Textlänkar finns längst nere på denna sida

Läsvärt ur kvartaltidskriften Menorah från och om Israel

Aktuellt

98-nr4 s12

HAN VÅGADE LIVET FÖR ISRAEL

Max Safir berättar om sitt öde
Av Norma Wiel-Berggren

Max Safir var bara sex år gammal, när 1931 antisemitismen på allvar förgiftade livet för judarna i Kielce i Polen. Ofta, när han gick ut på gatan, fick han stryk. Hösten 1939 kom tyskarna och ockuperade staden. Max tillsammans med andra judiska pojkar från hela området togs snart ut till tvångsarbete. Föräldrar, syskon och övriga släktingar spärrades in i ett getto, varifrån de flesta förmodligen blev deporterade. Av hela sin stora släkt blev han ensam överlevande ur Förintelsen.

Fruktansvärda upplevelser i koncentrationsläger
-Man orkar mer än man tror. När man ser så mycket ohyggligt framför sig, kan man skjuta undan det och säga: det händer inte mig! Jag stängde mig ute från allt annat, levde i minuten, i sekunden. Jag kunde inte ens gråta.
Max hamnade i tyskt arbetsläger, kom till koncentrationsläger i Ebensee i Österrike. Upplevelserna under de fruktansvärda åren går inte att beskriva.
- En amerikansk stridsvagn sprängde lägerporten den 5 eller 6 maj 1945. Hade de kommit två timmar senare hade jag inte funnits idag. Lägret skulle just sprängas av tyskarna. Dessutom var jag dödssjuk. En soldat gav oss mat, men jag kunde inte äta. - Tur för mig, för många andra dog av att försöka fylla en tom mage med något ätbart.

Tillfrisknar och väntar i Italien
I Röda Korsets vård kunde han så småningom gå på egna ben. Av en israelisk brigad, som ingick i brittiska armén, fick han veta att man samlade ihop judar till ett läger nära Italien för att försöka komma över till Palestina. Man skapade kibbutsen Fano, där 200 ungdomar fick bo. En soldat lärde dem allt om det drömda Israel och hur de skulle bege sig dit för att kämpa gemensamt. Alla lärde sig simma - det var viktigt, för vid ankomsten till Haifakusten skulle israelerna simma ut från land och blanda sig med båtens simmande passagerare för att engelsmännen inte skulle kunna skilja på de bofasta och illegala nykomlingar.

Tas till läger på Cypern
En dag 1946 kom uppbrottsordern, en fiskebåt väntade dem i Genua. Under däck hade man snickrat ihop 1300 britsar, så små att man knappt kunde krypa in där. När de hunnit till Kreta kretsade ideligen små engelska plan över båten, så ingen fick vistas på däck annat än i mörka natten. Hettan och den dåliga luften ombord var ohygglig.
Från båten slogs de med flaskor och burkar mot en torpedbåt, som ville ta dem på släp. Efter tre dagars kamp utan mat och vatten fick de ändå ge upp. De simmande fångades upp i engelska nät som fiskar i en håv och lyftes ombord på stora båtar, som förde dem till Cypern.
Balfourdeklarationen struntade engelsmännen i. Judarna fick inte komma till Palestina, så Max satt i lägret i sex månader, lärde sig hebreiska och i smyg konsten att bli en verklig frihetssoldat.

Äntligen till Palestina, blev motståndsman
Den 15 juni 1947 fick han så äntligen komma till Atlit som var ett annat engelskt läger men låg i Palestina.
- Jag fick identitetskort som bagare i Tel Aviv. Som bagare hade jag nämligen under mandatet tillstånd att vara ute i staden nattetid. Och just detta behövde en motståndsman med fiender att övervinna.
-Det gällde ju att planera det land vi ville skapa, säger den forne frihetskämpen Max. Idag vid 73 en av de få, kanske den ende i sitt speciella slag, som ännu finns kvar. Som kan berätta om hur han och kamraterna med sina bara händer, sin starka vilja och sin obändiga dröm om ett land som alla judar kunde kalla sitt, bit för bit, steg för steg var med och byggde detta land, innan det ännu fanns på kartan.
Max har ett ännu tidigare, oförglömligt minne. Han var bara tio år gammal, då Vladimir Zeev Jabotinsky kom till synagogan i Kielce och varnade judarna för kommande hot. - Packa ihop allt och ta er till Palestina, sa mannen som blev gossens hjälte och inspiration. Det var ju Jabotinsky, revisionisternas ledare, som på 20-talet organiserade judiskt självförsvar mot arabiska attacker i Jerusalem och på 30-talet kämpade för en snabb evakuering av Europas judar till Palestina.

Lyckokänsla när staten Israel utropas
Den 14 maj 1948 blev, och har förblivit, den största dagen i Max Safirs liv. Den dag då Ben Gurion stod i dåvarande Knesset vid havet i Tel Aviv och proklamerade den självständiga staten Israel. Inte ens den allra första dagen, då han nått Israels strand, hade han upplevt samma intensiva lyckokänsla som när Ben Gurion höll sitt stora tal.
- Det går inte att beskriva hur det kändes! Det var ju detta jag hade önskat sedan jag var sex år gammal, säger Max och tillägger: - Ben Gurion var en fin människa, och han ville detsamma som jag.

Kämpar i Negev
Minnena tränger sig på som ett helt kalejdoskop. Som soldat och byggare av landet Israel har han mycket att minnas. Från den underjordiska kampen, från militärtjänsten vid ökenkompaniet i Negev.
-Vi soldater hade order att säga till araberna: Lugna er. Stanna! Vi vill inte jaga bort er! - Fåfängt.
-Jag hörde av en kompis att Jaffas araber gick in i Tel Aviv och pekade ut olika hus där de tänkte bo, bara de tagit över...
En tragikomisk episod utspelades i kibbuts Negba vid El Arish: -Vi hade just lastat en åsna full med ammunition, då den stack ifrån oss långt bort utom räckhåll.

Är med och bygger Eilat
Efter militärtjänsten var Max Safir till hälften militär, till hälften ute på jobb för byggföretaget Soleh Boneh. Åkte med konvoj veckovis ner till Eilat med material att bygga upp en ny stad med. Där fanns en enda barack, när de först kom dit. Mycket och hårt arbete krävdes. Men han offrade gärna allt för sin kärlek till landet, till friheten.
Han citerar en annan av sina hjältar, Joseph Trumpeldor, som
stupade för en arabisk kula vid försvaret av Tel Hai i Övre Galiléen och vid sin död yttrade orden: - Det är bra att dö för vårt land.
Vid 23 fann Max Safir flickan, som fick hans hjärta. Hon och hennes syster hade kommit till Sverige med de vita bussarna. Systern blev kvar i Sverige, men hans blivande fru sökte sig till Israel. De möttes i Tel Aviv och gifte sig där, fick två barn och med tiden fyra barnbarn.

Flyttar till Sverige när hustrun blir sjuk
När hans hustru 1955 drabbades av en svår sjukdom flyttade de till Katrineholm i Sverige för att hon skulle vara nära sin syster, deras enda överlevande släkting i världen. Nu lever Max ensam som änkling och pensionär i Stockholm.
- Jag har mina minnen. Och mina besvikelser! Jag är enormt stolt över vad jag gjort, och jag har gjort rätt för mig.

Besviken att han glömts bort
I våras firade Israel sitt femtioårsjubileum med stor högtid i Stockholms stadshus och statsminister Göran Persson som hedersgäst.
Det låg nära till hands att hoppas bli hågkommen med en hedrande inbjudan till en unik veteran. Men det finns så många väsensskilda unika öden och så många beundransvärda insatser för Israel att sätta högt och lovtala. I demokratisk ordning måste alla köpa sin festbiljett för att fira sitt personliga och Israels officiella jubileum. Sådant kan göra ont i hjärtat på den som drabbas.

Firade 50-årsjubileet hos kristna vänner i Finland
Jubileet firade Max Safir istället i Helsingfors som gäst hos de finska israelvännerna. Och tidningen Dagen uppvaktade med ett stort uppslag om Max Safirs äventyrliga flykt till Palestina, hans livsfarliga uppgifter inom Haganah, det hårda pionjärlivet i ett fattigt och hotat nybyggarland.

Besöker skolor och berättar
Som pensionär fortsätter han sitt engagemang för Israel genom att
berätta för ivrigt lyssnande ungdomar i skolornas högstadium och gymnasium.
Så kände han att det var dags att åka till Polen där föräldrarna dött - det besöket var de värda. Han ville sätta ett ljus vid begravningsplatsen i gettot. En präst hjälpte honom att komma in på området. Där skall han också medverka i en dokumentärfilm som ska visas i polska skolor.
Han har goda erfarenheter av Israels kristna vänner både där och i Sverige. Och till Israel åker han så ofta han bara har råd. Nu finns det Israel som Max Safir kämpat för där för oss alla. Det är bara att boka biljetten.



Textlänkar
Till nästa artikel (i detta nummer)
Till föregående artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



© Detta material är skyddat av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.