Textlänkar finns längst nere på denna sida


Läsvärt ur kvartaltidskriften Menorah från och om Israel

REPORTAGE


Besök i Kuba, en shtetl i Azerbajdzjan
Ett reportage av Paula Hersson-Ringskog

Judarnas historia i Azerbajdzjan går långt tillbaka, ända tills första templets förstöring. På den tiden omfattade Azerbajdzjan stora områden som nu ligger i Iran. Ättlingar till dessa judar, bergsjudarna, återfinns längs bergskedjan Kaukasus. Mest koncentrerat bor de i staden Kuba som ligger två och en halv timmes väg nordväst om huvudstaden Baku.

Det är bara tre hundra år sedan judar bosatte sig i Kuba. Många hade då flytt från omkringliggande byar och städer, som förstördes under en persisk invasion. Många tvangs att omvända sig till islam. I Kuba rådde en välvillig  khan (hövding) som skyddade judarna (1814 kom en ny våg av judar, denna gång från Baku efter en pogrom).
Azerbajdzjan lydde under Tsarryssland från 1806 och fram till 1917. Under några år var Azerbajdzjan självständigt men ett inbördeskrig bröt snart ut och Azerbajdzjan blev 1921 en del av Sovjetunionen tills det ånyo blev självständigt 1991.

Stor utvandring till Israel
Ärren från sovjettiden är många. Fröet till Nagorno-Karabach-konflikten såddes av Stalin och rätt efter självständigheten blossade krig mellan Armenien och Azerbajdzjan upp. Resultatet av den konflikten blev att  en miljon azeriska flyktingar, huvudsakligen bergsfolk, nu trängts ihop i Baku. Som svar utvisade Azerbajdzjan alla armenier. Förföljelserna av de kristna armenierna fick många judar att frukta samma öde och mellan 1989 och 1992 utvandrade 21 000 judar (av 30 000) till Israel.

Mellan Kaspiska havet och Kaukasus bergskedjor
Tillsammans med två bekanta, Olga och Marina, for jag i juni 1999 till Kuba med bil. Så snart vi lämnat områdena runt Baku, där övergivna oljeutvinningsutrustningar, bil- och tågvrak låg utslängda i naturen, och vänt kosan mot norr ändrades landskapsbilden dramatiskt.  På vår högra sida hade vi Kaspiska Havet och byar som livnär sig på kaviarhantering. Kaukasusbergen syntes på vår vänstra sida. På vissa bergssluttningar hade man börjat plantera skog. Det sandiga och torra landskapet övergick i härlig grönska. Vatten från källor i bergen hade letts  in i kanaler som följde vägen. Många flodbäddar var däremot totalt uttorkade. På fälten växte solblommor, vete och all slags grönsaker. Vingårdarna såg välvårdade ut (trots Gorbatjovs vanvettiga beslut att hugga ner alla vingårdar i Sovjetunionen i kampen mot alkoholismen). Längre norrut kantades vägen av äppel- och körsbärsträd.

Vi anlände först till den större delen av Kuba där 26 000 muslimer bor. Den gav intryck av en sömnig by med undantag av deras "autovokzal", buss- och taxistationen, där ett 50-tal minibussar, bussar och bilar stod parkerade längs huvudgatan med motorerna på. Floden Kudialchai, den vita floden, delar staden i två delar. På den andra sidan av Kudialchai, den vänstra stranden, ligger Krasnaja Sloboda, det judiska Kuba, där 4 000 judar  bor. 

Namnet Krasnaja Sloboda (röd förort på ryska) fick stadsdelen på grund av sina röda hustak. Numera använder man aluminium. När bergsjudar flyttade in från olika städer och byar sökte man sig i allmänhet till samma kvarter som sina "landsmän" s.k. mahalla och byggde sin egen synagoga. Vid slutet av 1800-talet var 11 synagogor i bruk i Kuba.

Vi hälsar på judarna i Kuba
Den första synagogan vi besökte var Gilah synagogan som oavbrutet använts för gudstjänst. T.o.m. under kommunistregimen gick det att hålla gudstjänst där även om det inte sågs med blida ögon av myndigheterna. Synagogan var 103 år gammal och namnet kom från de judar som 1780 flyttade till Kuba från Gilan provinsen i Persien. Byggnaden är kvadratisk och pryds av en lökkupol - ett inflytande från Kubas moskéer. På ytterväggen som låg mot gatan hade man murat in namnet på den lokale byggaren, Hillel ben Chaim, i hebreiska bokstäver.

Flera äldre män med typisk keps på huvudet hade just avslutat mincha när vi tillsammans med ordföranden för församlingen, Boris, och Norik, lärare och representant för den amerikanska organisationen Vaad Hatsola (bistår många projekt i Kuba) besökte synagogan. Alla tog av sig skorna innan vi gick in i ett stort rum med svagt blåmålade väggar. Persiska mattor med olika mönster från Kuba täckte synagogans golv. Biman stod i centrum och rader med bänkar omgärdade biman. Tornet över biman förbättrade akustiken så att oberoende av var man satt i synagogan skulle man kunna följa toraläsaren. Boris berättade  att kvinnorna aldrig deltar i gudstjänsterna såvida det inte är en religiös helgdag och då sitter de längst bak. När man ber vänder man sig mot väster eftersom Azerbajdzjan ligger öster om Jerusalem.

Synagogan äger 50 torarullar och en samling av 70 yad (pekare som används vid läsning av toran) från olika församlingar som nu har smält samman med Kubas församling - tidigare ömt kallad "Lilla Jerusalem". För en tid sedan påträffades ett 150 årigt dokument som pekade på ett större välstånd då församlingen kunnat stödja församlingarna i Tiberias, Sefat och Hebron.
Jag önskade att jag hade kunnat prata med gamlingarna som följde efter oss på vår rundvandring, men många bergsjudar pratar endast Azeri och en variant av bergsfolkens Tat-språk som kallas Jehuri  eller Judeo-Tat. Språket är släkt med persiska medan Azeri är ett turkiskt språk. Få dokument, förutom några folkloristiska poem, är bevarade på Jehuri. För två år sedan publicerades i Moskva en ordbok med Jehuri (med latinska bokstäver) och ryska (med cyrilliska bokstäver) - ett tecken på omvärldens intresse.
 
Från synagogan följde vi en liten stig ner mot en nybyggd mikvah (rituellt bad) med två bassänger i vacker mosaik. Utanför hördes flodens brus. En perfekt plats för en mikvah som skall fyllas med friskt, rinnande vatten. I närheten  låg en synagoga med sex kupoler i aluminium, Kusari synagogan. Den hade byggts av människor från det närbelägna Kusari (som mytomspunnet har fått stå som centrum för kazarernas kungarike - det rike som på 600-talet anammade judendomen). Här har ett stort renoveringsarbete börjat för att skapa ett religiöst och socialt centrum i Kuba.

En tredje synagoga, Karui synagogan, större än de båda andra synagogorna, med vackert rundade fönster och tegelstenar i intrikata mönster var tyvärr alltför nedsliten för att kunna räddas. Totalt sju synagogor har bevarats men de övriga har under kommunistregimen använts för andra ändamål och kommer inte att restaureras.

Rabbin Adam, en liten intensiv man i 40-årsåldern, ursprungligen från Gabardino-Kalbaria på andra sidan Kaukasus, var pigg på att visa oss sommarskolan, inhyst i ett hyrt hus. Där fanns tre klassrum fyllda med unga pojkar som studerade hebreiska, Toran och Mishnah. Det fanns bara ett fåtal böcker som pojkarna fick dela på. Tyvärr fanns inga klasser för flickor. De går visserligen i den obligatoriska statliga skolan (11 år) men slutar vanligtvis då de är 14 år och stannar hemma i likhet med övriga (kvinnliga) Kubabor. Sedan blir de bortgifta, liksom Noriks syster som skulle gifta sig senare den sommaren.

Överhuvudtaget såg jag inte många kvinnor på gatorna, förutom äldre kvinnor och barn. Men med husdörren på glänt var det flera unga kvinnor med barn på armen som log och hälsade oss med shalom. Tack vare det relativt höga födelsetalet i Kuba har den judiska befolkningen trots revolutioner, världskrig och självständigheten som gjorde det möjligt att emigrera, varit relativt stabil och kanske nu t.o.m. ökar med inflyttning av bergsjudar från mindre städer och Baku.

Liksom det övriga Azerbajdzjan är arbetslösheten stor i Kuba. Det finns få arbetsmöjligheter i Krasnaja Sloboda och vi såg många män som satt och fördrev tiden med att spela checkers. Flera företagsamma individer har börjat handla med ryska och kinesiska varor vilket har varit framgångsrikt. Det kan man se på alla nybyggda hus som stolt visar inte bara välstånd utan också judisk identitet. Menoror, Davidsstjärnor och andra judiska symboler, målade eller i järnsmide, pryder väggar, hustak och grindar.

Vi besökte också en av de tre begravningsplatser som ligger på ett fält högt ovanför Krasnaja Sloboda. Att bland gamla gravstenar, smultronplantor och björnbärsbuskar blicka ut mot de judiska kvarteren nedanför, att se floden, den muslimska staden på andra sidan floden, och bergen bakom staden var en vacker syn som fyllde en med andakt.

Med hjälp av rabbinen Adam slöt vi oss till att de äldsta gravstenarna som endast var skrivna på hebreiska var 150 år gamla. Från ryska revolutionen och framåt var stenarna ingraverade med både ryska och hebreiska bokstäver. Bilder av de döda, porträtt och t.o.m. statyer i naturlig storlek stod bredvid vissa gravstenar.

I ett speciellt hus för sörjande utifrån ordnade församlingen med måltid efter begravningen. Att sörja är mycket viktigt bland bergsjudar och under det första året efter begravningen ordnas flera minnesmåltider till den dödes ära.

Nu fanns det bara en sak till som Boris och Norik ville visa oss och det var ett  av Chevra Kaddisha husen. Att ta hand om den döde var naturligtvis lika viktigt som att sörja och hade alltid ombesörjts av Chevra Kaddisha, där endast män deltar. Kvinnorna sköter dock om reningen (taharah) av avlidna kvinnor. För att komma till platsen fick vi först åka tillbaka till staden och sedan klättra uppför bergssluttningen. Vi klättrade med en bil som inte klarade av det. När jag frågade Boris hur dom  kunde komma uppför den branta backen, skrattade han bara - inte för inte kallas de bergsjudar!

 





Textlänkar
Till nästa artikel (i detta nummer)
Till föregående artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



© Detta material är skyddat av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.