Arkiv
Förenade Israelinsamlingen Keren Hayesod
Reportage
Data-Forskning-Medicin
Ekonomi
Kultur
I bokhyllan
I skivstället
Sport
Krönikor
Ståndpunkten
Israeliana
Myter och fakta
Judiska symboler
Organisationer
Länktips
Övriga rubriker

Förstasidan
Senaste numret

Menorah
Läsvärt ur kvartalstidskriften Menorah från och om Israel

Reportage



Från främling till bror
Kultur
Ewa Wymark

I Etiopien kallades de föraktfullt för falashas - främlingar. Namnet användes även av de religiösa myndigheterna i Israel under processen som ledde fram till de etiopiska judarnas erkännande som judar 1975.
Etiopiska judiska flyktingar på väg genom öknen i
Sudan 1984.

De etiopiska judarnas historia är en av de märkligaste i modern tid. Kontakterna med judiska religiösa ledare utanför Etiopien startade i början av 1900-talet, men det var först 1975 som de etiopiska judarna gavs judisk status av de israeliska överrabbinerna och kunde garanteras israeliskt medborgarskap.

I Etiopien särskiljdes judarna från andra grupper med den nedlåtande beteckningen falashas, "främlingar" eller "exilier". Själva föredrog de att kalla sig Beta Israel, "Israels hus" (från det hebreiska ordet ba'it - hus, som också kan betyda "tillhörighet"). Det var först genom kontakten med judar i Europa och USA som de antog epitetet "judar" om sig själva.

Länge var deras judiska status ifrågasatt, inte minst genom de religiösa olikheter som fanns mellan modern praktiserad judendom och den tradition som de etiopiska judarna bevarat. För att erkännas som judar fick därför de etiopiska religiösa ledarna låta omskola sig efter ortodox lag och på 1980-talet tvingades de etiopiska judar som ville immigrera till Israel genomgå konverteringsritualer.

Från 1000-talet kan man följa de etiopiska judarnas historia genom olika dokument. Vid den tidpunkten omnämns drottningen, och Beta Israels ledare, Judits uppror mot den gamla Menelik-dynastin. Under den nya regimen fick de etiopiska judarna större inflytande, men under inhemska strider från 1300- till 1600-talet förändrades situationen drastiskt. Judarna förlorade sin självständighet, blev förbjudna att äga land fram till landreformen 1975 och började i större utsträckning utsättas för förföljelser och trakasserier.

I slutet av 1700-talet blev de etiopiska judarnas situation mer känd i Europa genom den skottiske upptäcksresandens James Bruces rapport, och 1867 sändes fransmannen Joseph Halévy till Etiopien av den filantropiska organisationen Alliance Israélite Universelle. En av Halévys elever, Dr Jaques Faitlovich blev de etiopiska judarnas viktigaste förespråkare fram till mitten av 1950-talet. Då hade Jewish Agency just påbörjat ett arbete i Etiopien. I likhet med andra judiska organisationer i Europa och USA erbjöd man utbildning och medicinsk hjälp.

1974 avsattes Kejsar Haile Selassie och Etiopien blev en socialistisk stat. På grund av inbördes stridigheter flydde många etiopiska judar över gränsen till Sudan.

Efter att Beta Israel erkänts judisk status kunde en spontan invandring ske till Israel. Israeliska myndigheter har med stöd av bland andra Förenade Israelinsamlingen även arrangerat tre större räddningsaktioner med flygtransporter från Sudan (Operation Moses 1984-85), och Etiopien (Operation Salomo 1991 samt Operation Quara 1999).

Två bröder möts igen i Israel efter att ha varit separerade i flera år.
Så sent som i februari 2003 tog Israels regering ett nytt beslut om att föra ytterligare etiopiska judar till Israel. Den grupp om cirka 20 000 individer som avses kallas falashas mura, vilket antyder att deras judiska förfäder delvis praktiserat kristen tro. Under vilka premisser de kan komma att föras till Israel och vem som ska ta det ekonomiska ansvaret är ännu inte utrett. Under de senaste åren har Israel redan genom en delvis spontan immigration mottagit ett lika stort antal ur samma grupp. Dessa har studerat judendom vid absorptionscenter och genomgått konvertering.

Idag bor cirka 85 000 judar med etiopiskt ursprung i Israel. Integrationen av dem, och andra judar som kommer från förhållanden som skiljer sig markant från dem som råder i den moderna staten Israel, kan vara ganska påfrestande. Ofta blir integrationsprocessen en generationsfråga. Flertalet etiopiska immigranter stannar längre på absorptionscenter än andra invandrargrupper.


Den förlorade stammen

De etiopiska judarna sägs ibland vara ättlingar av Dans stam, men flera teorier försöker kartlägga deras ursprung.

Enligt den etiopiskt ortodoxa legenden härstammar i stort sett alla etiopiska härskare från drottningen av Saba och kung Salomos son, Menelik, fram till Kejsar Haile Selassie som störtades 1974. Enligt traditionen är de etiopiska judarna ättlingar till den eskort som förde Menelik till landet.

Den sefardiske överrabbinen, Ovadia Yosef, vädjade 1973 till Israels regering att erkänna de etiopiska judarnas status. Han hävdade att de är ättlingar till Dans stam och att de kom till Etiopien redan under det första Templets tid, det vill säga för cirka 2500 år sedan. I sammanhanget kan det vara intressant att notera profetian i Sefanjabokens tredje kapitel som omtalar en judisk närvaro i Etiopien.

Mycket tyder på att judarna i Diasporan redan vid 100-talet före vår tideräkning fanns utspridda runt Medelhavet, Röda havet, Nildalen och djupt inne i Afrika. Deras antal ska ha utgjort 75 procent av totalt cirka 8 miljoner judar. Ett vanligt antagande har därför varit att de etiopiska judarna kommer från sydvästra Arabien, där ett viktigt judiskt samhälle existerade efter andra Templets fall år 70 efter vår tideräkning.

Svenskfödde journalisten och författaren Jonathan Freud omtalar en teori som har samband med förbundsarkens frånvaro i det andra Templet i Jerusalem och det lilla tempel som judarna upprättat på ön Elefantine i Nilen. Där fanns en judisk garnison som stod i nära kontakt med prästerna i Jerusalem. Templet som troligtvis upprättats under Manasses tid (687-642) kan ha bevarat förbundsarken under den tid som Templet i Jerusalem vanhelgades med avgudabilder. Det revs 410 före vår tid och tvingade judarna i flykt söderut, utmed Nilen - troligtvis mot Etiopien.

Jonathan Freud påpekar att de etiopiska judiska prästerna traditionellt säger att de bodde i Egypten innan de kom till Etiopien. Den tidigare nämnda legenden om drottningen av Saba omtalar också att förbundsarken fördes till Etiopien, där den idag ska bevaras under stort hemlighetsmakeri och säkerhetspådrag i kyrkan Maryam Tsion i Axum.


Seged
- den egna högtiden

I 2000 år praktiserade judarna i Etiopien en förtalmudisk judendom. Under den årliga högtiden Seged framförde de böner om att Gud en dag skulle föra dem till Israel - och Templet.

När europeiska judar i modern tid fick kontakt med Beta Israel i Etiopien var de lika förvånade över att finna färgade bröder som de etiopiska judarna var att finna vita trosfränder. Det blev snart känt att de utvecklat en tolkning av Toran som den praktiserades under Templets tid.

För de etiopiska judarna var traditionen om den muntliga lagen helt okänd, och de stod utanför den judendom som utvecklats efter andra Templets fall år 70 efter vår tideräkning där Mishna och Talmud fått en betydande roll.

I mångas dröm var Israel ett land som flöt av mjölk och honung, med gator av guld och ett Tempel att vallfärda till. För flertalet slogs sådana förväntningar i spillror när de konfronterades med sekulariseringen i landet.

Fram till modern tid har de två judiska högtiderna Chanuka och Purim varit helt okända begrepp för Beta Israel. Vid sidan av dessa firar de idag även en egen urgammal högtid, Seged. Under Seged framförde de tidigare böner om försoning och att Gud skulle uppfylla löftet att föra alla judar till Jerusalem. Av naturliga skäl har högtiden idag en mer social karaktär för de etiopiska judarna i Israel.

Ewa Wymark är frilansjournalist och skriver bland annat spalten Judiska Symboler för Menorah.



Textlänkar
Till nästa artikel (i detta nummer)
Till föregående artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



© Detta material är skyddat av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering får endast ske med skriftligt tillstånd från redaktionen och med angivande av författare och källan.