Av Brenda Katten, WIZO, Jerusalem

Vi kallas för "barnamördare" medan vi istället här och på andra sjukhus i vårt land räddar palestinska barns liv. Är det inte på tiden att världen ger oss erkännande och tack för det humanitära arbete, som vi utför här, trots de ständigt återkommande bombexplosionerna, trots lynchning och mord, som vi drabbas av? Det säger överläkaren dr Yoram Neumann på Shebakliniken vid Tel Hashomersjukhuset i Tel Aviv. Där behandlas både israeliska och palestinska barn som har leukemi och annan blodcancer.

Specialklinik för benmärgstransplantation
På den första avdelningen jag kom till förbereds det sjuka barnet för den benmärgstransplantation, som i slutänden ska ge henne eller honom en 70- procentig chans till komplett tillfrisknande.

Jag såg även barn med uppsvällda ansikten till följd av den nödvändiga behandlingen med steroider efter transplantationen, och barn utan ett hårstrå på huvudet efter den inledande cellgiftsbehandlingen - och ändå kunde de le. Håret växer ut igen.

Föräldrarna finns alltid till hands, dag ut och dag in. Ibland måste barnen stanna på sjukhuset sex månader eller längre. Det finns en särskild hospice-avdelning i en vacker byggnad omgiven av en skön park med porlande vattenfall och en mängd trädjur, som barnen kan ha roligt med. Det här ovanliga arrangemanget är inte bara avsett för de döende utan också för små patienter, som ska undergå, eller har genomgått, transplantationer.

Doktor Neumann talade om att ungefär 20 barn om året behandlas på hans avdelning, och 20% av dem kommer från de palestinska områdena Gaza och Västbanken. Före Osloavtalet fick alla palestinska barn automatiskt gratis behandling på alla israeliska sjukhus.

Sedan palestinierna fått sitt självstyre förväntas dock palestinska patienter betala för sin behandling. Men faktum är att det stora flertalet palestinier inte betalar ett dugg. Då ska man vara medveten om att varje benmärgstransplantation som utförs på sjukhuset, kostar den israeliska sjukvårdsmyndigheten 750 000 kronor. Men inget palestinskt barn förvägras full medicinsk behandling därför att dess myndigheter vägrar att betala!

Omran från Kalkilja
Omran är tio månader gammal. Frånsett en viss färgskiftning i huden efter en transplantation för åtta månader sedan verkade han vara en helt normal gullig liten baby. Omar och hans föräldrar kom från Kalkilja, som ligger på palestinskt ansvarsområde. Gossen var bara två månader, när han första gången kom till doktor Neumann, och då led han av en allvarlig genetisk brist i immunförsvaret. Familjens förstfödde hade dött av samma sjukdom vid sju månaders ålder.

Jag talade med föräldrarna, som inte högt nog kunde prisa den behandling deras baby fått. De hade också blivit oerhört väl bemötta på avdelningen. Som palestinier kände de att de bemötts med samma vänlighet, och fått samma stöd, som de andra familjerna på kliniken. Omrans mamma berättade att hon väntade en ny baby i maj, och tack vare ett speciellt blodprov som tagits på sjukhuset, visste hon att den väntade babyn kommer att vara fullt frisk.

Mohamed från Gaza
När vi gick längs sjukhuskorridoren mötte vi Mohamed. Han återhämtar sig efter en transplantation och har varit inlagd i sex månader. Han kommer från Gaza, och jag pratade med hans far som inte kunde finna ord nog för att uttrycka sin tacksamhet för all omsorg och för behandlingen, som räddat hans sons liv.

De flesta fallen behöver ständig daglig omvårdnad under lång tid, men alla barn behöver för den skull inte vara inlagda på sjukhuset. Klockan 8 varje morgon kommer patienter från Gaza och Västbanken i sina speciella ambulanser. De får sin behandling och far sedan hem igen klockan 14.

Dessa benmärgstransplantationer med efterbehandling finns inte att tillgå på palestinskt område. De görs inte heller i Jordanien.

Barnens räddare
Innan jag skulle lämna Tel Hashomer, frågade jag doktor Neumann hur det kändes att behandla patienter med både palestinsk och israelisk bakgrund. Han svarade: Idag har jag blandade känslor. Å ena sidan är jag ju läkare, och det glädjer mig att kunna hjälpa barn, oavsett var de kommer ifrån. Jag vill göra mitt bästa för varenda ett av dem, och jag skulle gärna vilja ha god kontakt med mina arabiska kollegor. Jag har utbildat ett antal palestinska läkare och är stolt över att ha gjort det.

Å andra sidan blir jag rasande inför det sätt, som media ute i världen framställer oss på. Vi kallas för "barnamördare" medan vi istället här och på andra sjukhus i vårt land räddar palestinska barns liv. Är det inte på tiden att världen gav oss erkännande och tack för allt det humanitära arbete, som vi utför här, trots de ständigt återkommande bombexplosionerna, trots lynchning och mord, som vi drabbas av?

Speciella ögonblick
Det finns förstås mycket speciella ögonblick, sade doktor Neurnann, stunder då föräldrar, som vill tacka mig och avdelningen, kommer lastade med hemlagade tårtor och annat gott av alla de slag. En dag kom ett par med en helt annorlunda gåva - en s t o r fisk! Fadern hade varit ute och fiskat klockan 3 på morgonen och fått den fina fångsten, och sedan började familjen sin färd hit till sjukhuset. Dessvärre råkade de ut för en ovanligt tidsödande passage över gränsen, så familjen var inte framme hos oss förrän i hettan vid 12-tiden, och då såg inte den arma fisken särskilt god ut och den luktade ännu värre.

Den sanna historien
Någon kanske undrar varför jag begav mig till Tel Hashomer? Jag gjorde det för att jag tycker det är så oerhört viktigt att vi alla förstår och verkligen känner till detta tappra lilla lands sanna historia. Tänk att tvingas hantera hat, lögner och övergrepp från den palestinska myndighetens ledarskap, medan den israeliska sjukvårdspersonalen själv ger så mycket av omsorg och medkänsla!

Tel Hashomer är bara e t t av sjukhusen - det finns många andra som också hängivet bistår det palestinska folket på samma vis. Det är viktigt att sanningen om deras humanitära arbete kommer till allmänhetens kännedom, så att världen får del mer av fakta och mindre av konstruerade osanningar.

Menorah tackar WIZO Review för vänligt tillstånd att återge denna artikel.

Översättning och bearbetning Norma Wiel-Berggren.

Foto: WIZO Review

Textlänkar

Till framsidan

Till arkivet