Textlänkar finns längst nere på denna sida

Läsvärt ur kvartaltidskriften Menorah från och om Israel

Israel vid 50

98-nr3s8

Israeliska profiler

Den israeliske medelsvensson, finns han?

I vår serie Israeliska profiler har Menorahs korrespondent i Jerusalem, Janet Mendelsohn Moshe, i nr.1, 2 och 3, 1998 intervjuat människor hon mött för att utröna om där finns en "medelisrael".
Janet har misslyckats med detta. Däremot har hon kunnat skildra sex olika människoliv, alla spännande och intressanta, alla intimt förbundna med Israels och det judiska folkets dramatiska historia. Var och en av hennes sagesmän och -kvinnor skulle ha kunnat skriva en bok om sitt och sin familjs öde. Det skulle då kunna vara kännetecknande för den israeliska "medelsvenssson". Han existerar inte i den form vi med vår lugna, skyddade svenska erfarenhet föreställer oss honom. Han finns som en person som alltid har något att berätta - om lidande, kamp, glädje och sorg, om livets mångfald och ett engagemang för sin nästa. Vi hoppas att läsaren haft behållning av Janet Moshes intervjuer där historia och mänsklighet format en gripande blandning.
Nästa gång Du är i Israel, börja då prata med någon Du träffar på stranden, på bussen eller i snabbköpet. Chansen är stor att Du snabbt får Dig till livs hans eller hennes levnadshistoria. Men var då beredd att också lyfta lite på förlåten om Dig själv och Din bakgrund. Israelen intresserar sig oftast för sina medmänniskor! Det är mycket vi kan lära av Janet Moshes intervjuer. Red.

Israeliska profiler 3 - Sju generationer i Jerusalem

Av Janet M. Moshe

-Min mamma skötte babyn, stoppade strumpor, dikterade för min syster och hjälpte mig med läxorna, allt på samma gång, minns Levana Hirshberg från sina barndomsår i Jerusalem. Hon föddes i Gamla staden 1926, och där kan hon börja nysta på sitt livs röda tråd, som förde henne vida omkring i världen.

Som nummer 2 av familjens tio barn fick Levana lära sig att ta ansvar från tidig ålder. Det var inte bara att hon måste ta hand om småsyskonen. När hon kommit upp i högstadiet fick hon efter lektionernas slut utbilda sig i första hjälpen vid olycksfall. Och det i sin tur ledde till en karriär inom armén.

Blev sjukvårdare
När hon sedan tjänstgjorde som sjukvårdare vid armén under frihetskriget, mötte hon en ung man som hon ville gifta sig med. Men han stupade i strid 1948, då Israel förlorade en procent av landets hela befolkning under sin långa kamp för att uppnå sin självständighet.
Levana fortsatte att arbeta inom sjukvården under sitt civila liv. År 1950 mötte hon David Hirshberg från en annan välkänd jerusalemfamilj och de gifte sig. Deras bröllop innebar en förening av två gamla sefardiska och ashkenazi-släkter. Levana är sjunde generationens jerusalemit på sin mors sida. Hennes fars familj, Delarosas, immigrerade från Syrien, när han var ung.

Språket överbryggar klyftorna
Idag är Levana mångspråkig. Hon talar flytande hebreiska och arabiska, som man gjorde i hennes föräldrahem. Franska lärde hon sig vid Alliance Francaise skola i Jerusalem, och när hon sedan arbetade som kontorist under brittisk regim, lärde hon sig tala perfekt engelska. Sin tyska lärde hon sig för ett halvsekel sedan av sin pojkvän, och efter många år i Norge, kunde hon också lägga norska till sitt stora språkförråd.

Emissarie i Norge och Hongkong
Åren 1964-70 arbetade makarna Hirshberg inom den judiska församlingen i Trondheim och blev bokstavligen dess ryggrad.
Hennes makes rika röst och kärlek till den judiska liturgiska musiken gjorde honom till en boren kantor, och de hjälpte båda till med att undervisa inom den judiska skolans ram. Från 1979-1984 bodde de i Hongkong, och där fick David till och med tjänstgöra som rituell kosherslaktare.
En kort tid efter sin återkomst från Hongkong blev David sjuk och dog. Och eftersom barnen var vuxna och flyttat till olika håll, var det naturligt för Levana att söka sig till Israels utrikesdepartement.

Ambassadtjänst i Egypten
I många år arbetade Levana vid UD i Jerusalem och hann även med sex spännande år som diplomat vid Israels ambassad i Egypten.
-Min dröm är att få se den fortsatta utvecklingen av Egyptens handel med Israel, säger Levana.
Fredsavtalet mellan de båda länderna har hållit, och det är i sig redan en framgång. Men Levana hoppas få se flera framsteg. En av hennes stora besvikelser är att de egyptiska myndigheterna gör det så svårt för sina medborgare att besöka Israel, även de som bara kommer för att hälsa på sin familj.

En tillbakablick
-Mitt liv har varit fyllt av spänning och det drama som staten Israel utgjort, men idag är jag nöjd med att bara vara hemma med min familj i Abu Tor, säger Levana.
Abu Tor nära Jerusalem är ett välutvecklat samhälle, som låg på gränsen mellan Israel och Jordanien från 1948 till1967. Dess invånare utgör fortfarande en blandning. Israelerna bor i halva området, och i den andra halvan bor arabiska kristna och muslimer. Relationerna är i allmänhet hyfsade, och lyckligtvis slipper man krypskyttar, taggtrådsstängsel och soldater från den tid då Jerusalem var en delad stad. Men Levana kan fortfarande peka ut skotthål i fasaden i huset där hon bor.

-Jag har genomlevt en hel del i Jerusalem, förklarar hon Men ibland är jag inte säker på att jag gillar utvecklingen. Hon drömmer alltjämt om Jerusalem i forna dagar, då hon kände varenda sten på varenda väg.
-Idag har vi en ny motorväg som inte för mig någonstans, medan stadens öppna vidder ser ut att försvinna mer och mer.
Levana borde kanske nöja sig med att bara koppla av på sin egen balkong. Med en fantastisk utsikt över Jerusalems gamla stad från sitt eget hem och med oräkneliga minnen från staden kan hon knappast önska sig något bättre.

Hemmastadd i Israel - tysk domare blir judinna i Jerusalem

Av Janet M. Moshe

-Jag tror att mina försök att få någon fason på skuggorna från det förflutna undermedvetet ledde mig till Israel och det judiska folket.

Den som säger detta är Yael Lavi, tidigare ungdomsdomare i Tyskland och numera anställd vid Yad Vashem, Martyrernas och Hjältarnas Åminnelsemuseum i Jerusalem. Yael har konverterat till judendomen och lämnat domaryrket, och idag känner hon sig uppfylld av att få öppna människors ögon för Förintelsen. Hon tycks ha en gränslös energi. Trots att hon är över 60, ser hon bara ut att vara hälften så gammal och har en framåtanda som en betydligt yngre kvinna.
Yael gjorde sin alija 1990, men under tjugo år dessförinnan hade hon haft en speciell relation till Israel och judarna. Nu använder hon sina erfarenheter för att undervisa tyska besökare på Yad Vashem.

Guidar tyska turister på Yad Vashem
-Det är inte lätt att tala om Förintelsen med tyska turister, säger Yael.
-Många av dem känner att de har kommit till rätta med det här ämnet, och deras resa till Israel är ett besök i det Heliga Landet, som inte får förstöras av att de ska behöva konfronteras med saker de helst inte vill tala om.
Yaels stillsamma framtoning kontrasterar mot hennes kunskaper, och när hon ska poängtera någonting gör hon det med en elegant gest som får hennes stiliga silversmycken att blänka. Om någon ska kunna tala med tyska turister om Förintelsens alla aspekter, så är det Yael.
Hon föddes 1934 i en burgen familj i Hannover och fick en perfekt uppfostran och utbildning. Även om hennes far hade en hög officiell befattning inom armén, kände hon aldrig att hennes familj hade någon beröring med nazismen eller dess ideologi.

Minns judeförföljelserna som barn
-Jag minns att jag såg judar när jag var barn, säger hon. -Jag tror att de föstes fram i flockar och skuffades upp på tåg på ett obehagligt sätt, och jag kommer ihåg att jag frågade vad den gula lappen på deras kläder betydde.
Den scenen etsade sig fast i hennes minne och plågade henne mycket länge.
Av fem syskon var Yael den enda, som hade allvarliga problem att kämpa med som ung i Nazi-tyskland. Nyligen var det ett jubileum i hennes gamla skola i Hannover, som Yael inte kunde delta i. Därför skrev hon till kamraterna att hon nu bor i Jerusalem och bestämt sig för att förena sitt öde med det judiska folkets.
-Jag fick inte ett enda svar, och några vänner berättade senare för mig att alla hade mumlat något om att jag alltid hade varit egendomlig.

Besökte Israel efter skilsmässa
Yael tror starkt på att barn är vittnesgilla, så när hon var färdig med sin juridiska examen blev hon ungdomsdomare. Hennes skilsmässa 1967 gav henne impulsen att ta ledigt från tingshuset och besöka Israel. När hon då 1968 planerade sin resa, tyckte hennes socialdemokratiska vänner att hon var galen. Även om de allihop hade hållit tummen för att Israel skulle segra i sexdagarskriget 1967, tyckte de året därpå att Israel blivit ett erövrarnas land.
Men den vackra unga domaren Yael kom till Tel Aviv med bara en hotellreservation och goda kunskaper i engelska, som skulle hjälpa henne att finna sin väg genom judarnas hemland.

Stannade för gott efter 17 besök
-När jag anlände 1968 var det enda jag visste om Israel det som Leon Uris bok Exodus hade förberett mig på - vackra solbrända män och kvinnor samt överlevande efter Förintelsen, som skulle förakta mig för att jag var tyska.
Yael for tillbaka till Israel ytterligare 17 gånger och fick med tiden många goda vänner. Men det var förmodligen alla intryck från det första besöket, som gav henne den nödvändiga puff, som behövdes för att hon skulle förena sig med det judiska folket, vilket resulterade i att hon konverterade 1985.
När hon drog sig tillbaka från domstolen ett par år senare, hade hon redan fattat beslutet att gå på alija, och efter en kort period i Haifa skapade hon sig sitt hem i Jerusalem.
Utöver guidandet i Yad Vashem hinner Yael med ett rikt och omväxlande liv. Hon har aldrig fått några egna barn, men hon är en stolt matte till lilla norfolkterriern Sassoon, som också gjort sin alija till Jerusalem och anpassat sig väl i det nya landet. Yaels syskonbarn i Tyskland tycker att hon är en äventyrslysten moster eller faster, och flera har kommit och hälsat på henne i Jerusalem.

Kämpar för mänskliga rättigheter
Hon är aktiv medlem i en ortodox men progressiv synagoga, och hon kämpar alltid för mänskliga rättigheter. Hon hör till Beit Sahour-gruppen, en grupp israeler och palestinier, som genom ständiga dialoger försöker jämna ut olika problem. Som aktiv supporter i Peace Now hoppas Yael att detta ska bli decenniet, då Israel äntligen får uppleva att Osloöverenskommelsen uppfylls genom en sann och riktig fred åt de israeliska och palestinska folken.
För närvarande är hon anställd vid Yad Vashems ledningsstab, och vid sidan av sina plikter som guide arbetar hon i ett team, som försöker forska fram fakta och skriva en kortfattad encyklopedi om de judiska samhällen som förintades i Europa.
Även om hennes hebreiska än så länge lämnar mycket övrigt att önska, känner sig Yael som hemma i Israel. -Äntligen kan jag tampas med problem, som bekymrat mig i åratal och som jag inte velat ge mig i kast med förut, säger hon. -Nu har jag vuxit in i judendomen och det judiska folket
Översättning Norma Wiel-Berggren.



Textlänkar
Till nästa artikel (i detta nummer)
Till föregående artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



© Detta material är skyddat av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.