Av Marie-Hélène Boccara

Tel Aviv i februari 2002. Situationen i Israel bär idag en kafkaliknande prägel. Sedan den andra intifadan bröt ut råder det närmast ett inrikespolitiskt kaos i landet. Idéerna om hur problemen skall lösas har sedan länge sinat ur en redan uttorkad brunn. Idag är uppskattningsvis hälften av befolkningen helt villrådig, medan resten desillusionerat har givit upp. Sådant är läget i den judiska staten, där medborgarna är kända för att ha minst åtta olika uppfattningar var om vad som är bäst att göra i olika sammanhang. Till detta kommer en samlingsregering, som i sig speglar folkets åsikter och därför ger mer än dubbla budskap. Den tillämpar en policy som ibland är bäst för folket och ibland har som syfte att blidka ett kritiskt världssamfund. Samtidigt finns en beundran för Sharon som alls velat åta sig den synbart omöjliga uppgiften att utan partner på andra sidan försöka skapa fred och säkerhet för sina medborgare.

Världssamfundet stödjer palestiniernas våld
"Israel ockuperar palestinska områden. Bosättningarna är illegala och bosättarna är legitima mål för palestinska frihetskämpar, som har rätt att använda våld för att etablera en stat." I stort är det denna bild som har utvecklats till en ovedersäglig sanning sedan sexdagarskriget 1967, då Israel erövrade Västbanken, östra Jerusalem, Gazaremsan, Sinaihalvön och Golanhöjderna. Att Israel är den felande parten i denna konflikt är en så etablerad uppfattning, att varje gång en motsatt synpunkt förs fram anses den vara högerpropagandistisk, messiansk, eller fredsfientlig. FN:s generalförsamling har sedan 1970-talet antagit ett oräkneligt antal resolutioner som stöder det palestinska våldet och anspråken på pre-67 års gränser. FN:s säkerhetsråd har å andra sidan antagit mindre tvärsäkra resolutioner, som i sin tur har bidragit till att det råder osäkerhet om vad som är gällande rätt och vem som har de juridiskt giltiga anspråken till i första hand Västbanken, östra Jerusalem och Gazaremsan.

Eftersom parterna trampar i politisk kvicksand, omvärlden med rättsligt förtäckta politiska argument stöder palestinierna, och världsopinionens inställning är avgörande för utvecklingen, är det betydelsefullt att få rättsfrågorna i denna konflikt grundligt utredda och strikt juridiskt prövade: Vem har rätten till Västbanken, östra Jerusalem och Gazaremsan?

Det juridiska perspektivet har hittills framförts av akademiker från båda sidor, men utanför en rättslig instans där demokratiskt skolade folk annars löser sina nationella tvister. Det finns sålunda en reell anledning att även internationellt pröva den möjligheten när alla andra medel har uttömts. Det torde därför vara tid att lämna över frågan till den Internationella domstolen i Haag (ICJ). Någon rättslig prövning har hittills inte gjorts och parterna är sannolikt båda oroade för vad resultatet skulle bli. Den palestinska sidan har fog för sin oro, eftersom en strikt rättslig prövning skulle blotta de övervägande moraliska/politiska argument de har att stötta upp sina anspråk med. Israel kan å sin sida oroa sig för att de 15 domarna i ICJ inte gör den strikt rättsliga utredningen, utan istället blickar över axeln mot det politiska organ som är upphov till ICJ:s existens, nämligen FN. En annan risk som Israel tar om ICJ tillåts pröva fallet är, att domstolens formellt integritetsfyllda och i folkrätt kompetenta domare trots allt kan lägga in personliga värderingar och även se sig som representanter för de stater som har utsett dem. Mot bakgrund av den ställning som huvuddelen av världens stater har tagit mot Israel i denna fråga, skulle domarnas eventuella bristande integritet riskera leda till att Israel inte tillerkänns rätten till områdena. Å andra sidan kan palestinierna befara, att domslutet, som rättskälla även är bindande för andra liknande fall, kommer att utmynna i att självbestämmande inte innebär en allmänt applicerbar rättighet för folk att upprätta självständiga stater. Skulle domstolen komma fram till att palestinierna har en sådan rätt, innebär det att alla andra folk (samer, basker, katalaner, kurder, med flera) också har motsvarande rätt, vilket i sin tur skulle leda till ytterligare turbulens i världen. En sådan utveckling torde inte staterna som folkrättens skapare ha åsyftat, vilket ICJ sålunda också har att ta ställning till. Det talar i sin tur för att de israeliska anspråken kan nå framgång, även om politiska överväganden skulle komma emellan en rättslig prövning.

En strikt rättslig prövning skulle ge Israel rätt
För det fall en strikt rättslig prövning sker i frågan om rätten till områdena måste ICJ utreda hela den folkrättsliga problematiken kring erövring och förvärv av territorium, i vilken ockupationsbegreppets innebörd också är en del, samt självbestämmandekonceptet och i vilken utsträckning det innebär en rätt att upprätta självständiga stater. FN:s resolutioners rättsliga värde får ånyo aktualitet, till vilka ICJ i praktiken redan delvis har tagit ställning. I Corfu Channel-fallet 1947 sade domstolen, att säkerhetsrådets rekommendationer inte är bindande. Detta är intressant att notera även inför en prövning av resolution 242 från 1967, vilken har givits en central ställning i Mellanösterndebatten. Säkerhetsrådet antog resolution 242 som en rekommendation, men i den politiska debatten har den frekvent refererats till och använts som ett tungt rättsligt argument för att Israel skall lämna palestinska områden. Om Israel tillerkänns bättre rätt till områdena, vilket vid en strikt rättslig prövning resultatet rimligen blir, skulle den omständigheten skapa en räddningsplanka som i sin tur ger Israel rätt att diktera villkoren för en fred med palestinierna. Ett juridiskt betingat erkännande av Israels rätt skulle troligen även få omvärlden att retirera i sin politiskt infekterade argumentationsteknik, vilken mer bidragit till att skapa det idag bisarra rådande kaoset istället för att lägga grunden för en lösning på problemet.

Syftet med folkrätten är, att genom dess tillämpning skapa stabilitet, fred och säkerhet. Den ordning, som ur kaos skall komma, kan sålunda finnas i juridikens hårklyverier.

Marie-Hélène Boccara är folkrättsjurist och journalist
e-mail: boccara1@netvision.net.il

Textlänkar

Till framsidan

Till arkivet