Jag har bevittnat inte mindre än 15 israeliska val, men det som gick av stapeln i slutet av mars blev nog det besynnerligaste av dem alla; ett mittenparti och ett pensionärsparti som inte ens existerade för åtta månader sedan, tog totalt 36 platser i Knesset. Den man som startade mittenpartiet låg i koma oförmögen att leda landet mot de mål många av dess medborgare stod bakom. Färre än vanligt kom till valurnorna.

Av Nechemia Meyers

Utgången av valet i mars gav inget parti ensam majoritet i Knesset. Det är i och för sig i det närmaste en virtuell omöjlighet i ett land där valsystemet baseras på proportionell representation. Kadima (framåt), det parti Ariel Sharon grundade och som Ehud Olmert lett sedan Sharons stroke, klarade sig bättre än de andra och knep 29 av de 120 platserna. Trots det kommer Olmert inte få det lätt att hitta någon som vill backa hans uttalade önskan om tydliga och säkra gränser inom fyra år, då detta i sin tur kommer att leda till avskaffandet av dussintalet judiska bosättningar på Västbanken, vilket många motsätter sig.

Olmerts eventuella framtida partners kan finnas i det vänsterreligiösa blocket. Deras cirka 30 personer i Knesset är dock inte så entusiastiska över ett tillbakadragande, men kan tänkas samarbeta mot ett generöst stöd till religiösa skolor, yeshivot, och andra religiösa institutioner.

På den högra sidan om Olmert finns det icke-religiösa partiet Israel Beiteinu (Israel mitt hem). Detta parti leds av Avigdor Lieberman, och tog elva platser. Stödet finns främst hos de ryska judarna som vill att de israeliska araberna ska föras över till den palestinska myndigheten och att de stora bosättningarna ska införlivas i landet Israel. Officiellt är de alltså emot ett tillbakadragande men kan nog tänkas kompromissa. Starkast stöd kommer Olmert nog att få från partierna till vänster med Meretz i spetsen. De tog sammanlagt 25 platser.

Varannan damernas är ingen realitet i Israel.

Helt utanför samarbetsplanerna finns högerpartiet Likud som led en svidande förlust. De tog skamliga elva platser att jämföra med de 40 platser de hade efter valet 2003. Likud kommer att behöva ägna sin närmaste framtid till att rannsaka sin politik och tänka efter om de bör ersätta sin ledare Benjamin Nethanyahu med någon annan eller inte.

Med i en koalition kommer inte heller något arabiskt parti att finnas. Även om de tre partierna ökade sina mandat från åtta till nio verkar en majoritet av israelerna anse att en israelisk regering måste bestå av en "judisk" majoritet. Om tio år kommer arabiska partier säkert att ta minst dubbelt så många platser i Knesset och då kommer detta inte längre att vara möjligt.

Varannan damernas är heller ingen realitet i Israel. De ultraortodoxa partierna har fortfarande inga kvinnor bland sina Knessetrepresentanter, något som de troligen inte heller kommer att ändra på inom den närmaste framtiden. Bortsett från de religiösa partierna ökar det kvinnliga inflytandet inom den israeliska politiken. Mest namnkunnig är Tzipi Livni från Kadima, nu Israels vice-premiärminister, expert på att hantera riktig makt.

Inom Arbetarpartiet hittar man den minst lika starka Yuli Tamir som, precis som Livni, är smartare och mer begåvad än många av sina manliga kollegor. Utöver dessa två har ännu inga färgstarka kvinnliga politiker tagit sig in i Knesset. Tzivia Greenfield från vänsterpartiet Meretz var dock på god väg. Hon skiljer sig från traditionella anhängare genom att vara religiöst ultra-ortodox med peruk och allt vad det innebär, samtidigt som hon drivit frågan om vikten av att skilja staten från religionen.

Annars var inte religionen en valfråga denna gång. Shinui, det parti som tog makalösa 15 platser i det senaste valet, utplånades nästan detta val. Samtidigt får man inte glömma att en av dess nyckelfrågor, en lag som tillåter civila äktenskap, stöds av majoriteten av de nyvalda Knesset medlemmarna.

En annan icke-fråga denna gång var konstigt nog fred. Tidigare har till och med Netanyahu utlovat "fred och säkerhet". Inget parti, varken från höger eller vänster, valtalade om fred denna gång. Hamas valseger har antagligen tagit det ämnet från agendan under den närmaste framtiden trots att ansträngningar att ta upp förhandlingar kan komma.

Som väntat påverkades många väljare av sitt etniska ursprung. Shas, som tog 13 platser, har ett starkt stöd av sefardiska ultra-ortodoxa judar från Mellanöstern som behållit sitt hemlands religiositet. Bland immigranterna från forna Sovjetunionen finns ett starkt stöd för Israel Beiteinu vars ledare föddes i Moldavien och är en av Israels många ryska invandrare.

Den tidigare ledaren för det mäktiga fackförbundet Histadrut, Amir Peretz, är född i Marocko. Hans socialistorienterade tankar hjälpte honom föga bland traditionella, äldre anhängare med europeiskt ursprung som i princip höll med om idéerna men kände att han "definitivt inte är en av oss". Samtidigt blev Peretz en av valets stora vinnare genom att prioritera sociala och ekonomiska frågor. Hans vallöfte om ökat socialbidrag och fördubblad minimilön till 1 000 dollar i månaden fick många att lägga sin röst på honom.

Totalt tog sig 63,2 procent av de röstberättigade israelerna till valurnorna, något färre än de 68,9 procent som röstade i valet för tre år sedan, och mycket lägre än de 86,9 procent som demonstrerade sin åsikt i valet 1948. Totalt kom tolv av 31 partier in i Knesset, färre än i tidigare då Israel har höjt gränsen från 1.5 % till 2 %. Valdeltagandet var påtagligt lågt bland de yngre trots att de hade 31 olika partier att välja mellan. På grund av likgiltighet eller politikerförakt "de är en grupp skurkar som inte håller sina löften" stannade många medborgare hemma.

Ur ett historiskt perspektiv är den mest signifikanta aspekten av valet att en ny generation har tagit över. Ingen av de stora premiärministerkandidaterna deltog i självständighetskriget, ingen av dem har fyllt 60 år och ingen av dem är heller före detta general i den israeliska armén.

I framtiden kommer Israel att ledas av kvinnor och män som gjort karriär inom näringslivet, i samhällstjänst eller vid något av universiteten snarare än på slagfältet.

Ehud Olmert När Ehud Olmert valdes in i Knesset 1973 för högerpartiet Likud, var han den dittills yngste ledamoten någonsin. Till skillnad mot alla premiärministrar Israel haft (bortsett från Golda Meir och Levi Eshkol) har han ingen militär bakgrund utan är utbildad advokat men har även studerat psykologi och filosofi vid Hebrew University i Jerusalem. Olmert har tidigare varit finansminister och innan Sharons stroke var han vice premiärminister. I Israel är han även känd för sina tio år som borgmästare i Jerusalem. När Sharon bildade Kadima tvekade han aldrig att följa med honom. Ehud Olmert är gift och har fyra barn.

Textlänkar

Till nästa artikel (i detta nummer)

Till föregående artikel (i detta nummer)

Till framsidan

Till arkivet