Arkiv
Förenade Israelinsamlingen Keren Hayesod
Reportage
Data-Forskning-Medicin
Ekonomi
Kultur
I bokhyllan
I skivstället
Sport
Krönikor
Ståndpunkten
Israeliana
Myter och fakta
Judiska symboler
Organisationer
Länktips
Övriga rubriker

Förstasidan
Senaste numret

Menorah
Läsvärt ur kvartalstidskriften Menorah från och om Israel

Reportage



Israels mänskliga ansikten

I ett försök att förändra den snedvridna bilden av Israel och israeler åkte i höstas ett femtiotal israeliska studenter på en rundresa i USA med projektet Israel @ Heart. Där fick de möjlighet att ge sin personliga syn på konflikten och berätta om hur det är att leva under terror i en oförstående omvärld. Text och bild: Marie-Hélène Boccara.

Det känns som en energiinjektion börjar verka när jag lämnar den uppgivna vardagen utanför och träder innanför grindarna till det Interdisciplinära centret i medelhavsstaden Herzliya. Det liknar en oas med en översköljande entusiastisk atmosfär där studier bedrivs i baracker, förlagda i en prunkande omgivning av palmer och gröna gräsmattor.

- Det är en gammal armébas, berättar Ariel Halevi, 27 år, när han möter mig vid entrén.

Vi slår oss ner på gräsmattan under några palmer och strax kommer även Tal Lesser, 23 år och Limor Zukerman, 22 år. De är alla andraårsstudenter på utbildningen "Regeringsdiplomati och strategiska studier". Rakryggade och orädda framstår dessa framtiders makthavare som typiskt stolta israeler. Kunnigt och inspirerande visade de nyligen också upp sig som Israels mänskliga ansikten under en rundresa i USA.

Israel @ Heart (www.israelatheart.com) initierades av en amerikansk affärsman som tyckte att den stereotypa synen på Israel behövde förändras. Under två veckor föreläste Ariel, Tal och Limor vid bland annat Harvard, Yale och Boston, då de tillsammans med ett femtiotal andra israeliska studenter fick chansen att ge sin version av hur det är att leva i ett Israel ständigt under attack i en oförstående omvärld. Nu hoppas de att européerna också ska vara intresserade av att höra deras berättelser.

- Européerna är oinformerade och tar den enkla vägen. Samtidigt som de är pro-mänskliga rättigheter, stödjer de Arafat för att han är en väg till arabvärldens olja. Men stödet bidrar till att institutionalisera kränkningar av mänskliga rättigheter och det förlänger lidandet på båda sidor, förklarar Ariel.

Men varför tar de av sin dyrbara tid och gör det hasbara-arbete som UD har vikt en hel enhet åt?

- Det var förra Pesach när en palestinsk självmordsbombare gick in på Park Hotel i Netanya och mördade 28 människor. Shirley på vår kurs förlorade sina föräldrar, och två av sina mor- och farföräldrar, berättar Limor.

Två dagar senare dog även Limors lillebrors bästa vän när han som gränspolis i Jerusalem bad att få se en palestinsk förares papper då bilbomben detonerade.

- Då fick jag nog och ville göra något, säger Limor.

Tal berättar hur hon försöker leva ett normalt liv, men säger att det inte går när hon varje dag måste oroa sig för att sprängas i luften när hon åker buss eller går på café. Tals mor- och farföräldrar är överlevande från Förintelsen och hon blir sorgsen när Israels "behandling av palestinierna" jämförs med nazisternas behandling av judar.

- Sådana kommentarer visar att människor inte förstår vad som pågår här. Vi försvarar våra hem och vårt land. Det var inte precis vad nazismen handlade om. Att jämföra oss med nazisterna är en kränkning i sig, säger Tal.

Men varför är det så svårt att utomlands få fram det israeliska perspektivet?

I sedvanlig israelisk anda svarar Ariel med frågor som jag själv får försöka besvara.
- Varför får Israel inte vara en roterande medlem i FN:s säkerhetsråd, medan Syrien som stödjer terror får det? undrar Ariel och fortsätter:

- Varför antar kommissionen för mänskliga rättigheter varje år en resolution som fördömer Israel? Israel tillhör inte ens ett av de 20 värsta länderna i världen när det gäller människorättskränkningar. Det gör arabstaterna men de får ändå inga resolutioner mot sig.

Besvikelsen är stor över att Osloprocessen inte ledde till fred. Även om de från början var skeptiska till förhandlingar med PLO fanns ändå ett hopp. Tal berättar att hon gjorde sin militärtjänst vid gränsen mellan Israel och Gaza 1998-1999. Då hade de ett nära säkerhetssamarbete med den palestinska polisen.

- Det fungerade jättebra. Därför blev chocken ännu större när allt vändes upp-och-ner efter Camp David, säger Tal.

När de israeliska studenterna träffade de amerikanska studenterna ifrågasattes förödmjukelsen av palestinier i bland annat gränskontrollerna. Åhörarna hävdade att det inte är så konstigt att palestinierna reagerar.

- Gränskontrollerna skulle inte behövas om det inte vore för alla terrorister som försöker ta sig igenom, förklarar Limor. Jag går också igenom kontroller varje dag. En gång skulle jag in på McDonalds med en stor väska som jag hade med mig efter en resa. Vakten öppnade väskan och plockade ur både trosor och behåar samtidigt som kön bakom mig växte. Tror du inte att det inkräktar på mitt privatliv och känns kränkande?

Men visst är det skillnad på kontrollerna som palestinierna måste gå igenom och de som israeler behöver stå ut med?

Ariel förklarar att syftet inte är att kränka någon, utan att spara liv.

- 99 procent av de lastbilar som ska igenom från områdena till Israel har inga bomber. Men föreställ dig att soldaterna vid gränsen har fått underrättelse om att en lastbil med sprängmedel kommer att försöka ta sig igenom. Man vet inte var den tänker passera, inte när den kommer, vem det är som kör den eller vilken lastbil det är. Bara att den avser passera, konstaterar Ariel och fortsätter:

- Anta att soldaten då tar den enkla och minst förödmjukande vägen. Han går fram till lastbilen och öppnar förarsidans dörr för att se att allt är i sin ordning. Bilen får passera men exploderar en timme senare i Tel Aviv och dödar tjugo människor.

Jag sätter mig in i gränssoldatens överväganden och får en fiktiv chans att förebygga händelsen genom att fatta besluten under principen "mesta möjliga säkerhet för israeler och minsta möjliga kränkning av palestinier". Efter ett antal försök, som varje gång slutar med att lastbilen exploderar i Tel Aviv för att jag missat att kontrollera något, avslutas övningen med ett lyckosamt sista försök då jag snopen hör Ariel säga:

- Allt är i sin ordning, men tyvärr, du har just förödmjukat en helt oskyldig person…

Som svar på hela världens fråga om det finns några utsikter för fred mellan israeler och palestinier, svarar Ariel jovisst. Så lägger han fram ett komplext men genomtänkt prospekt. Framgången beror förstås mycket på EUs vilja att få fred här i regionen.

Tal undrar för sin del om omvärlden verkligen tror att israelerna vill leva under terror, att avbryta studier och lämna jobbet en gång om året för att göra "milohim" (repmånad) som om de inte hade några andra ambitioner och önskningar här i livet?

Ariel och Tal nickar instämmande när Limor sammanfattar:

- Det här är det enda landet i världen där vi som judar kan sträcka på oss och vara fria. Det gör det ännu viktigare för oss att försvara det som är vårt. Både för vår skull och för att världens alla judar skall ha en fristad från antisemitism. Därför blir det så absurt att vi även här hemma ska oroa oss för att bli mördade. Inte bara för att vi är judar, utan också för att vi är israeler.

Marie-Hélène Boccara är frilansskribent och folkrättsjurist bosatt i Tel Aviv.



Textlänkar
Till nästa artikel (i detta nummer)
Till föregående artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



© Detta material är skyddat av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering får endast ske med skriftligt tillstånd från redaktionen och med angivande av författare och källan.