Textlänkar finns längst nere på denna sida

Läsvärt ur kvartaltidskriften Menorah från och om Israel

Israel vid 50

98-nr2s20

Israeliska profiler 2.
Israeler i allmänhet är lättpratade. Sitter Du bredvid någon på stranden eller i bussen, får Du snabbt mänsklig kontakt och därtill ofta en berättelse om vederbörandes hela liv - som en tidstypisk spegel av det judiska folkets och statens nutida historia. Menorah har bett sin korrespondent Janet M. Moshe intervjua några "typiska" israeler i samband med 50-års jubileet. Här kommer ytterligare två intervjuer. De föregående återgavs i Menorah nr 1, 98. Svaret på rubrikens fråga kommer att ge sig i och med det sista avsnittet i Menorah nr.3, 98.

Den israeliske "medelsvensson", finns han?
Av Janet Mendelsohn Moshe

FEMTIO ÅR GAMMAL OCH ALLTJÄMT NYFIKEN
Doktor Igal Madar föddes för femtio år sedan i Tel Avivs beryktade Hatikvakvarter som barn till jemenitiska invandrare, så nu är han medelålders precis som sitt hemland.
Med sitt glänsande lockiga hår och sitt okynniga leende ser han mycket yngre ut, och det barnsligaste draget hos honom är hans smittande nyfikenhet.
-När jag växte upp var jag medlem i fyra lokala bibliotek, för jag fick bara låna två böcker åt gången på varje håll, berättar Madar. Läsning var hans räddning eftersom skolan inte var någon utmaning, och Madar kunde till och med känna hur illa lärarna tyckte om honom ju äldre han blev.
-Det måste ha varit svårt att få tag i lärare, som ville komma till Hatikvaområdet, säger han klarsynt. -Våra lärare var dåliga, och det var alldeles tydligt att de ogillade oss.
I Hatikva bodde tusentals immigrantfamiljer på 50-talet. Eftersom infrastrukturen var dålig och illa uppbyggd, myllrade där snart nog stora familjer från Asien och Afrika, som levde under usla förhållanden.
Tack vare att han alltid varit ett begåvat och vaket barn och en elev som ville analysera allt, klarade Madar redan vid 13 en examen, som berättigade honom till avgiftsfria studier på högstadiet. Då han var nummer sex bland familjens sju barn, måste hans snabba utveckling ha inneburit en väsentlig ekonomisk lättnad för föräldrarna.
Men ett eller två missdåd var nära att lura honom på förmånen.
-Biträdande rektorn försökte få mitt stipendium indraget för att jag uppfört mig illa, minns Madar lite bistert. -12 år senare råkade jag möta henne, och när hon hörde att jag hade försvarat min avhandling om hjärnans fysiologi och skulle börja doktorera i biokemi, blev hon fullständigt likblek och skrattade hysteriskt. Hon var chockad av överraskningen, för hon hade aldrig kunnat tro att jag skulle lyckas.

FORSKNING HAND I HAND MED MÄNSKLIGHET
Idag arbetar dr Igal Madar vid Sharetts Cancerinstitut vid Hadassahsjukhuset i Jerusalem. Han är expert på en diagnostisk maskin kallad Positron Emission Tomograph (PET-kamera) med en bildteknik, som kan kartlägga hjärnans och hela kroppens biokemi. Maskinen kan hjälpa till att diagnostisera Parkinsons sjukdom samt vissa typer av epilepsi och identifiera cancerogena mutationer (förändringar).
Madar återvände nyligen till Israel efter postdoktorala studier vid John Hopkins-sjukhuset i Baltimore, Maryland, och en period vid UCLA, universitetet i Los Angeles.
-Jag var glad att vara hemma igen och se det positiva arbetet vid Mellersta Österns enda PET-kamera, säger Madar.

FÖRSUMMADE PROBLEM
-Men i det israeliska samhället har vi problem, som alltid tycks försummas.
Förutom de vetenskapliga problem han försöker lösa har Madar därför andra djärva planer - han är beredd att ge sig på det israeliska samhället.
-Jag är orolig för Israels existens, förklarar han, och det är inte bara för att Hamas terrorister konstruerar bomber på hemliga gömställen utanför Jerusalem. Vi har haft interna problem i vårt land i decennier, och nu måste vi finna en lösning.
Enligt Madar behöver Israel bygga dussintals nya skolor hellre än att köpa nya stridsplan.
-Vi måste betala lärare adekvata löner och uppmuntra dem att arbeta i utvecklingsstäder och lyckas med uppgiften.
Madar, som är jemenit, säger att för fyrtio år sen fanns det åtskilliga kulturer, som inte legitimerades under den vansinniga ivern att skapa en "israel". Judar från Marocko, Bulgarien, Polen och Kaukasus hade alla sina egna folkliga traditioner. Men föga uppmärksamhet ägnades åt sådant som inte följde normen, och barnen skämdes ofta för sin egen bakgrund.
Sin nyfikenhet fick han i arv från farfadern, som bodde i familjens hem när Madar var barn.
-Farfar var en vis man, och han upphörde aldrig att lära sig nya saker förrän den dag han dog. Hans stora intresse var hans judiska rötter, och samma nyfikenhet yttrade sig hos alla mina syskon. En syster började studera vid universitetet, när hennes dotter avlagt sin fil. kand. Den yngste brodern startade ett framgångsrikt hissföretag men tog sig ledigt när han fyllt 30 för att gå på universitetet och lära sig fysikens principer.
-Det är dags för oss att göra slut på det självständighetskrig vi levt med i 50 år. Vår regering och våra myndigheter måste ta sig an samhällsproblemen, som bara växer och blir allt allvarligare, upprepar Madar. Han säger att klyftan mellan dem som har pengar och dem som inte äger någonting blir allt större. Nu är det också färre judiska ungdomar i familjer från Mellanösterns länder, som studerar vid universitet, än för tio år sedan.
Som medlem av den israeliska Sefardiska Utbildningsfonden försöker Madar göra sitt bästa för att se till att rätten till kvalitetsutbildning garanteras åt alla. För närvarande arbetar han på ett projekt för att ge behövande barn chansen till avancerade vetenskapliga studier.
-Det är hög tid att rätta till ojämlikheten i samhället i många skiftande avseenden.

TOVA OCH MOSHE KOM ILLEGALT TILL PALESTINA - GRUNDADE KIBBUTS

-Så svårt som vårt liv var, skulle vi om så behövts ha tagit oss till Israel i ett badkar för att kunna lämna Polen och komma till Palestina, förklarar Tova. Hon är en av grundarna till kibbuts Hamapil och var en av de tiotusentals immigranter, som översvämmade landet Israels stränder på 30- och 40-talen. Eftersom engelsk lag starkt begränsade invandringen av judar till Palestina under den brittiska mandatperioden, var man tvungen att söka sig till vänliga, föga kända små hamnar. Varenda båt som verkade det allra minsta sjövärdig användes för att smuggla in judiska immigranter till Palestina och klara dem undan den hårda brittiska kontrollen.

FRUKTANSVÄRD FÄRD FRÅN EUROPA
När hon landade i Palestina efter en fruktansvärd resa med föga färsk mat eller vatten och skrämmande otillräckliga sanitära förhållanden, var den 22-åriga Tova sjukligt blek och svag. Under båtfärden hade hon drabbats av dysenteri, men till all lycka hade hon en kusin i Tel Aviv, som kunde hjälpa henne att få nödvändig medicinsk behandling så att hon kunde återvinna krafterna.
Visserligen hade Tova och Moshe, som var hennes blivande äkta man, före avresan flyttat till Byalistok för att där så mycket som möjligt förbereda sig för livet på en kibbuts. Men inget kunde ha varit svårare än att grunda en ny bosättning i den steniga, sterila markplätten mitt i Palestina, som de fick anvisad för att där skapa en ny tillvaro.
Tova och Moshe Shefron förenade sig med de första bosättarna i kibbuts Hamapil i Emek Hefer-regionen 12 km nordost om Natanya. Kibbutsens namn kommer från det hebreiska uttrycket "ma´pilim", som ungefärligen kan översättas till "vägbanare". Trots att engelsmännen betraktade dem som illegala immigranter, trotsade judarna hellre brittisk lag än de stannade i Polen och såg sina bröder svälta och dö där eller i Tyskland. Nästan alla av de tidigaste grundarna av Hamapil hade lyckats ta sig till Palestina illegalt, trots att britterna ofta konfiskerade judiska båtar och internerade passagerarna i läger för statslösa i Palestina eller på Cypern.

FLYTTA STENAR OCH BYGGA ETT HEM
Trots att både Moshe och Tova jobbade med alla möjliga uppgifter inom byn, var det Tovas goda handlag med nål och tråd som redan från allra första tiden gav kibbutsmedlemmarna riktiga och välsittande arbetskläder och därtill en speciell klänning eller skjorta för sabbaten.
Moshe hjälpte till med citrusplanteringen och hade dessutom ett säkerhetsuppdrag på kibbutsen, eftersom det redan före Israels självständighetsdeklaration 1948 rådde stark spänning i förhållandet till de närmsta arabiska byarna.
Senare lärde sig Moshe till snickare, och i över 40 år tillhörde han ett arbetslag, som byggde måttbeställda skåp till kibbutsens rum och lägenheter. Trots att Moshe och Tova båda fyllt 80 fortsätter de att arbeta många timmar om dagen.
-Arbetet är vårt liv, ler Tova, som förutom att hon designar och syr vackra presenter också älskar att baka gott bröd åt barn och barnbarn.

IDAG LEVER TRE GENERATIONER
av familjen Shefron i kibbuts Hamapil. Avraham Shefron, den yngste sonen, och hans fru Gila från kibbuts Hulata har fyra barn mellan 5 och 16 år. Äldste sonen, Amram, är inte längre medlem av kibbutsen men bor ganska nära i Hadera med sin familj. Dottern Nava bor i grannkibbutsen Ein Haroesh.
Alla Shefrons håller ihop med varann liksom de flesta kibbutsfamiljerna som vuxit i omfång. Och alla barnen bodde under sin uppväxttid i kibbutsens centrala barnhem. Även när det inte längre var nödvändigt av säkerhetsskäl hade man svårt att överge kibbutsens gemensamhetsideal. Det var först i slutet av 70-talet som barnen började sova hemma hos sina föräldrar.
–Barnens hus och de yngstas uppfostran på kibbutsen är än idag en viktig del av vårt liv, förklarar Tova. Men föräldrarna vill ha sina barn under sitt eget tak.
-Jag minns än i dag hur ont det gjorde att bädda ner ett febersjukt barn i en säng i barnens hus, tillägger hon. -Och det spelade ingen roll hur förtjusande den ansvariga barnvakten än var.
Hon minns med en talande grimas hur hon många nätter kunde smyga dit med en ficklampa för att kolla sitt sovande sjuka barns temp.
-Avraham och Gila var med i gruppen som gjorde uppror mot regeln på Hamapil, och det ledde till att man röstade om var barnen skulle få sova.

BARNEN SOVER HEMMA NUMERA
Detta resulterade i att lägenheterna byggdes ut så att alla barn nu kan sova hemma hos sin mamma och pappa.
-Den unga generationen var villig att stoppa in fyra barn i samma lilla rum, huvudsaken var att de hade barnen hemma hos sig.
Idag har alla kibbutser med ett enda undantag övergått till familjemodellen. Men daghemmet och förskolan är fortfarande förstklassiga så att alla mammor kan arbeta på heltid.
När man kör genom Sharondalen och de många bosättningarna, märker man den enorma skillnaden jämfört med det hektiska stadslivet. De grönskande citrusodlingarna med mogna apelsiner och grapefrukter doftar förföriskt, och man har även banan-, kiwi- och avocadoplanteringar, som ger rika skördar. Fabrikerna blomstrar på kibbutserna och tycks inte alls vara lika nedsmutsande för miljön och dessutom trevligare som arbetsplatser än motsvarande företag i städerna. Kibbuts Hamapil har två fabriker. En tillverkar mikrovågsförpackningar för mat, den andra gör sockor och strumpor - 5 miljoner par om året.*)

EN DOFT AV LANDSBYGD
Lägg därtill att dofterna från kycklingburar och kostall påminner om att man faktiskt är på landet trots fabriksverksamheten. Många kibbutser har också börjat ta emot gäster i hemmen. Gamla bostadshus har renoverats för att kunna erbjuda "bed and breakfast". Och riktiga gästhus och hotell på kibbutser lockar både turister och israeliska familjer.

-Kibbutsen har förändrats under de här senaste femtio åren. Men låt oss hoppas att den ska kunna motsvara den yngre generationens behov, säger Tova. Kibbutsens äldre har ett arv att skänka de yngre. Oavsett om de var intellektuella européer, som ville arbeta i sitt eget land eller krigsskadade flyktingar, som faktiskt kunde bygga upp sig själva igen, medan de anpassade sig i det nya landet, har de en egen historia att lägga till sionismens annaler. Översättning och bearbetning NWB

*) Kibbuts Hamapils företag har egna web-sidor:
MCP Performance Plastics finns på http://www.lookup.com/Homepage/92692/mcp.html
TAGA Socks finns på http://www.lookup.com/Homepage/92692/taga.html



Textlänkar
Till nästa artikel (i detta nummer)
Till föregående artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



© Detta material är skyddat av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.