Tomer Ginat blev tretton år. Han dog av komplikationer av leukemi några månader efter sin Bar Mitzva. Tomers mamma, Monika, är född och uppvuxen i Sverige. Vi kom till Israel tillsammans för nästan tjugo år sedan. Även för Tomer, som föddes i Israel, var Sverige en viktig del av tillvaron. Varje sommar flög han och hans mellanbror ensamma till Sverige för att kunna vara med mormor på landet. Han var bland de ganska få svenskättlingarna i vår lilla koloni som pratade svenska obehindrat.

Vi var fyra av Monikas klasskamrater på begravningen. Abraham Levy som undervisade oss i hebreiska och körsång i Hillelskolan, var kantor och sjöng El Male Rahamim - barmhärtige Gud, vid graven. När jag hörde hans vackra och välbekanta röst såg jag för mitt inre öga oss fyra klasskamrater som vi var i småskolan, för trettio år sedan. Då låg livet framför oss, fyllt av hopp och möjligheter. På den tiden bestod våra sorgeämnen i att inte få femma på ett prov eller att inte bli bjuden på något födelsedagskalas. Nu stod vi, som alla under tiden har haft lyckan att få bli mammor, stumma av sorg och skräck över livets bräcklighet runt ett barns grav och grät över nästa generation som inte blev nästa generation.

Kaddish
Det finns nog få saker som är så svåra att höra som när en far säger Kaddish vid sitt barns grav. Kaddish-bönen är en av de äldsta i den judiska liturgin. Den sägs i synagogan flera gånger om dagen, men är mest känd som den bön en nära anhörig läser under det första året i åminnelse av den bortgångne. Kaddish-bönen beskriver Guds härlighet och uttrycker vårt hopp om att han ska bringa oss frid, i denna värld och nästa.
Kaddish-bönen är en hand som sträcks ut genom generationerna, en bekräftelse att vi minns vem vi är och var vi kommer ifrån, även när vi har det som svårast. När vi hör de sörjandes Kaddish vet vi att ett liv är slut.
På Tomers begravning var det många människor, kanske tre eller fem hundra. Förutom släkt, vänner och arbetskamrater kom det även ett flertal andra vars liv berört Tomers på olika sätt. Mannen som äger kiosken på Tomers gata kom, liksom Tomers frisör och folk från tennisskolan. Personalen från Shneiders barnsjukhus, där Tomer behandlats under sin sjukdom kom. I Israel bryr man sig inte särskilt mycket om att respektera varandras personliga livsrum. Runt graven var trängseln större än vanligt. Det kändes som om deltagarna i den kollektiva sorgen sökte stöd i varandra. Bland alla vuxna fanns ett trettiotal av Tomers klasskamrater, stora barn eller unga ungdomar. De stod i klungor, bortkomna och förtvivlade och frågande. Många med gelé i håret och klumpiga moderiktiga kängor och en krampaktigt hållen bukett i de darriga händerna. Blommorna lämnade de i en hög på Tomers grav, en sekulär ritual att hålla fast vid när verkligheten sviker.
Tomers kropp lades ner i en jordgrav och de närmaste hjälpte till att täcka den med jord. En representant för Chevra Kadisha - begravnings sällskapet - läste den brukliga texten. Sen höll Tomers lärarinna och rektor var sitt korta avskedstal. Det hade nu inte spelat någon roll om Tomer varit en annan sorts pojke, men tanken på hur han var gör att förlusten känns ännu grymmare. Tomer var en fin pojke, rödhårig med kloka bruna ögon och ett mjukt och blygt leende. Duktig i skolan, duktig tennisspelare, snäll. Fröken berättade att under lärarkollegierna, där alla elever diskuterades, brukade lärarna alltid summera, "om det bara hade funnits fler barn som Tomer". Efter den rituella delen av begravningen stod de flesta deltagarna kvar runt graven en lång stund, som om de vägrade att släppa taget, att medge att det var över. De grät, kramade om föräldrarna, farmor, mormor, släkt och vänner och hängde kvar vid sina minnen en liten stund till. En kvinna bakom mig teaterviskade till sitt sällskap "Jag kommer strax, jag ska bara titta till min mamma, om jag ändå är här". Det lät så levande att det tog mig ett ögonblick att förstå att hennes mamma var begravd på samma begravningsplats. Det är svårt att skiljas från ens älskade.

Sorgevecka
Veckan efter jordfästningen är det Shiva, sorgevecka. Under Shiva veckan kommer besök från morgon till kväll. De sörjande sitter lågt som tecken på sorg och befattar sig inte med vardagssysslor som mat och disk. I tre månader har Tomers föräldrar funnits vid hans sida dag och natt. De har observerat varje förändring med bävan, svävande mellan hopp och förtvivlan. På bordet hos Monika och Yoram ligger det fotoalbum med bilder av Tomer, från hans Bar Mitzva för några månader sedan i Kfar Saba, från sommarbesök på Kolmården, med flytväst i en jolle, m.fl. Man pratar och pratar, om Tomer, om hur bröderna mår, om Gud och orättvisa och vetenskapens framsteg som inte heller räckte. Många besökare kommer med mat. Det är en religiös sed som samtidigt är ett sätt att ge uttryck för sin medkänsla.

Vi tror ofta att man med hjälp av kärlek och en stark vilja kan överkomma alla hinder. Tomers plötsliga insjuknande och hans alltför tidiga död går inte att förstå. Hans pappas gråt ringer i mina öron, ett eko av Kung Davids klagan över sin son Absalom. "Min son Absalom, min son, min son Absalom! Ack, att jag hade fått dö i ditt ställe! Absalom, min son, min son!"

Noomi Stahl-Berlinger, Jerusalem

Textlänkar

Till föregående artikel (i detta nummer)

Till framsidan

Till arkivet