Merparten av oss var tvungna att klara oss på en jämmerlig ersättning från staten. Mot slutet av varje månad gällde det att gallra bland böckerna och sälja dem till det lokala antikvariatet eller alternativt lämna in tomglas och tjäna lite pengar på panten. Ingen av oss hade bil och knappt någon hade telefon. Den avundsjuka som senare slog till med full kraft mellan de sociala skikten i staden och växte till enorma proportioner, kände vi inte till.

Oberoende av hur religiös man var, njöt alla av det lugn som inföll varje shabat. På tidig fredagseftermiddag brukade vi strosa genom centrala Jerusalem och stöta på i princip alla vi kände. Fruarna utförde sina sista-minuten inköp innan Shabat. Männen stod parkerade på trottoaren utanför med en bukett gladiolus i handen, den enda blomma det gick att få tag i på den tiden.

Vi visste att det fanns araber i närheten men vi hade ingen kontakt med dem. Gränsen mellan det judiska och arabiska Jerusalem var minerad och farlig. Med jämna mellanrum brukade de arabiska legionärerna, stationerade på de gamla murarna runt staden, dessutom skjuta enstaka skott mot det judiska Jerusalem, kanske var de uttråkade? Jag minns en kväll då min fru och jag gick och såg filmen "Exodus". Vi hörde svaga skott som vi trodde tillhörde filmen, det gjorde de inte. Vad vi hade hört var jordansk eldgivning.

För alla dem som stannade i Jerusalem fram till 1967, eller de som återvände för ett besök efter återföreningen, var överraskningen lika stor: Tänk hur nära den gamla delen av staden med dess olika arabiska kvarter hade legat oss. Och så skyndade vi oss till Klagomuren. De som hade bott i staden då britterna fortfarande hade kontroll över den skyndade sig till Ramallah för att träffa gamla vänner de inte hade sett sedan 1948. Dessutom ville de kontrollera om deras favoritrestaurang fortfarande fanns kvar och serverade lika bra mat som den en gång i tiden hade gjort.

Tyvärr tog dessa möjligheter allt för snart slut och nya, osynliga gränser, ersatte de fysiska gränser som hade funnits där tidigare.

Foto Margarete Nudel MENORAH gick förbi… … det förbannade huset i Jerusalem, Eni Building, och fick höra den sägen som hör till huset. För många år sedan beslöt fullmäktige i Jerusalem att inga byggnader i staden skulle få resa sig över åtta våningar, detta för att bevara stadens speciella karaktär. Detta tog byggherren av Eni Building fasta på och ansökte om att få resa ett hus på åtta våningar. Vad han inte tog i beräkning var att hans närmaste granne, en äldre marockansk rabbin, väl insatt i kabbala, judisk mysticism, inte var lika angelägen om att få hela sin utsikt förstörd. Rabbinen kontaktade Jerusalems byggnadskontor och protesterade men eftersom bygget låg inom ramarna för lagen kunde man inte göra något åt det. Rabbinen tog då till egna krafter och la en förbannelse över huset. Och se, det verkar ha hjälpt. Under alla år huset funnits har ingen verksamhet klarat sig ifrån konkurs mer än ett par månader, hyresgästerna flyr. Bibelskolan som rabbinen startade, ja, den blomstrar.

Textlänkar

Till nästa artikel (i detta nummer)

Till föregående artikel (i detta nummer)

Till framsidan

Till arkivet