Textlänkar finns längst nere på denna sida

Läsvärt ur kvartalstidskriften Menorah från och om Israel

Reportage

När hotet alltid finns närvarande

På eftermiddagen den 21 oktober kör en självmordsbombare med 100 kilo sprängämnen in baksidan på en Egged buss nära Hadera. Explosionen antände bensintanken och hela bussen samt två närstående bilar totalförstördes. 14 döda och 65 skadade. Två timmar innan passerade jag samma plats. Oroskänslan förföljer mig hela vistelsen. Varje buss är en potentiell bomb. Varje cafévakt blir en ständig påminnelse. En kort promenad längs med King George Street i Jerusalem tar musten ur mig mentalt. Hur orkar man leva så här?
Av Margarete Nudel

Bussexplosionen vid Hadera Bussexplosionen vid Hadera var våldsam. Självmordsbombaren körde en bil med 100 kilo sprängämnen rätt in i Egged bussens bakre del.
Foto: Israel Sun

Under de drygt två år som den förnyade Intifadan pågått har 640 israeler satt livet till i terrorattacker, ytterligare 4 680 personer har skadats allvarligt. Bussar har sprängts, bomber har utlösts och krypskyttar har siktat. Ett av resultaten är att många av dem som brukade besöka Israel har valt att inte längre komma. Hotellen gapar tomma och kaféerna är öde. Många butiker har blivit tvungna att slå igen. Ekonomin går på knä.

Men vad gör de som inte har några valmöjligheter? De som har Israel som sitt hemland, de som måste åka buss till skolan, till jobbet varje dag?

- Jag kan ju inte gärna åka härifrån. Vart ska jag ta vägen?, undrar David som är Jewish Agencys chaufför.

David har fru och tre barn. Intifadan har slagit hårt mot honom, liksom mot många andra. Min körning mellan Jerusalem och Tel Aviv är dagens enda beställning. Dagen därpå är det tomt. Sedan dröjer det två dagar till nästa bokning. Han försöker dock att leva ett så normalt liv som möjligt och kör sin bil som tidigare utan att tänka på framförvarande bussar. Den största förändringen i familjen är att hans 13-åriga dotter inte längre tillåts ta sig till skolan med buss. Nu både lämnar och hämtar han henne. Kan han inte på grund av jobb så ser han till att hon får åka med någon annan.

Shelly från USA ser inte bussen som ett problem. Eller rättare sagt, väljer att inte tänka på att bussen skulle kunna vara ett problem:

- Hela min familj är beroende av att åka buss varje dag. Vi tar oss med buss till och från skolor och med buss till och från våra arbeten. Om jag skulle tänka i termer av attacker så skulle jag inte orka göra någonting.

Hon medger dock att hon haft en stegrad känsla av oro direkt efter att någonting har inträffat.

- Man får liksom "höjd beredskap" i ett par dagar men sedan klingar det av.

Janet, som är den som tar mig längs King George Street, bryr sig inte heller speciellt mycket om bussarna. Hon är mer orolig för sin son som gör sin militärtjänst i Gaza. Han är i större fara än resten av familjen anser hon.

Ändrat levnadsmönster
Mona kom till Israel från Sverige för 17 år sedan. Hon är gift med en israel och har två små barn, sju respektive fyra år. De upprepade attackerna har gjort att hela familjens levnadsmönster har ändrats.

- När attackerna kom slag i slag i våras slutade vi gå ut. Det blev varken park eller hamburgerrestaurang för barnen. Umgänge med vänner hade vi enbart hemma hos varandra, något annat alternativ fanns inte. Det kändes riktigt illa när vår sjuåring kom hem och berättade hur klassen hade tränat sig i att krypa in och ta skydd under skolbänkarna om de skulle bli anfallna i skolan. Sådant ska sjuåringar inte behöva utsättas för, anser hon.

Nu har familjen börjat gå ut igen men inte på samma sätt som tidigare. Barnen får finna sig i att stanna hemma eller leka hos kompisar. Buss har de inte åkt på flera år. De undviker även i möjligaste mån att befinna sig alltför nära bussarna när de kör bil eftersom en explosion även kan skada bilarna i närheten likt det som hände i Hadera. Medvetandet om faran finns ständigt närvarande.

Så vad gör de som inte har egen bil att tillgå?

Den som har råd åker taxi. Vissa går. Eller tar bussen i alla fall.

Lea har tillbringat 17 år i USA. Hon kom tillbaka till Israel ett par månader innan den förnyade Intifadan bröt ut. Fem dagar i veckan promenerar hon till det av sina två arbeten som ligger inom gångavstånd. Det andra jobbet kan hon enbart nå med buss.

- Oftast känner jag ångest och oro hela resan. Magen är som en knut och jag tittar efter personer som ser misstänkta ut. Väl framme är jag oftast genomblöt av svett, säger hon.

Hon berättar om en bussfärd ett par dagar efter ett attentat. En man sätter sig bredvid henne på bussen. Han har i hennes tycke alldeles för mycket kläder på sig. Svettas han inte oroväckande? Flackar han inte lite mycket med blicken? När han fumlar i fickan efter något tror Lea NU! Nu trycker han av bomben! Det visar sig vara en mobiltelefon.

- Lättnaden i kombination med skräcken gjorde mig nästan illamående. Känslan av "om" satt kvar länge.

Tanken på ett framtida kemiskt och/eller biologiskt krig skrämmer henne. Hon tror inte att de gasmasker den israeliska befolkningen har fått ger ett tillräckligt skydd. Lea mäter freden i minuter och kommer att överge Israel i samma ögonblick det blir krig.

Hennes mamma, 73 år, följer inte med. Hon beskriver sig själv som en patriot och lämnar inte sitt land. Oberoende av vad som kan ske i framtiden.

Mona kan inte heller tänka sig att lämna Israel. Hon har blivit erbjuden att sätta upp sig själv tillsammans med barnen på Svenska Ambassadens evakueringslista i händelse av krig men avböjt.

- Det känns inte rätt att lämna det land jag valt att leva i för ytterligare ett hot. Vi lever med hot dagarna i ända och hotet har blivit vardagsmat för oss. Jag gjorde mitt val för 17 år sedan att bo här i ur och skur. Våra liv fortsätter i stort sett som tidigare fast vi gör mycket utan barnen och vi gör det mesta för att skydda oss. Evakueringslistan till Sverige, den känns mer som en science fiction än en realistisk verklighet, avslutar hon.

Samma dag som bomben i Hadera briserade hölls en mycket speciell bar och bat mitsva ceremoni vid Klagomuren i Jerusalem. De 48 barn som deltog var alla direkt påverkade av de två senaste årens terror, antingen personligen eller genom förlust av en förälder.

Ceremonin arrangerades med hjälp av Jewish Agencys fond för terroroffer. Fonden etablerades i februari 2002 och erbjuder finansiell hjälp utöver den hjälp de drabbade får av staten Israel.

Fram till i november hade fonden delat ut över trettio miljoner kronor i medicinsk och psykologisk hjälp till de hundratals människor som har påverkats av terrorn. Cirka 160 nya förfrågningar kommer in varje vecka. Varje sökande får mellan 4 000 och 300 000 kronor.

Fonden har nyligen lanserat ett nytt initiativ där varje barn som blivit föräldralöst på grund av terror kommer att få ett bankkonto med motsvarande cirka 50 000 kronor insatta för framtiden. Du kan själv bidra specifikt till den fonden via Förenade Israelinsamlingens postgirokonto 4542 60-1.

1993 grundades Selah - ett israeliskt krishanteringscenter som arbetar med nya immigranter som drabbats av tragedier. Selah har utvecklat ett speciellt program som heter "Healing Through Nature" behandlingar som baserar sig på naturutflykter, botanik och terapi. Även om programmet inriktar sig på immigranter passar många av dess delar in på alla..



Textlänkar
Till nästa artikel (i detta nummer)
Till föregående artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



© Detta material är skyddat av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering får endast ske med skriftligt tillstånd från redaktionen och med angivande av författare och källan.