Textlänkar finns längst nere på denna sida

Läsvärt ur kvartaltidskriften Menorah från och om Israel

REPORTAGE

Givat Haviva- en mötesplats för freden


Av Richard Jändel

När Mellanöstern syns i mediarapporterna handlar det nästan alltid om bombdåd, hussprängningar och misslyckade fredsprocesser. Därutöver älskar media att komma med djuplodande reportage om fanatiker på båda sidor i den israelisk-arabiska konflikten. Namnet och platsen Givat Haviva beskriver en annan verklighet. Det handlar om gemenskap och jämlikhet och drömmar om en bättre framtid.

Studiecentret Givat Haviva ligger i Sharondalen, en timmes bilväg norr om Tel Aviv. Hela anläggningen består av enplans- och flerplanshus koncentrerade kring en låg byggnad som innehåller platsens hjärta: matsalen. Över gräsplanerna strövar ungdomar, ivrigt pratande med varandra En besökare ägnas knappast någon uppmärksamhet. Under några dagar eller veckor möts arabiska och judiska ungdomar här för att lära sig förstå den andre.

Studiecentret grundades 1949 av kibbutsorganisationen HaShomer HaZair och har fått sitt namn efter unga slovakiskan Haviva Reik. Hon tillhörde denna organisation och bodde på en kibbuts när andra världskriget bröt ut. Då anmälde hon sig som frivillig hos den brittiska armén. Haviva släpptes så småningom ner i fallskärm över Slovakien för att organisera motståndet mot nazismen men togs till fånga av tyskarna och avrättades i december 1944.

BESÖKARE FRÅN HELA VÄRLDEN
Mer än 50 000 människor, både från Israel och utlandet, kommer årligen till Givat Haviva för att delta i verksamheten. Bland dem är åtskilliga kibbutsvolontärer som kommer i grupper från utlandet för att lära sig om kibbutsen och Israel. Många besökare kommer också som representanter för olika organisationer för att studera kooperativ verksamhet eller för att lära sig om jordbruk.

- Det kommer människor från så vitt skilda länder som Mikronesien, Kina och Australien. Och vi har mycket att lära ut exempelvis när det gäller jordbruk. Vi har också kommit långt i fråga om att absorbera människor från olika länder och få dem att smälta in i samhället, förklarar en av centrets eldsjälar, Lydia Aisenberg.

Hon tycker att bland de mest spännande besökare som kommit till Givat Haviva är de grupper av svarta sydafrikaner som anlänt efter apartheidregimens fall. Dessa har kommit för att studera främst kooperativ verksamhet på moshaver och kibbutser och för att se hur de kan omplantera en del av dessa idéer efter sina egna förutsättningar i det nya Sydafrika.

- Det var fantastiskt att arbeta med en grupp med så mycket motivation. De var mycket intresserade av samarbetet mellan människorna på en kibbuts och vill gärna se ett helt samhälle på den stora sydafrikanska landsbyggden att arbeta tillsammans på samma sätt för ett gemensamt mål - att få människorna att förstå att man tillsammans kan nå sitt mål snabbare.

Lydia Aisenberg konstaterar att det är mycket givande att arbeta med människor från andra länder och se hur de efter några veckor får en ny syn på problemen i Mellanöstern. Man lägger ofta in program på ett par veckor då besökarna reser runt och får se olika delar av Israel samt möta araber och judar, druser och beduiner. Det enda verkliga problemet är att många människor är så styrda av media att de har svårt att själva skapa sig en bild av situationen.

- Det mest tillfredsställande är när människor efter ett par dagar säger: Jag har lärt mig så mycket de senaste dagarna att jag verkligen måste sätta mig ner och tänka igenom alltihopa. Det är den finaste komplimang jag kan få. Det visar att de människorna har börjat se allt det grå och inte bara det svarta och vita. De gråa zonerna är mycket större än de svarta och vita områdena, men detta går inte att se om du befinner dig utanför landet.

SE DEN ANDRE
Även om de utländska besökarna är många så är det främst till människorna i Israel man vänder sig. Efter hand har en rad olika program utvecklats på Givat Haviva. Bland annat har ett judiskt-arabiskt center för fred skapats, där en rad projekt pågår. Ett av dessa är ett barn-lär-barn-projekt. Det innebär att barn och lärare från judiska skolor möter sina motsvarigheter från arabiska skolor. Ett annat projekt är: "Ansikte mot ansikte". Där möts arabiska och judiska ungdomar under några dagars seminarier för att lära sig förstå varandra. Det finns ingen brist på kunniga lärare och föreläsare. Ett hundratal personer, araber och judar, arbetar på centret.

Givat Havivas grundläggande budskap är demokrati, tolerans, samexistens samt vikten av att bryta ner de stereotypa bilder som judar och araber har av varandra. Det ingår i alla projekt och att det ger resultat kan Lydia Aisenberg intyga.

- Det är klart för alla vilka olikheterna mellan de båda folken är. Vad som däremot inte är klart är vad de har gemensamt. Efter en stund upptäcker ungdomarna exempelvis att de faktiskt tycker om samma amerikanska rappartister. Där och då börjar de inse att vi är inte så olika varandra.

Jag skulle inte säga att olikheterna har försvunnit eller är annorlunda när de skiljs, men vetskapen om att de har så mycket gemensamt är den avgörande faktorn när det gäller hur de kommer att se på mycket i framtiden.

Att verksamheten också uppmärksammas internationellt har man fått bevis på. Bland 150 israeliska ansökningar för deltagande i EXPO 2000 i Hannover i Tyskland, valdes bara två ut. Ett av dem var Givat Havivas CTC (Children Teaching Children), Barn-lär-barn.

PENGAR SAKNAS
Pengarna som behövs för att driva centret kommer från kibbutsrörelsen men även från fonder och i vissa fall från utbildningsministeriet. Dessutom finns det en vänskapsorganisation, "Friends of Givat Haviva", Givat Havivas vänner, med kontor i bland annat USA, Tyskland, Kanada och Schweiz. I dessa länder drivs organisationerna av eldsjälar som genom sin förmåga att få fram pengar gör att Givat Haviva kan fortleva. Trots det är ekonomin ett av de problem som gör att Givat Haviva inte alltid kan fullfölja sina goda intentioner. Problemet är också att verksamheten inte alltid får den uppmärksamhet i media som dess resultat borde ge.

- Min förklaring till det är att vi inte är av intresse därför att här, liksom i de flesta västvärldens länder i dag, är pressen sensationslysten. När det blir stridigheter mellan judar och araber är naturligtvis pressen på plats och rapporterar. Det faktum att tusentals araber och judar kan vara här tillsammans utan att slåss skapar inga rubriker. Och om våld är det enda sättet att nå tidningarnas nyhetssidor så avstår vi gärna.



Richard Jändel är författare och frilansjournalist, bosatt i Göteborg.



Textlänkar
Till nästa artikel (i detta nummer)
Till föregående artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



© Detta material är skyddat av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.