Få saker få mig att känna mig så lycklig som att se mina barn ge uttryck för syskonkärlek. Att se dem gå hand i hand, att hitta dem sovandes i samma säng, att se dem försvara varandra mot utomstående. Att se hur de automatiskt delar upp godis i tre bitar. Det värsta jag vet är när barnen bråkar med varandra.

Jag skriver dessa rader strax innan Israel går till val för att välja en ny premiärminister. Det blir inte nödvändigtvis så stor skillnad mellan en regering ledd av Likud och den styrande regeringen ledd av Arbetarpartiet. Det väntade regimskiftet kommer knappast att vända svart till vitt eller vice versa. Skillnaderna mellan Likud och Arbetarpartiets program ligger snarast i schatteringar. Hur mycket land ger man i utbyte mot ett fredsfördrag, 85% eller 95%? Hur snabbt och hårt slår man tillbaka efter en terrorattack och hur lång tid låter man gå mellan en attack och fortsatta förhandlingar? Båda partierna är beredda att under vissa omständigheter acceptera en palestinsk stat. Likaledes är båda beredda att förhandla om hur mycket av Västbanken som ska lämnas till palestinskt styre.

Syskon definieras i lexikon som barn till samma föräldrar. Syskon slåss ofta, både i psykologiböcker, såpoperor och verkliga livet om föräldrarnas kärlek, omgivningens uppmärksamhet eller föräldrarnas arv. Det första syskondramat i bibeln möter vi strax efter skapelseberättelsen. Kain mister besinningen av avundsjuka och dräper i vredesmod sin bror Abel, då Gud tar emot broderns brännoffer, men inte Kains. När Gud senare söker Abel säger Kain i spelad förnärmelse "Skall jag taga vara på min broder?" (F:a Mosebok, 4:9), dvs. Varför frågar du just mig? Kain vill påskina att han inte har något särskilt ansvar gentemot sin bror. I själva verket dräper Kain sin bror just därför att han är hans bror. Syskonavund är sprängämnet som får Kain att explodera. Herren svarar Kain "Vad har du gjort! Hör, din broders blod ropar till mig från jorden".

Är det en tillfällighet att den judiska bibeln är full av historier om syskon? Kain och Abel, Isak och Ismael, Jakob och Esau, Rakel och Lea, Josef och hans bröder. Bibeln förtäljer hur både judar och araber härstammar från Abraham genom hans söner Isak och Ismael. På ett flertal platser i Första Moseboken lovar Gud Abraham, Isak och Jakob att de ska få ärva Israels land. Men Ismael blir heller inte lottlös. Guds ängel lovar Ismaels mor "Jag ska göra din säd mycket talrik, så att man inte skall kunna räkna den för dess myckenhets skull... (men säger även om Ismael) och han ska ligga i strid med alla sina bröder". (F:a Mosebok 16:10).

Vare sig man ser Bibelns berättelser som bokstavlig sanning eller inte, är det svårt att bortse från hur bra liknelsen passar. Judar och araber, Abrahams barn, slåss fortfarande om föräldrarnas arv. Liksom syskon kan vi aldrig springa ifrån släktbanden, även när den andre ser ut som en av skrattkammarens förvrängda avbilder. De två folk som bebor Israels land är inte blott grannar, där den ena kan fatta ett beslut och flytta någon annanstans. Judar och araber i Israel är varandras öde. Den israelisk extremhögern fantiserar om transfer medan palestinierna taktfast skanderar om att kasta judarna i havet. Inte ens fredslägrets tal om en ensidig separation, ifall vi inte kommer överens om en lösning, är realistisk. En palestinsk stat kan i nuläget inte klara sig utan nära samarbete och stöd från Israel. Efter sex års självstyre i Gazaremsan och delar av Västbanken är majoriteten av Palestinierna ännu helt beroende av Israel för sin försörjning. Nästan inga ansträngningar har ännu gjorts av Yassir Arafat och den palestinska ledningen att säkerställa alternativa inkomstkällor för de palestinska massorna. Även den israeliska ekonomin är beroende av arbetande händer, främst inom jordbruket och den traditionella industrin. Geografiskt ligger många tätorter, och främst Jerusalem, så att det är näst intill omöjligt att dra en gräns mellan judisk och arabisk bosättning.

När Ehud Barak under de senaste förhandlingarna erbjöd Arafat mer än halva kungariket, ser jag för mig hur Jakob förbereder sig för mötet med sin bror Esau. "Rädda mig undan min broder Esaus hand, ty jag fruktar att han kommer att förgöra mig utan att ens skona mödrar och barn.... Och av det han [Jakob]förvärvat tog han ut till skänker åt sin broder Esau: två hundra getter och tjugo bockar, två hundra tackor och tjugo vädurar, trettio kamelston som gåvo di, jämte deras föl, därtill fyrtio kor och tio tjurar samt tjugo åsninnor med tio föl" (F:a Mosebok 32:11).

Sen staten Israels tillkomst har judar och araber i varandra sett personifieringen av sina värsta mardrömar. Trots detta har det senaste decenniet medvetandet vuxit bland en majoritet av israeler om att lösningen på konflikten nödvändigtvis ligger i en överenskommelse och inte i en militär seger.

Det är hungersnöd i Kanaans land. Josef, som sålts som slav av sina avundsjuka bröder, har blivit Faraos högste rådgivare. Utan att känna igen sin bror, kommer hans bröder till honom i Egypten för att be om mat.
"Och Josef sade till sina bröder "Jag är Josef. Lever min fader ännu?" Men hans bröder kunde inte svara honom, så förskräckta blevo de för honom".(F:a Mosebok 45:3).Inte ens när Josef ger sig till känna vågar bröderna närma sig honom.
Låt oss önska Israels nya premiärminister lycka till. Vi önskar dig mod och vishet inför de svåra besluten som väntar.
"Och han [Josef] kysste alla sina bröder och grät i deras armar. Sen samtalade han med sina bröder."(F:a Mosebok 45:3).

Noomi Stahl-Berlinger

Textlänkar

Till föregående artikel (i detta nummer)

Till framsidan

Till arkivet