Arkiv
Förenade Israelinsamlingen Keren Hayesod
Reportage
Data-Forskning-Medicin
Ekonomi
Kultur
I bokhyllan
I skivstället
Sport
Krönikor
Ståndpunkten
Israeliana
Myter och fakta
Judiska symboler
Organisationer
Länktips
Övriga rubriker

Förstasidan
Senaste numret

Menorah

Reportage



Hanna
- ett fantastiskt levnadsöde

Samma natt som Hanna Skyggeson hämtades för adoption till Sverige lämnade de övriga familjemedlemmarna flyktinglägret i Sudan i en av de första större räddningsaktionerna till Israel. När en kusin 20 år senare inbjöd till bröllop i närheten av Tel Aviv tog Hanna tillfället att återförenas med sin släkt.

Av: Ewa Wymark

Hanna var bara några månader gammal när hennes svenska mamma Kerstin Skyggeson adopterade henne. Kerstin, som tidigare varit missionär i flyktinglägret Um Raquba, bad ett par vänner att meddela henne om det skulle finnas ett barn i extra behov av vård. Strax efter att Kerstin lämnat arbetet i Sudan föddes en flicka på ett av sjukhusen. Det var lilla Hanna, som då kallades Workinesh, vilket betyder "mitt lilla gull" på amhariska. Hennes mamma Yesest dog tre månader efter födelsen och morbror Abraham, som vid den tidpunkten hade sex egna barn, tvingades svika löftet han gett sin syster att ta hand om flickan då ansvaret kändes övermäktigt.

- Det bestämdes att jag skulle överlämnas till det svenska missionärsparet, berättar Hanna.

Som av en ödes ironi förflyttades hon och hennes släkt ut ur Sudan samma natt, den 5 januari 1985, men i olika riktningar i världen. Hannas morbror höll länge hemligt att Hanna fortfarande levde när hennes halvsyster Rachel, som då var 9 år, ville veta var lillasystern tagit vägen.

- Han sa att både jag och vår mamma hade dött. Det var nog svårt för henne.

Hannas familj hade befunnit sig i lägret några månader före hennes födelse. De hade klarat de svåra strapatserna som det innebar att ta sig till Sudan från Etiopiens högland, en vandring som ofta tog flera veckor att genomföra. Det finns officiella siffror som visar att 4 000 judar dog under försöken att ta sig över landsgränsen.

- Jag har fått höra att min mamma var blind, så min halvsyster och morbror måste ha hjälpt henne mycket under resan, resonerar Hanna.

Vi samtalar över en kopp te i Stockholms innerstad och under intervjun möts jag då och då av ett varmt leende. Hannas livshistoria är fantastisk. Den fängslar mig och får mig att både vilja skratta och nästan gråta. Hon är en av de unika människor som ser positivt på sitt levnadsöde.

För Hanna var det ingen ny upptäckt när hon blev myndig att hon var adopterad från en judisk familj. Under hela hennes uppväxt har mamma Kerstin talat om släkten i Israel och visat bilder för att förbereda henne på ett eventuellt möte. Trots att Hannas halvsyster, morbror med familj, pappa och övriga halvsyskon förflyttades till Israel genom Operation Moses lyckades Kerstin snabbt ordna så att en kontakt etablerades med Hanna.

Som av en ödes ironi förflyttades hon och hennes släkt ut ur Sudan samma natt men i olika riktningar i världen.
- En sonhustru till det missionärspar som först tog hand om mig reste till vänner i Israel i mitten av 80-talet och hörde sig för om släktingar till mig i olika uppsamlingsläger, berättar Hanna.

Till slut lyckades de lokalisera morbrorns familj och har varit i kontakt med dem sedan dess.

När Hanna blev 13 år berättade Kerstin om hennes judiska bakgrund. Sedan har hon själv sökt mer kunskap och fick tillfälle att fördjupa sig i Beta Israels historia genom ett längre uppsatsarbete på gymnasiet. Genom Kerstins kunskaper har hon också lärt sig en hel del om matkulturen och kan säga några ord på amhariska, vilket imponerade djupt på släktingarna vid första besöket i Israel.

Det var i somras som Hanna bestämde sig för att tacka "ja" till en inbjudan att komma till Israel inför sin kusin Tamars bröllop. I Sverige brukar vi tala om "bröllop i dagarna tre", men i Israel gör man verklighet av det, fick Hanna erfara.

- Jag var så oerhört trött hela tiden, ler hon.

Det var bråttom med att prova klänningar och hälsa på släkt. Dessutom visste hela staden om att hon kommit och alla ville absolut träffa henne.

- De kom i långa rader, säger Hanna, och beskriver en nästan absurd scen där hon och hennes halvsyster sitter i en soffa, utslagna av allt festande för att se på fotboll, samtidigt som nya människor passerar förbi dem för att hälsa.

I lägenheten på fyra rum och kök i staden Ashkelon strax norr om Gazaremsan trängdes 40 bröllopsgäster. När bröllopet sedan gick av stapeln en sedvanlig torsdag kom ytterligare 600 personer.

- Jag var hedersgäst och fick sova i egen säng.

Andra dagen blev hon utkallad ur rummet sent på kvällen för att möta fler halvsyskon.

- De ropade på mig och sa att fem av mina nio halvsyskon på pappas sida var där för att träffa mig.

Det hör till saken att Hanna inte haft någon kontakt med dem på 20 år. I flera av de brev som Hanna skrivit har hon frågat efter sin pappa Berie, men först vid besöket i Israel fick hon svar.

- Tydligen har min morbror alltid misstyckt att pappa inte tog ansvar för mig när mamma dog och har därför aldrig låtit honom få mina adressuppgifter.

Språksvårigheter försvårade flera möten med nära släktingar.

- Det var svårt att ställa fler frågor, så vi möttes och tog mest kort på varandra.

Den äldsta systern på pappans sida visade sig vara 65 år och pappan var inte längre i livet.

Hannas halvsyster Rachel
Det blev lugnare några dagar i slutet av resan då Hanna fick mer privat tid med halvsystern Rachel, som bor med sin man Michael och två söner i Haifa. De kommer att fortsätta ha kontakt, även om språket delvis kan vara ett hinder.

- Rachel talar inte så god engelska, men vi klarade oss långt med att peka och gestikulera.

Sedan mötet med släkten i somras har Hanna bearbetat tankar kring det alternativa liv hon skulle ha levt om hon inte hade adopterats. Det kulturella arvet har hon hela tiden haft ganska god kännedom om, men det var en ny erfarenhet att få jämföra ansiktsdrag.

- Jag har nog ärvt utseendet från min mammas sida, säger hon. Dessutom är Rachel och jag ganska lika i fråga om personlighet. Vi är båda noggranna och tänker på detaljer. Tänk att vi hackar tomater på samma sätt! Hannas brorson Eli är danslärare. - Det tycker jag var ett sammanträffande, säger Hanna, som själv är väldigt intresserad av musik. Sedan har jag nog ärvt en del av den envishet som det där släktbråket visar finns i generna, ler hon.

Besöket i Israel har varit omtumlande på mer än ett sätt.

- En del menade att jag borde immigrera, medan de som står mig nära säger att jag alltid har en familj i Israel men samtidigt visar de respekt för min mamma Kerstin och lillebror Isak, som också adopterades från flyktinglägret, men från en kristen familj.

I Israel betraktades Hannas adoption som väldigt ovanlig och hon blev bland annat omskriven i olika tidningar och intervjuad i TV. Generellt är väldigt få adoptionsfall av etiopisk-judiska barn kända. En tidning skrev att hon kom från "en liten kristen by i Sverige". Hanna tycker mest att det låter komiskt. Just nu känns det inte så viktigt för henne att definiera sig som "jude" eller "kristen".

- Jag har fått en kristen uppfostran och sjunger i gospelkör och det kan vara svårt att se om dragen jag känner samhörighet med hos min släkt är etiopiska eller judiska.

Hanna med mamma Kerstin och lillebror Isak. Hanna som "blomsterflicka" blir kysst av sin kusin Israela. Hannas morbror Abraham rörs till tårar när han återser sin systerdotter Hanna.

När hon läst om Beta Israel menar hon att hon stundtals känt sig extra berörd. - Det är klart att jag tar illa vid mig när jag läser om hur Beta Israel behandlades i Etiopien, säger hon, och menar att hon även kan uppröras kring de etiopiska judarnas svårigheter att etablera sig som fullvärdiga medborgare i staten Israel, även om de senare åren pekar på en positiv utveckling.

På en av tidningsbilderna som Hanna visar mig kan man se en något förvirrad och trött 20-åring i sällskap med sin halvsyster Rachel omfamnas och bli överöst av mosterns kyssar.

- Min morbror var väldigt tagen av vårt möte. Han grät mest. Kanske tänkte han på det löfte han gett sin syster för länge sedan, funderar Hanna.

20 år sedan Operation Moses

Operation Moses inleddes den 19 november 1984. Det skulle bli den första räddningsaktionen av etiopiska judar i området av större format. När det sista flyget som fått möjlighet att lyfta hade nått Israel den 6 januari uppgick antalet nya etiopiska immigranter till 8 000 individer.

Av: Ewa Wymark

1974 hade en marxistisk regim etablerats i Etiopien. Revolutionens mål var bland annat att krossa jordägarnas makt. Man gjorde det i syfte att kunna fördela jorden mer rättvist till bönderna, och lyckades framför allt att genomföra reformer i de södra provinserna. Men i norr bröt ett häftigt inbördeskrig ut. Oroligheterna i den nordliga Gondarprovinsen skördade många offer, och de etiopiska judarna - kända som Beta Israel eller Falash - kom att hamna mellan de två stridande grupperna eftersom de ansågs vara fiender från båda håll.

I slutet av 70-talet gjordes försök att förbättra de diplomatiska relationerna mellan Israel och Etiopien. På 80-talet började agenter från israeliska underrättelsetjänsten, Mossad, agera på plats i Etiopien för att underlätta de etiopiska judarnas emigration till Israel.

1980 fanns flera hundra judiska etiopier i Sudans flyktingläger. I lägret Um Raquba, 20 engelska mil från den etiopiska gränsen, levde nära 9 000 judar i november 1984 under mycket svåra förhållanden. Det lilla flyktinglägret hade växt till en stad på 20 000 människor, varav de flesta var kristna. Matdistributionen var knapp.

Genom förhandlingar och påtryckningar från bland annat USA, och troligtvis större summor i mutningsmedel, ingick Israel en överenskommelse med Sudans muslimske ledare. Ögonvittnen kan berätta hur judiska familjer som fått vetskap om att den israeliska staten ordnat med flygtransport, fick ligga lågt i väntan på klartecken. Ofta kom de israeliska agenterna då mörkret fallit för att hjälpa flyktingarna på bussar som skulle ta dem vidare till en militärflygplats nära staden Kartom.

Ett par månader efter att operationen inletts fick den ett abrupt slut, troligen orsakat av att information läckte ut till pressen. Nästan 1 000 människor blev kvar i lägren, och tiotusentals stod för tillfället utan hopp om räddning i Etiopien. Med hjälp av CIA kunde ytterligare 800 judiska flyktingar strax därefter hämtas från Sudan.

Idag finns det cirka 70 000 etiopiska judar i Israel, varav 30 000 är födda i landet. Så sent som 2003 togs beslut om att absorbera ytterligare en grupp om cirka 20 000. Deras judiska status diskuterades länge, men Falash mura, som gruppen kallas, beviljades slutligen inträde och rätt till medborgarskap.



Textlänkar
Till nästa artikel (i detta nummer)
Till föregående artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



© Detta material är skyddat av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering får endast ske med skriftligt tillstånd från redaktionen och med angivande av författare och källan.