Av Stefan Dominique

Februari 2002. När man studerar hur arabiska media behandlar konflikten mellan Israel och arabvärlden slås man av hur ensidig och falsk rapporteringen är.

Samtidigt gör man reflektionen att det nog är ganska naturligt att det är så, eftersom det inte finns någon fri opinionsbildning och fria media i något arabiskt land. Det betyder dock inte att man kan strunta i hur konflikten beskrivs i arabvärlden. Det är mycket viktigt att regelbundet följa rapporteringen i arabiska media för att förstå hur åsikterna hos den arabiska allmänheten formas. Ingenting grundas på slumpen; åsikter, fördomar, hat och diskriminerande beteende hos Mellanösterns arabiska befolkning är resultatet av en systematisk indoktrinering via massmedia och skolböcker under ledning av de totalitära regimer som styr de arabiska länderna.

Det faktum, att det inte finns någon fri press i Mellanöstern utanför Israel, borde röna stor uppmärksamhet bland massmedia i västvärlden och borde leda till både politiska och journalistiska insatser för att få till stånd en ändring. Man tvingas dock konstatera att ämnet tydligen inte är intressant för merparten av de journalister som rapporterar om Mellanöstern, eftersom avsaknaden av en fri press i arabvärlden sällan eller aldrig uppmärksammas.

Antisemitiska undertoner
Inte ens i de arabiska stater, som har fredsavtal med Israel - Egypten och Jordanien - förekommer en fri och kritiskt granskande press. Ensidigheten och de antisemitiska undertonerna i medias rapportering i dessa båda stater är uppseendeväckande.

En person, som inte känner till att Jordanien och Egypten har slutit fred med Israel, skulle med stor sannolikhet dra slutsatsen att staterna befinner sig i krig efter att ha tagit del av det material om Israel som sprids i exempelvis Jordan Times, The Star (Jordanien), The Egyptian Gazette eller Al Ahram.

Samtidigt känns de arabiska texterna bekanta; de påminner till sin utformning och innehåll väldigt mycket om det material som sprids i svenska media. I vissa fall kan man inte skilja texterna åt: Svenska och arabiska media är lika som bär.

Halva sanningen
Det som utmärker arabiska medias rapportering om konflikten mellan Israel och palestinierna är samma drag som utmärker rapporteringen i svenska media. Man rapporterar ensidigt om Israels reaktion på palestinskt våld, men rapporterar sällan eller aldrig om palestinskt våld mot israeler; man rycker uttalanden ur sitt sammanhang och nämner endast det som är till Israels nackdel; man för ut falska uppgifter och förtiger det som är sant. Ett exempel på likheterna mellan svenska och arabiska media är rapportering om den intervju som Ariel Sharon gav till den israeliska tidningen Ma'ariv i början av februari.

Både arabiska och svenska media nöjde sig med att rapportera att Sharon sagt sig ångra att han gått med på en överenskommelse om att inte försöka döda Arafat under den israeliska belägringen av Beirut 1982.

Däremot nämnde man inte att Sharon i samma intervju sagt att han var beredd att åter betrakta Arafat som en fredspartner om den palestinske ledaren gjorde "vad som krävs av honom" och stoppar den palestinska terrorn. Vidare sade Sharon i samma tidningsintervju att framgångsrika förhandlingar kunde avslutas med bildandet av en självständig palestinsk stat. "För verklig fred är jag beredd att ge upp delar av Eretz Israel", sade Sharon.

Groteska anklagelser
Anklagelserna mot Israel är många gånger groteska och det hat mot Väst, som lyser igenom i arabiska ledarartiklar och utrikeskommentarer är skrämmande, men dessvärre inte helt olika de som då och då framförs i svenska media. Den 6:e februari skrev den halvofficiella egyptiska dagstidningen Al Ahram bland annat detta i sin ledare: "Medan Israel fortsätter med sin plan för att utrota det palestinska folket, vilket endast strävar efter frihet och oberoende, utövar USA ingen press mot Israel, utan stödjer landet i olika internationella sammanhang och förser till och med landet med de vapen som behövs för att fullfölja planen. Samtidigt anklagar Washington palestinierna, offren för den israeliska terrorn, för att själva vara terrorister.

Även andra länder anklagas på samma sätt, länder som Irak som utsätts för blockad och en strypnings- och svältpolitik, eller länder som Iran och Nordkorea som gjort sig skyldiga till dödssynden att ha en annan åsikt än Washingtons och stödjer folk som strävar efter frihet." Tidningen fortsätter med att ifrågasätta USA:s kamp mot den internationella terrorismen eftersom Israel "har fri och obegränsad tillgång till amerikanska massförstörelsevapen".

Det bästa sättet att bekämpa terrorismen är, enligt Al Ahram, att "samarbeta på det internationella planet, speciellt med länderna i Mellanöstern, för att stoppa den framvällande vågen av terrorism. En bra startpunkt för detta är att motverka den israeliska terrorismen. Försök att bortse från detta genom att hota andra länder i området (Iran och Irak) eller på annat håll (Nordkorea) under förevändningen av att bekämpa terrorn måste förkastas och leder enbart till mer våld och instabilitet".

Likheter mellan arabiska och svenska media
Resonemangen känns igen från svenska media där det palestinska våldet försvaras som en rättighet under internationella lagar, medan Israels svar på våldet fördöms. Även anklagelsen mot Israel för att planera folkmord på palestinierna har förts fram i svenska media, närmare bestämt av radions korrespondent i Mellanöstern. Al Ahrams grova anklagelser mot Israel och USA och det förbehållslösa stödet till tre av världens mest våldsbenägna totalitära stater, borde väcka uppmärksamhet bland media och andra opinionsbildare i västvärlden.

Märkligt nog ignoreras dessa våldsamma utfall i stor utsträckning. Varför? När man studerar hur tidningar som exempelvis Aftonbladet rapporterar och kommenterar utvecklingen i Mellanöstern får man svaret: Synen på konflikten och terrorismen är i stora stycken den samma i arabländerna som i merparten av svenska media. Man bedriver en konsekvent desinformationspolitik och vägrar att informera om Israels olika förhandlingsutspel och politiska erbjudanden.

Ingenting sägs i arabiska media om det våld som Israel utsätts för eller den antisemitism som sprids över hela den arabiska världen. Ingen frågar hur Israels befolkning reagerar på allt detta. Förhållandet är i stort sett det samma i svenska media.

Antinormalisering i Jordanien
Något som svenska media inte rapporterar om är den välorganiserade "anti-normaliseringskampanj (ANC)" som förs av olika organisationer i Jordanien. I kampanjen ingår journalister, politiker, akademiker och affärsmän och arbetet har fått mycket uppmärksamhet i Jordanien. I olika skrifter, som publiceras av ANC, har det förekommit en "svart lista" med namnen på politiker, affärsmän och andra som förespråkat en normalisering av kontakterna med Israel. Dessa namngivna personer har utsatts för mycket trakasserier och hot och flera har blivit uteslutna ur sina yrkesförbund.

Den 27 januari i år sammanträdde ANC för att diskutera hur kampen mot normalisering av kontakterna med Israel skall kunna intensifieras. I den jordanska tidningen The Star kunde man läsa ett utförligt reportage om mötet och tidningen rapporterade att ANC har planer på att införa en årlig anti-normaliseringskonferens. Det datum som man har förslagit för denna årliga begivenhet är den 27 januari. Känns datumet igen? Den 27 januari är dagen för Auschwitz befrielse och dagen för Stockholms internationella forum om Förintelsen. ANC har inte valt dagen av en slump, men hur många i Sverige känner till vad som pågår i Jordanien? Ämnet har knappast uppmärksammats i svenska media.

Vad driver svenska media?
Likheterna mellan svenska och arabiska media när det gäller rapporteringen om Israel och den arabisk-israeliska konflikten är stora. Det är inte svårt att förstå att media i arabvärlden agiterar mot Israel, men det är svårt att begripa vad det är som driver svenska media att göra samma sak.

Textlänkar

Till framsidan

Till arkivet