Till förstasidan   Arkiv
Förenade Israelinsamlingen Keren Hayesod
Reportage
Data-Forskning-
Medicin
Ekonomi
Kultur
I bokhyllan
I skivstället
Sport
Krönikor
Ståndpunkten
Israeliana
Myter och fakta
Judiska symboler
Organisationer
Länktips
Övriga rubriker
Menorah

Reportage



Första gången jag såg Ariel Sharon var på en musikafton för kammarmusik hemma hos ordföranden för Weizmann Institutet. På den tiden var han mest känd för den israeliska allmänheten som en tuff och hårdför militär, jag minns att jag med förvåning såg honom hålla sin älskade fru Lily i hand samtidigt som han avnjöt Mozart med slutna ögon.

Av Nechemia Meyers

Den Mozartälskande generalen

Trots att Sharon länge och ofta var borta från sin familj var han en hängiven familjefar och tog del av sina barns aktiviteter när de var små så mycket han bara hann. När Sharons son Omri gick i scouterna med min dotter Dana tillbringade vi tid tillsammans med att vakta lägret på nätterna. Som enkel soldat kunde det kännas konstigt att patrullera tillsammans med en dekorerad general men trots våra rankskillnader fick han mig alltid att slappna av.

Den mjukare sidan av sig själv är något Ariel Sharon själv valt att inte visa upp. Det märker man tydligt i hans självbiografi från 1989 "Krigaren". Där framträder militären Sharon och många av de slag han har deltagit i. Hans första stora militära insats, självständighetskriget 1948, höll dock på att bli hans sista. Hans trupp slogs mot jordanska soldater vid Latrun och många av hans kamrater dödades, själv lyckades Sharon krypa därifrån svårt skadad.

Sharon har hela tiden spelat en innovativ roll i Israels armé, han har alltid varit en fritänkare och ofta hamnat i konflikt med andra officerare på grund av detta. Hans egensinnighet och speciella taktik applicerade han på Kommandoenhet 101, som han grundade och ledde. De utförde en hel serie av dramatiska vedergällningsraider när terrorister började slå till mot Israel. Enhet 101 blev föredömet för de israeliska fallskärmsenheterna och andra framstående enheter inom den israeliska armén.

Tidigt 1973 pensionerades Sharon från sin militärtjänst men återinkallades senare samma år för att leda en beväpnad styrka i Jom Kippurkriget. Sharon trotsade sina order och ledde sina trupper över Suezkanalen och hjälpte därmed till att vända kriget till Israels fördel. Han var också inblandad i det som skedde i Libanon och vissa anser att han borde hållas fullt ansvarig för allt som skedde där. Vid den tidpunkten var Sharon inte längre militär utan försvarsminister.

Hans första stora militära insats, självständighetskriget 1948, höll på att bli hans sista.
Sharons första post i den israeliska regeringen var dock som jordbruksminister under Menachem Begin, landets förste icke-socialistiska premiärminister. Sharon var nöjd med utnämningen, jordbrukarson som han var. Detta gav honom möjlighet att etablera judiska bosättningar på Västbanken och Gazaremsan.

En del av dagens israeler får därför inte ihop matematiken. Hur kan Sharon vara med och grunda bosättningar för att sedan upplösa dem? Var det för att han plötsligt insåg att den arabiska befolkningen snart kommer att vara större än den judiska befolkningen i Israel?

Det är möjligt, men kanske var det även en önskan om att stöttas av Bushregeringen och hitta en dräglig samarbetsform med palestinierna. Eftersom anledningen aldrig uttalades klart kommer vi nog inte att få veta. Antagligen kommer dock Sharons nyligen grundade politiska parti, Kadima - framåt, att upplösa än fler av Sharons bosättningar, men det får framtiden utvisa.

Vissa av Sharons kritiker längst ute på högersidan tror att hans dramatiska omsvängning hänger samman med en begynnande Alzheimer och den kände kommentatorn Emanuel Winston undrar "när diagnosticerades han och har Bush och Rice dragit nytta av hans handikapp för att kunna genomföra sin egen agenda"?

På den andra sidan av den politiska pendeln anklagar vänstern Sharon för att ha evakuerat bosättningar i Gaza för att kunna behålla de flesta av bosättningarna på Västbanken. De israeliska araberna är till exempel inte speciellt upphetsade över tillbakadragandet från Gaza. På en av deras hemsidor deklarerar de att "vi kommer inte att glömma Sharons brott mot mänskligheten och det arabiska folket"!

Sharon har dock vunnit över största majoriteten av det israeliska folket på sin sida genom sina tydliga riktlinjer, de känner sig berövade sitt skydd efter hans plötsliga utträde från den politiska arenan. På många sätt har Sharon varit som en andra Ben-Gurion för israelerna, en älskad fadersfigur som reste sig högt över dem som fanns kring honom. Dragcitat: Hans första stora militära insats, självständighetskriget 1948, höll på att bli hans sista.



Textlänkar
Till nästa artikel (i detta nummer)
Till föregående artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



© Detta material är skyddat av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering får endast ske med skriftligt tillstånd från redaktionen och med angivande av författare och källan.