Arkiv
Förenade Israelinsamlingen Keren Hayesod
Reportage
Data-Forskning-
Medicin
Ekonomi
Kultur
I bokhyllan
I skivstället
Sport
Krönikor
Ståndpunkten
Israeliana
Myter och fakta
Judiska symboler
Organisationer
Länktips
Övriga rubriker

Förstasidan
Senaste numret

Menorah

Reportage



Kibbutzernas vara eller icke-vara



Foto Rina Nagila

Om några år firar kibbutzrörelsen 100 år. Mycket har hänt sedan dess, de flesta kibbutzer har frångått den socialistiska "lika för alla" principen, idag är det kapitalistiska ideal som härskar. Frågan är om det kommer att finnas kibbutzer i Israel om ytterligare 100 år? Frilansjournalisten Nechemia Meyers tror inte det.

Kibbutzerna har förändrats enormt sedan jag själv var en del av rörelsen under 1950-talet. Då kunde vi ägna en hel, oförglömlig kväll, åt en hetsig diskussion om det kaffe, den choklad eller den konserverade kyckling som hade anlänt i paket, skulle delas broderligt mellan alla kibbutzens medlemmar eller tillfalla den person paketet de facto var sänt till. Till slut delades godsakerna enligt det kollektiva idealet, ingen fick mer än någon annan.

Samma regler gällde kläder. Varje vecka fick vi nytvättade skjortor och shorts ur den allmänna högen, det spelade ingen roll vem de en gång tillhört.

Med dagens växande privatisering av kibbutzerna verkar det gamla systemet löjeväckande men för 55 år sedan tog vi våra jämställda principer på största allvar. På den tiden togs hela kibbutzrörelsen på största allvar. Trots att den bara bestod av fyra procent av den israeliska befolkningen var dess politiska och kulturella inflytande enormt. En tredjedel av Israels första regering bestod av människor från kibbutzer och 1949 var 20 procent av platserna i Knesset besatta av medlemmar från olika kibbutzer. De flesta armécheferna kom från kibbutzer och kibbutzfolk fanns även i framstående militära enheter som kommandotrupper och flygvapnet. Mycket av den nya israeliska kulturen har också sina rötter i kibbutzerna, de gav landet bibliska skördefester och nya sätt att fira Pesach, den judiska påsken, på. Via kibbutzerna kom nya sånger, danser, nya böcker, målningar och mycket annat. Det fanns inte så mycket mat men man kände ändå tillfredställelsen över att tillhöra landets elit.

Idag finns 266 kibbutzer, 80 procent av dem ligger antingen i norra eller södra delen av landet, i mitten finns den största delen av landets befolkning koncentrerad.

När Israel grundades 1948 bestod landets judiska befolkning av sex procent kibbutzmedlemmar, den siffran ligger idag på två procent, cirka 110 000 personer.

Dagens Israel skiljer sig väldigt mycket från hur det såg ut 1910 då Degania, landets första kibbutz, grundades i Jordandalen. Då, och i årtionden därefter, gällde service till kollektivet i första hand. Alla var inte självutplånande pionjärer, men pionjärerna satte ribban. Idag är det renodlad kapitalism som råder och dagens hjältar är inte längre brunbrända jordbrukare utan man hyllar dem som kan lägga marknaden för sina fötter och de hightech entreprenörer vars delar och processer kan säljas över hela världen. Jordbruket, kibbutzernas tidiga kronjuvel, har minskat i betydelse.

Ett annat område där kibbutzen inte längre fyller samma funktion som tidigare är säkerheten. Kibbutzerna var utposterna som försvarade det judiska hemlandet. Utan dem hade inte Tel Aviv, Jerusalem och Haifa överlevt. Idag är det den israeliska armén som försvarar gränserna.

Kibbutzrörelsen står inför två alternativ; den kan fortsätta hänga kvar vid minnena av det ärofyllda förflutna eller försöka anpassa sig till verkligheten i dagens Israel genom att modifiera vissa saker och förkasta andra. De flesta har valt det andra alternativet.

Ta till exempel beslutsgången i kibbutzverksamheten. Tidigare togs beslut på stormöten en gång i veckan. Idag tas besluten av en styrelse, där de flesta inte ens bor på kibbutzen. Så ser det ut på de flesta kibbutzer som driver en industri, i något färre fall när det handlar om jordbruk. Idag har man även infört olika lönenivåer, något som tidigare var en utopi. De med mest ansvar och kunskap får högre lön än de som står vid banden.

Varje vecka fick vi nytvättade skjortor och shorts ur den allmänna högen, det spelade ingen roll vem de en gång hade tillhört.
Medlemmar PÅ många kibbutzer måste numera betala för måltider och för elektricitet vid sidan av andra kostnader, ett långt steg från den tidigare rådande regeln då allt ingick och devisen var: "från var och en i enlighet med hans förmåga - åt var och en efter hans behov". Den tidigare motviljan mot att hyra in utomstående arbetskraft (då den skulle förvandla kibbutzmedlemmarna till kapitalistiska exploatörer) har även den försvunnit med åren. När dåvarande premiärminister David Ben-Gurion uppmanade landets kibbutzer att anställa invandrare under 1950-talet gjorde man det mycket motvilligt. Idag finns det kolonier av thailändare på nästan alla kibbutzer som sköter det manuella arbetet och kibbutzmedlemmarna övervakar dem.

Den viktigaste nyckeln till kibbutzernas framtid är ungdomen. Om en bosättning inte kan behålla de unga så blir den ett ålderdomshem med tiden. Det är vad som har hänt med kibbutz Hulda söder om Tel Aviv. Den kände författaren Amos Oz bodde där i 25 år men flyttade så småningom till Arad nära staden Beersheva. Ron Huldai, borgmästaren i Tel Aviv, bodde också där ungefär lika länge. Men när de, och andra yngre personer lämnade kibbutzen, fanns det ingen som kunde ta deras plats. Den yngste medlemmen idag är runt 40 år och dagiset är sedan länge stängt.

Degania är dock fortfarande en ganska levande kibbutz. Några av grundarnas barnbarn och barnbarns barn bor fortfarande där, bland dem Chan Vardi, barnbarn till grundaren Yosef Bussel. Chen är övertygad om att hårt arbete måste betala sig och att latmaskar ska bestraffas.

- Jag vet inte vad min farfar skulle säga om han levde, men jag vet vad jag skulle säga till honom. "Du var revolutionär, du ändrade på saker och ting. Nu vill jag ändra på saker på mitt sätt. Det som var rätt år 1910 stämmer inte nödvändigtvis in på 2000-talet", säger Chen Vardi.

Den ekonomiska verkligheten har tvingat kibbutzerna att söka efter nya sätt att tjäna pengar på, långt från jordbruk och socialistiska principer. Hela bostadsområden har vuxit upp utanför kibbutzer där människor kan bo som individer istället för som kollektiva medlemmar men med tillgång till kibbutzens fördelar. Tanken lockar många, kibbutzer fortsätter vara en behaglig plats att bo på till skillnad mot Israels överfyllda och smutsiga städer.

Kibbutz Gan Shmuel, mellan Tel Aviv och Haifa, har öppnat ett stort shoppingcenter på mark där grödorna tidigare växte. Centret består av inte mindre än tre dussin affärer med McDonalds och Toys "R" Us i spetsen. Där finns det alltid mycket folk på lördagarna då affärerna i de intilliggande (religiösa) städerna, håller stängt.

En annan kibbutz som drar mycket folk på shabat är Ma'ale Ha'hamisha i utkanten av Jerusalem. Mot en kostnad av cirka 1 000 dollar per år erbjuder de sina medlemmar tillgång till gym, pool, bastu och en skönhetssalong.

Vissa kibbutzer diskuterar möjligheten att öppna sina ålderdomshem för utomstående på samma sätt som man har öppnat daghemmen då födelsetalen på kibbutzerna har minskat och man är beroende av utomstående familjer.
Samtidigt som de traditionella kibbutzerna gått från kris till kris har stadskibbutzerna haft en blygsam uppgång. I Rehovot arbetar dussintalet medlemmar med ungdomar från svåra ekonomiska hemförhållanden i ett närliggande etiopiskt bostadsområde. Medlemmarna i Gavanim i Sderot initierar och driver projekt inom utbildning, välgörenhet, absorption av immigranter och hjälp till rörelsehindrare.

Kibbutz Tamuz i Beit Shemesh väster om Jerusalem håller på med liknande projekt. En fråga de ofta ställs inför är om de lever ett lyckligare och mer givande liv nu än om deras livsstil skulle vara mer lik den traditionella. En talesman svarar:

- Mer givande, absolut. Om vi är lyckligare är svårare att svara på, men de andra alternativen verkar mindre attraktiva. Här har vi gemenskap, vi delar allt och vi bryr oss om varandra. Vi bor på en fantastisk plats med unika ideal och bara att ha någon typ av ideal i dagens samhälle är ovanligt.

Landets 270 kollektiva bosättningar kommer snart att fira 100-års jubileum. Firandet kommer att följas av viss sorgsenhet då få tror att ett 200-års jubileum någonsin kommer att inträffa. Men även om kibbutzerna upphör i sin nuvarande form, kommer de alltid att bli ihågkomna för sin förmåga att dra till sig internationellt intresse och att den kollektiva tanken hölls levande i flera generationer. Kibbutzerna är faktiskt några av världens få fortfarande fungerande kollektiv.

Är du intresserad av att åka till en kibbutz?
Kontakta Svekiv, Svenska Kibbutzvänner, på 08-660 93 93.
De har skickat folk till kibbutzer i 35 år.



Textlänkar
Till nästa artikel (i detta nummer)
Till föregående artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



© Detta material är skyddat av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering får endast ske med skriftligt tillstånd från redaktionen och med angivande av författare och källan.