Textlänkar finns längst nere på denna sida

Läsvärt ur kvartaltidskriften Menorah från och om Israel

Israel vid 50

1-98 sid.5

Från ökenodling till storindustri i droppbevattning. Mer mat med mindre vatten

Av Franz T Cohn

-Vi var 30 pionjärer, 25 pojkar och fem flickor, alla i åldern 18-20 år, som kom hit till en öde del av Negevöknen ca 6 km väster om Beersheva, för att i största hemlighet och trots mandatmakten Englands förbud starta en ny kibbuts. Det var i oktober 1946 på kvällen till Jom Kippur, Försoningsdagen. På en och samma natt grundades elva nya kibbutser i Negev. Den som berättar om dessa dramatiska händelser från sina ungdomsår är Aharon Yadlin, nu 71. Yadlin är en av kibbuts Hatzerims grundare och bor där fortfarande, fastän han till vardags arbetar på sionistiska arbetarrörelsens huvudkontor i Jerusalem.

Elva kibbutser förändrade Israels karta
-Vi hade tillhört scoutrörelsen, tränat tillsammans i Palmach (en del av den då underjordiska judiska försvarsstyrkan) och lärt oss något om lantbruk genom att arbeta på andra kibbutser.
Han säger med stor rörelse att dessa elva nya kibbutser som sattes upp i oktober 1946 faktiskt gav oss hela Negev i FN:s 1947-års delningsplan. Vi hade redan hunnit dra dit en ganska klen vattenledning från en källa vid kusten, och när Sandström-kommissionen kom på studiebesök såg den hur vi fått en liten ökenplätt att grönska. Detta avgjorde kommissionens gränsdragning här i söder, anser Aharon Yadlin, som senare under sin karriär hållit många och tunga politiska poster. Bl.a. har han varit minister i flera labourregeringar.

Start från ingenting
Hur startar man en kibbuts mitt i en öken, frågar jag Aharon.
- Vi bodde först i tält och satte skyndsamt igång med en ladugård, dvs några kor under ett soltak, samt ett hönseri. Vi sålde mjölk och ägg, tog jobb utanför kibbutsen och fick på så vis lite inkomster. Det var viktigt att få fram mer livsmedel i landet när alla invandrarna kom, först de överlevande från koncentrationslägren, sedan flyktingarna från Nordafrika. Marken fick vi arrendera av Keren Kajemet - Judiska Nationalfonden och Jewish Agencys Settlement Department lånade oss startkapitalet. Det är återbetalt för länge sedan.. Men under november 1947 skar araberna av vår vattenledning. Vi fick då enbart lita till det årliga regnet som sällan ger mer än 100 -180 mm. Under självständighetskriget 1948 intogs Beersheva, vars invånare hade flytt, av egyptiska trupper. De elva kibbutserna i Negev höll stånd och blev sedan språngbräda för Haganahs Palmachtrupper när dessa så småningom besegrade egyptierna och intog hela Negev. När vi efter kriget fick tillbaka vattnet, började vi odla olika grönsaker och frukt, berättar Aharon Yadlin. Första året misslyckades vi helt. Det visade sig att jorden hade för hög salthalt. Sedan vi sköljt ur den, började plantorna växa. Idag odlar vi avocado, tidig potatis, vete, ärter, solrosor och hö. Vi kan inte slösa med vatten så att många fält får nöja sig med den lilla naturliga nederbörden - om den kommer. Men vi fortsätter också med 200 kor och producerar miljoner ägg årligen. Dessutom experimenterar vi med en för oss ny sorts buske, Jojoba, vars frukter ger en speciell olja för den kosmetiska industrin.

Från jordbruk till industri
Som alla kibbutser drabbades på 60-talet också Hatzerim av sjunkande lönsamhet i sitt jordbruk. Vi sökte efter någon industriell tillverkning, berättar Yadlin. Då fick vi kontakt med droppbevattningens fader, Simcha Blass, som arbetade vid den statliga vattenbyggnadsstyrelsen Mekorot. Blass hade funnit att det måste vara slöseri med det dyrbara vattnet om man sprider det så att det mesta går förlorat genom avdunstning eller genom att hamna utanför växternas rötter.
Vår kibbuts egna tekniska förmågor konstruerade droppmunstycken med filter, som inte täpptes igen. Sen köpte vi slang och började bygga och sälja hela system för droppbevattning. enligt Blass.
Detta blev år 1966 upphovet till industriförtaget Netafim. Försäljningen ökade snabbt och vi fick också exportorder i allt större omfattning. Trogna våra socialistiska principer ville vi inte anställa (och exploatera) arbetskraft utifrån och för att klara produktionen när den egna medlemsstyrkan inte räckte till, kopplades två kibbutser i norra delen av landet in som partners, berättar Yadlin.

Blev ett miljardföretag i droppbevattning som exporterar till hela världen
1997 såldes bevattningsutrustning för sagolika 250 miljoner dollar, motsvarande 2 miljarder kronor.Därav gick mer än 60% på export. Och detta med endast 400 personer i företaget i Israel.. Hur är sådant möjligt? När jag vandrar genom fabriken ser jag långa rader av specialtillverkade industrirobotar, som spottar fram de finurliga droppmunstyckena i alla storlekar. I en annan hall sprutas slangarna i långa banor, med munstyckena redan insvetsade på jämna avstånd, allt automatiserat.

Svenska äpplen odlas på israeliskt vis
Det som givit Netafim verklig skjuts är "mjukvaran", kunskapen om man hur man bäst bevattnar och gödslar olika växter. Marknaden är oändligt stor, speciellt i torra områden i världen där vatten är bristvara, men också i länder där man odlar i växthus eller behöver konstbevattna fruktodlingar och parkanläggningar mm. Lotico AB heter den svenske representanten som från Simrishamn levererar Netafim droppbevattningssystem med automatisk näringstillförsel till äppelodlingar i Skåne. Lars Olof Lotigius, vd, säger att unga träd då bär frukt redan tredje året istället för efter 5-6 år. Man levererar Netafims produkter också till växthus för odling av tomater och gurka. Jordgubbsodlingar ser ut att bli nästa intressanta marknad här i Sverige.

Socialistisk kapitalism
Är inte detta en märklig utveckling för era medlemmar, frågar jag Aharon Yadlin? Från att gemensamt driva ett äkta socialistiskt jordbrukskollektiv, där alla livets aspekter bestäms på stormöten, till att bli industrikapitalister? Nu har ni en helt vanlig hierarkisk ordning i företaget med en vd som bestämmer det mesta.. Hur känns det att vara passiv kapitalist och delägare i ett miljardföretag som uppenbarligen tjänar stora pengar?
- Vi är inte kapitalister i den meningen att vi utnyttjar andra och själva blir rika, säger Yadlin.
Även i ett socialistiskt system krävs kapital. Och vi tror på den fria marknaden.Vi använder våra vinster till gemensamma ändamål, bland annat till bättre bostäder för alla medlemmar - min hustru och jag har nu fyra rum istället för den etta vi hade under många år. Sen vi måste investera hela tiden i utveckling av nya produkter och i nya maskiner för företaget. Konkurrensen därute är stenhård.

Vi bidrar till hela samhället
På kibbutsen bor nu 900 människor i alla åldrar. Vi har tre generationer här och tar själv hand om våra åldringar. Familjerna hålls samman vilket är en oerhörd fördel för barnen.
-Vi gör också en del socialt ute i samhället när vi har pengar över, fortsätter Aharon Yadlin. Vi är bl.a. med om att bekosta en magnetröntgenkamera åt Soroka-sjukhuset i Beersheva.
Vi tar hand om ett antal barn här i trakten efter skolan. De kommer från fattiga områden och från problemfamiljer och vi ger dem vettiga fritidssysselsättningar på vår "ungdomsby" så att de inte driver omkring ute. De hålls sysselsatta med bl.a. teater och idrott samt får läxhjälp. Vi har speciella lärare för detta, antingen från kibbutsen eller utifrån. Det tycker vi är en vettig investering på lång sikt och i linje med våra ideal. Vårt bidrag till samhället! Och så betalar vi förstås bolagsskatt och andra skatter till staten. Så långt Aharon Yadlin, pionjär, kibbutsnik och kollektiv storindustrialist.

Mer om bevattningsföretaget Netafim finns på Internet: http://www.netafim.com



Textlänkar
Till framsidan
Till arkivet



© Detta material är skyddat av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.