Av Raphael Israeli, Jerusalem

Den uppmärksamme betraktaren av världshändelserna har under det gångna årtiondet kunnat lägga märke till att de flesta stridigheter och krig, både inom och mellan länder, har orsakats, orkestrerats och genomförts av fundamentalistiska muslimska grupper.

Listan över sådana grupper innefattar Usama bin Laden, den ökände internationelle terroristen som underblåser hat mot västvärlden och har svurit att utplåna den tillsammans med dess "förhatliga värderingar"; talibanerna i Afghanistan, vilka bl.a. är fast beslutna att förstöra icke-muslimska kulturarv; Hizbollah-gerillan i Libanon, vilka bekämpar Israel som "Västs förlängda arm" i den islamiska världen; Hamas i Israel och Jordanien, vars mål är att förgöra judarna och den judisk-kristna tradition som de hävdar har tagit Islams plats; Abu Sayyaf-gerillan i Filippinerna, som inriktar sig på att kidnappa västerlänningar och kristna och ofta mördar de kidnappade.

Närmare Europa har vi kunnat se massakrer på européer och andra västerlänningar (även mord på muslimer som antagit västerländsk levnadsstil) utförda av GIA (Groupes Islamiques Armes, i Algeriet) och i Egypten har Gama'at attackerat turister från väst. I hjärtat av Europa har vi kunnat se hur den bosniska nationalismen (som är helt legitim) med öppet understöd från Iran har övergått till att bli uttalat muslimsk, därefter den albanska expansionen av islam in i Kosovo och nu även Makedonien. Detta har skett med hjälp av EU, vilket i sin strävan att uppnå "fred och stabilitet", kan vara på väg att kopiera den ökända München-överenskommelsen 1938, varav följden för Europas del blev både krig och vanära. Längre bort i världen utförs dagligen attacker av muslimer mot västerländska och kristna mål i Indonesien, Malaysia, Egypten, Pakistan, Sudan och på ytterligare andra platser.

I Europa har radikala muslimska grupper härjat vilt sedan utbrottet av den nuvarande intifadan mot judiska mål: dussintals synagogor och judiska skolor har satts i brand, begravningsplatser har vanhelgats, judiska gudstjänstbesökare har smädats eller attackerats fysiskt - oftast helt utan påföljd - i den våg av hundratals liknande handlingar som har spritt sig till Frankrike, England, Ryssland, Tyskland, men också så långt bort som till Nord- och Sydamerika, samt till Australien. Det är inte svårt att föreställa sig vad som skulle bli följden för de muslimska minoriteterna i dessa länder om det hade varit en kyrka som brändes upp eller sprängdes, eller hur de själva skulle reagera om någon hade fräckheten att vanhelga en moské. Men i Kosovo och Makedonien, i Egypten och Sudan, i Afghanistan och Iran, i Indonesien och Malaysia bränns kyrkor dagligen, och västvärlden håller tyst för "fredens och stabilitetens" skull.

Vad är innebörden av allt detta? För en förståelse är det nödvändigt att lära känna något om den terminologi som används av dessa fundamentalistiska grupper. För dem är de traditionella muslimska politiska doktrinerna som gör åtskillnad mellan olika kategorier av länder och människor lika giltiga nu som de har varit, och de återupplivas där muslimska fundamentalister tar makten, exempelvis i Iran, Afghanistan och Sudan, som tjänar som baser för vidare spridning. Själva är naturligtvis muslimerna "Allahs utvalda folk", vilket vore helt i sin ordning om inte denna uppfattning med våld påtvingades andra. Efter dem i rangordning kommer kristna och judar, "skyddsfolken", vilka får åtnjuta muslimskt beskydd förutsatt att de underkastar sig muslimskt styre och accepterar förödmjukelsen att vara andra klassens medborgare. De kan köpa sig till en status som "dhimmi" (skyddsfolk), genom att betala en skatt (jizya) som muslimer inte behöver betala.

De områden som styrs av islam kallas Dar-al-Islam; där gäller Pax Islamica, och där är muslimsk lag högsta lag, oavsett befolkningens sammansättning. I medeltidens Spanien exempelvis, där majoriteten av befolkningen var kristen alltigenom åtta århundraden av muslimskt styre, var det likväl dhimmilagarna som gällde under denna "gyllene era", som man idag så ofta hänvisar till som höjden av muslimsk tolerans. Den icke-muslimska världen kallas passande Dar-al-Harb, ung. "krigets domän", och mot den är muslimerna kallade till evigt krig till dess den underkastar sig muslimskt styre. Sättet att åstadkomma detta är Heligt krig (Jihad), vilket idag öppet proklameras av Bin Laden, Hamas, Hizbollah, vissa bosniska och albanska grupper, GIA, en del muslimer i Filippinerna och andra likasinnade grupper. När islam riskerar att elimineras av en övermakt, som i Europa eller i Mellanöstern, träder man i bakgrunden och väljer en gerillakrigföring i form av terrorism, för att på så sätt sakta beröva fienden dess kraft och förebereda dem på "underkastelse" (vilket är grundbetydelsen av ordet "islam").

Så länge muslimska minoriteter inte når över 10 procent i befolkningsantal försöker de göra det bästa av sina liv i demokratiska länder. De utnyttjar till fullo sin frihet att organisera sig, öka sitt antal, föra in sina familjer och vänner - legalt eller illegalt - i vetskap om att deras ökande antal gör dem till viktiga väljargrupper för politikerna i värdländerna. Men om de växer över de nämnda procenttalen, och lokalt uppnår befolkningsmajoritet (exempelvis i Barbes, Paris) kommer kraven på självstyre och därefter självständighet, som i Kosovo, Makedonien, Libanon etc. Därefter står vägen öppen för det världsvida genomförandet av Dar-al-Islam.

Raphael Israeli är professor i Islam och Mellanöstern vid Harry S. Truman Institutet för fredsutveckling, Hebreiska universitetet i Jerusalem, Israel.

Översättning: Bengt-Ove Andersson

Textlänkar

Till framsidan

Till arkivet