Textlänkar finns längst nere på denna sida

Läsvärt ur kvartaltidskriften Menorah från och om Israel

Israel vid 50

1-98 sid.8

Den israeliske "medelsvensson", finns han?

Av Janet Mendelsohn Moshe

Menorah har bett sin korrespondent Janet M. Moshe intervjua några "typiska" israeler i samband med 50-års jubileet. Två av dessa intervjuer återges här och ytterligare två kommer i nästa nummer där vi kanske får svaret på rubrikens fråga.

När Israel firar sin femtioårsdag och medelåldern börjar sätta in, är det dags för den mogenhet och respektabilitet som åldern kräver. Först av allt är det kanske på tiden att definiera exakt vem och vad en israel är för en figur. Är Israel ett land med immigranter från hundra länder, som talar åttio språk - eller har redan en typiskt israelisk kultur raffinerats ur denna smältdegel?
Har Israel uppmuntrat och bibehållit sin befolknings kulturella skillnader eller har denna mosaik av kulturell blandning förvandlat varenda själ till en människa, som pratar slang och troget följer det västerländska kulturmönstret?
När vi letat efter den typiska man eller kvinna, som verkligen representerar den sanne israelen, har vi funnit personer som kunde vara grannen vägg i vägg och samtidigt förvisso personifierar den israeliska kvintessensen.

Aliza - en heroisk symbol
Idag är Aliza B. en farmor som bor i Jerusalem, hon är expert på historisk textilkonst och är hemmastadd i Jerusalems alla museer. Hon är en tillgiven farmor, hon vårdar ömt sin välplanerade trädgård i trakten av Beit Hakerem, och ingen skulle drömma om att hon en gång plågades av hemska mardrömmar om sina upplevelser under självständighetskriget.
-När jag var 16 anmälde jag mig som volontär hos Palmach (det judiska försvarets anfallsstyrka), och jag fick lära mig sköta en radiosändare, berättar hon.
Aliza tjänstgjorde i det belägrade Gush Etzion söder om Jerusalem i början av 1948. Det här området, som också kallades Etzion-blocket, låg 15 kilometer från Jerusalems södra tillfartsvägar i bergen kring Hebron och ansågs vara livsviktigt för försvaret av staden.
Redan 1929 hade judarna köpt mark och bosatt sig där, men först 1943 grundade man kibbutsen Kfar Etzion. Och det dröjde inte länge förrän också kollektivbyarna Massu´ot Yitchak, Ein Tsurim och Revadim slagit ner sina bopålar där.

Överlevde massakern vid Gush Etzion
Gush Etzion-byarna hade sammanlagt inte mer än 450 män, kvinnor och barn, men de var omgivna av uppskattningsvis 85 000 araber i Hebronbergen. I november 1947 lämnade Förenade Nationernas resolution hela Etzionblocket utanför de föreslagna gränserna kring det späda nybörjarlandet. Knappt två veckor hade gått, och arabiska attacker hotade oavbrutet byarna.
Tidigt 1948 flögs ett kompani soldater in till Blocket från Tel Aviv-regionen, och Aliza hjälpte till att försvara kibbutsen. Man gjorde desperata ansträngningar för att förse de fyra byarna med nya förråd av fotogen, mat och ammunition. Vid ett välkänt tragiskt försök massakrerades 35 soldater, medan de kämpade för att få fram nya sändningar till de nödställda. Mödrar och barn som inte kunde hjälpa till med de militära insatserna evakuerades till Jerusalem. Men unga kämpar som Aliza höll tappert fast vid sina uppgifter. Hon höll i gång radion. Det arabiska anfallet från söder mot Jerusalem stoppades. Och nog var kommunikationerna livsviktiga för Blocket, som mindre och mindre liknade en kibbuts och mer och mer såg ut som ett arméläger, allteftersom dagarna gick. Anfallen ökade i allvar och intensitet, och vid ett tvådagarsslag i maj blev kibbutsen Kfar Etzion fullkomligt begravd av fiendestyrkor.

Araberna har tagit kibbutsen - farväl!
I sitt sista radiomeddelande till Jerusalem sade Aliza: -Araber är i kibbutsen. Farväl! Och strax därpå tillade hon: -De är flera tusen! Bergen är svarta av dem!
Trots att försvararna gav sig för övermakten, var det endast en enda soldats liv som sparades, Alizas. Bara nio av bosättarna lyckades fly från den kallblodiga massakern, och dessa överlevande kunde sedan berätta historien om vad som skett.
Aliza blev tillfångatagen av en jordansk officer, när araberna grälade om vem som skulle få nöjet att våldta henne. Men som genom ett mirakel sparades hennes liv, och hon behandlades som krigsfånge, kastades i fängelse först i Hebron och sedan i Amman. När hon så småningom blev frisläppt, återupptog hon bekantskapen med Moshe B., en Haganah-officer som var ansvarig för maskingevären som säkrade passagen mellan Jerusalem och Etzion-blocket.
När det nya lilla landet växte, gifte sig Aliza och Moshe och började slå egna rötter i Jerusalem. Det kändes nödvändigt för dem att lägga det förflutna bakom sig. Av Alizas avgångsklass i gymnasiet hade 37 av de 46 eleverna stupat i Israels självständighetskrig.
Nu - 3 döttrar och 11 barnbarn senare - är Aliza och Moshe stolta jerusalemiter och ännu stoltare över den roll de spelade, när de banade väg för staten Israel.

Alexander - skriver poem på alla språk
Alexander Raskin är inte ens 16 fyllda, men ser ut som en typiskt israelisk ungdom med tre ringar i ena örat. Han pratar hebreiska som en kulspruta med sina kompisar. Men givetvis talar han en mer vårdad ryska med sina föräldrar och farföräldrar. Den här gymnasiegrabben har bott i Israel i nästan halva sitt liv. Hans föräldrar gick på alija från forna Sovjetunionen, när han var knappt sju år, så han är till största delen skolad och uppvuxen som den vanlige israelen. Ändå är det faktiskt mycket litet hos Alexander, som kan kallas vanligt. Hans intelligens och talang placerar honom en bra bit över genomsnittet.
När han och hans familj kom till Israel, hade Alexander gått ut första klass i f.d. Sovjetunionen. Det gick fort för honom att själv lära sig hebreiska och matematik, så han blev uppflyttad till tredje klass. Hans konstnärliga anlag upptäcktes, när han var mycket ung, och när han gått några kurser vid Jerusalems förnämliga gymnasieskola för konst och vetenskap, blev han antagen som internatelev och ska ta studentexamen vid skolan.
Trots att Alexander energiskt fortsätter arbetet på att utveckla sig konstnärligt, har man upptäckt ännu ett kreativt drag hos honom. Vid sitt första försök att skriva poesi vann han ett förstapris för utsökt hebreisk poesi i en nationell tävlan. Ändå erkänner han villigt att han inte är särskilt intresserad av poesi och sällan läser några israeliska poeters verk.
-Mitt sätt att uttrycka mig är inte så viktigt, det gäller snarare vad jag har att säga, menar han. Jag trodde att jag antingen skulle få förstapriset eller ingenting alls i den där tävlingen, säger han utan ett spår av självmedvetenhet. Trots att detta var hans första poetiska försök, har han en roman på gång nu. Han har adopterats av Matam, den organisation som gav honom priset, och som nu går in för att hjälpa honom att utveckla författandet. Men hans föräldrar har fått svårt att bekosta alla hans tilläggskurser och de växande kostnaderna härför.
-Jag har fått lära mig att föräldrar till ovanligt begåvade barn måste vara ovanliga själva för att kunna betala all extra undervisning som Alexander behöver, säger Natasha Raskin, inte utan att låta sarkastisk.
Trots att hon är läkare har hon inte lyckats få en heltidstjänst, så hon arbetar på nätterna inom akutvården och går hem till patienter. Hennes make, som är ingenjör, arbetar i 12-timmarsskift inom sitt yrke. Men efter arbetsdagens slut följer han med sin hustru på hennes hembesök.
Alexander är nog den enda i familjen som har konstnärliga talanger. Hans yngre bror Vladimir, som är 11 år, är tvärtom mycket jordnära.
-Ända sen han var liten har han älskat att plocka isär varenda pryl i huset för att se hur de fungerar, förklarar Alexander.
Livet i Israel kanske inte är någon dans på rosor för familjen Raskin. Men med poesi i sina hjärtan och med rötter som får allt djupare fäste i Israels jord kan de nog sägas vara bra exempel på 90-talets nya immigranter.

Översättning och bearbetning Norma Wiel-Berggren



Textlänkar
Till framsidan
Till arkivet



© Detta material är skyddat av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.